Sen kan man tillägga att precision på prickskytte och en pistol/revolver på en bana har inte mycket med ”combat shooting” att göra, det senare något som jag antar att man eftersöker i rollspel. Dvs att precision i rollspel handlar mer om vapnets effekt i strid och inte dess rent mekaniska/fysiska precision. Att de har en mekanisk precision ut till väldigt långt avstånd är ingen fiktion. Man kan säkert spänna fast ett vapen till en datorstyrd plattform och få fram rent magiska resultat (inomhus). Det intressanta händer när det handlar om att träffa först med vapnet i ett mänskligt grepp.
Rollspel för mig handlar egentligen inte om realism utan en mer fiktionalistisk kvasiromantiserad fantasi där man ska ta det försiktigt innan man börja göra för stora paralleller med verkligheten, även om de flesta nog försöker hitta en parallell för att enklare förstärka sanningen i sina regler.
Så med förhoppningen att inte bli för morbid finns det goda indikationer att enhandsavfyrade krutvapen faktiskt är närstridsvapen. De senaste 150-åren har pistoler och revolvrar i strid inte ansetts vara effektiva över 20-25m dvs det är svårt till omöjligt att träffa ett mål, där 10m utsätts målet för reell fara och där 3-5m har vapnet ”potential” och 0-3m ”full potential”.
Att ex poliser (denna gång Nordamerikanska) kan stå och göra goda poäng på en tavla på 23m men behöver genomsnitt 3 magasin inom 10m att oskadliggöra en skytt i fält är synonymt med skillnaden på situationen. Ja, ja, amrikaner… det makabra Eric fallet där svensk [förhoppningsvis utbildad] polis fick iväg minst 25 skott med 3 träffar(?) utan att elden ens besvarades är tyvärr inte undantag.
Youtube (och andra medie kanaler) är fyllda med shoot-outs. Som man kan se är dessa högst kaotiska, aggressiva och extremt rörliga. Ingen stannar efter ett skott och tittar om man träffade målet (och räknar poäng). Ingen tar en korrekt hållning och skjuter prick (om inte förutsättningarna finns att man vet var målet befinner sig innan eldutväxling). Har man dessutom revolvrar 1850’s som tappar siktbild efter varje skott (pekar upp i luften), handladdade, mindre kvalitetssäkrat drivmedel eller tändhatt (modell västern by på landet 1200km från civilisationen), har tillräckligt med rökbildning för att man i teorin måste förflytta sig i sidled för att se framåt (vilket också antyds att det hände), samt ett vapen som romantiskt sett har varit utsatt för extrema väderförhållanden torrt eller vått, vind och pina, i dagar, känns scenariet extremt rörigt där utfall närmast hänger på tur eller otur.
Till detta vågar jag nog påpeka att det rent tekniskt egentligen inte handlar om någon medfödd precision på ett vapen eftersom det är skytten som står för denna i krissituationen, utan mer om vikten av kvalitet och vapnets mekaniska pålitlighet. Där emot finns det ju klara samband mellan piplängd och ”träff chans” på ”instinct shooting” inom de olika zonerna tidigare förklarade. (IIRC) Pipor kortare än 3 tum är ex inte effektivt över 2-5m, en typ av vapen som någon i ett forum definierade ”mjukdelsvapen” dvs att man måste placerade mot målets mjuka delar och trycka av. Andra dilemmat som nuddats vid ovan är att ex de flesta (fri)skytte sporter är att målen oftast är väl synliga i förväg och skytten väl förberedd (med bla. hörselskydd). Ie man vet redan var man ska skjuta.
I verkligheten i en ”0-0 situation” (ingen förvarning) får man oftast reda på det sekunderna innan ”det” öppnar eld mot en (”intentions becomes clear”), eller blir varskodd efter man hört de första smällarna i ens närhet (ex kriminella skjutningar/strid i bebyggelse).
/PS