Det mytologiska ursprunget
Ehrm... till att börja med så är alver i folktron en spegling av naturen. Det gör att de snarare speglar egenskaper hos naturen än är spelbara raser i rollspel. I den mån man kan hitta någon moral hos alver så är det snarare moralen hos de naturfenomen som de speglar.
Alver rent generellt har aldrig haft så gott rykte som nu. Sedan urminnes tider så har alver varit lika goda som snöfall, det vill säga vackert att titta på och leka i ibland och rejält otäckt ibland. Nånstans med romantiken så infördes tanken på att naturen i grunden är god, och då följde alver med av bara farten. Men innan dess...
...leta upp Goethes Erlkönig (Alvkungen), tonsatt av Schubert, eller den gamla scoutlandsplågan Ridum Ridum. De alver som gestaltas där är inte snälla. De är egotrippade och förbaskat opålitliga. De ligger klart mycket närmare folktrons alver innan romantiken.
Hoppar vi tillbaka en tid så är naturen cyklisk. VInter följer på sommar som följer på vinter, och så vidare. Det är rätt naturligt att alver också är cyliska: på vintern är de mörka, kalla och farliga, på sommaren är de varma, lekfulla och inte riktigt lika farliga. Detta märks framförallt i två kultursfärer, den nordiska och den keltiska. Den keltiska har två sorters alver, daoine sidhe ("ljusa alver") och kia sidhe ("mörka alver"), och det har den nordiska också (ljúsalfar respektive dokkalfar). Både mörka och ljusa alver var farliga att interagera med, men de mörka var ännu farligare än de ljusa, på samma sätt som en snöstorm är farligare än en sommarstorm.
Naturligtvis så finns det ingen given beskrivning på hur ljusalfar, dokkalfar, kia sidhe och daoine sidhe ser ut. Det varierar mellan varje lokalt område och legend.