Rising
Vila i frid
Jag har checkat in lite PBF:er de senaste dagarna.
Jag måste säga att jag inte riktigt är så exalterad över hur de brukar se ut. Tekniken i sig är ju lovande, men jag har aldrig sett någon befintlig PBF som gjort mig särskilt sugen.
För det första är det typ aldrig man ser någon historia berättas färdigt. Det bara harvar på, på på på på i all evighet utan att någonting egentligen intressant någonsin händer. Karaktärerna håller en massa tungsinta inre monologer på radhuspoetnivå och det är inte sällan det blir "ekorrvarning" på det hela. Man når aldrig något klimax, man ser aldrig någon dramatik och det är svårt att engagera sig i handlingen.
Sedan blir det ofta svårt för karaktärerna att göra något. Spelledaren sitter på alla handlingsbärande element och det gör det lätt lite navelskådande. Spelledaren för hela handlingen och sedan tar spelarna och reagerar på vad spelledaren skriver. Alltså tvärtom mot hur det är i traditionellt rollspel! Med många personer som reagerar och enbart en person som för storyn framåt så är det inte konstigt att det går lite knackigt.
Så nu är frågan, är det jag som hittat usla PBF:er, eller skulle man kunna tillämpa tekniken på fantasifullare och ballare sätt?
Jag har nämligen lite egna trick som jag tycker skulle vara balla:
Involvera Publiken!
Om vanliga användare kan få vara med på ett hörn så har man större anledning att skärpa sig, och då blir det också lite mindre inåtvänd stämning i berättelsen. Publiken kan få vara med på massor av olika sätt; dels kan de få agera såsom "gud" och ändra förutsättningarna för handlingen genom omröstningar osv, men man kan också låta publiken få bära en viktig roll i storyn. Om man exempelvis spelade pookafiktum i ett PBF så kunde publiken få vara juryn i spelets slutskede. Man skulle också kunna låta publiken få agera såsom ledarna över Den Stora Konspirationen och endast få läsa brottstycken av handlingen som spelarna berättar upp. De får en stor lista över alla deras hantlangare och vet att fyra av dessa (typ) är infiltratörer (=spelarnas rollpersoner, alltså) och får då rösta om vilka personer som verkar misstänkta och som skall sättas under en utredning, m.m. Om man på det där viset låter publiken få ta hand om ett spel-moment i rollspelet, så tror jag faktiskt att de inblandade i själva berättelsen skulle uppleva den som mycket mer spännande och inlevelsefull.
Målsättningar!
Om spelarna skulle få lite info förutom det vi alla kan läsa i introduktionstexter och liknande kanske det skulle ge mer stuns åt handlingen. Istället för att spelarna skall behöva läsa något från spelledaren (eller varandra) innan de kan ta ett nytt djärvt intiativ i handlingen, så skulle alltså karaktärerna ha drivkrafter redan från början, trots att dessa inte är helt klara för publiken. Ungefär som man har spår i pookafiktum att följa, så skulle spelledaren kunna ge någon sorts hemliga instruktioner åt deltagarna innan berättelsen började. Tänk om en av spelarna i själva verket är en infiltratör från den onda sidan som skall försöka övertala de andra att göra något speciellt (som främjar de ondas intressen, alltså)
Det skulle helt klart öka läsarens engagemang i berättelsen om inte bara berättelsen hittades på allteftersom den skrevs, utan om aktörerna kunde ligga ett steg före hela tiden, alltså genom att historien hade fler parametrar än vad som var helt uppenbara för läsaren.
Avsluta någon gång!
Det vore skönt att kunna se hur långt man hunnit i ett PBF. Tänk om man kunde dela in en berättelse i sex olika akter och tydligt visa detta så att alla kunde se "aha. de har hunnit till akt 4. Jag har ju orkat läsa så här långt, så jag kan lika gärna fortsätta och se hur det slutar". Känslan av att spelledaren ansvarar för att det kommer bli ett någotlunda vettigt slut känns ganska nödvändig för att man inte skall känna sig frustrerad om man kommit en bit in i en pågående berättelse och det inte finns något klimax i sikte.
När man leker leken "vi skriver varannan mening på en saga!" så brukar man ha väldigt roligt medan man håller på, men det blir sällan särskilt roligt för någon annan att läsa spektaklet. Man skulle helt klart tjäna på att det fanns en tanke, ett mål och en mening redan från början, så att man kan knyta ihop berättelsen när det är dags att sluta.
---
Det där var några av mina funderingar, har ni något klur på hur man skulle kunna leka med PBF-mediet? Eller tycker ni att PBF-er är bra som de är?
/Rising.
Jag måste säga att jag inte riktigt är så exalterad över hur de brukar se ut. Tekniken i sig är ju lovande, men jag har aldrig sett någon befintlig PBF som gjort mig särskilt sugen.
För det första är det typ aldrig man ser någon historia berättas färdigt. Det bara harvar på, på på på på i all evighet utan att någonting egentligen intressant någonsin händer. Karaktärerna håller en massa tungsinta inre monologer på radhuspoetnivå och det är inte sällan det blir "ekorrvarning" på det hela. Man når aldrig något klimax, man ser aldrig någon dramatik och det är svårt att engagera sig i handlingen.
Sedan blir det ofta svårt för karaktärerna att göra något. Spelledaren sitter på alla handlingsbärande element och det gör det lätt lite navelskådande. Spelledaren för hela handlingen och sedan tar spelarna och reagerar på vad spelledaren skriver. Alltså tvärtom mot hur det är i traditionellt rollspel! Med många personer som reagerar och enbart en person som för storyn framåt så är det inte konstigt att det går lite knackigt.
Så nu är frågan, är det jag som hittat usla PBF:er, eller skulle man kunna tillämpa tekniken på fantasifullare och ballare sätt?
Jag har nämligen lite egna trick som jag tycker skulle vara balla:
Involvera Publiken!
Om vanliga användare kan få vara med på ett hörn så har man större anledning att skärpa sig, och då blir det också lite mindre inåtvänd stämning i berättelsen. Publiken kan få vara med på massor av olika sätt; dels kan de få agera såsom "gud" och ändra förutsättningarna för handlingen genom omröstningar osv, men man kan också låta publiken få bära en viktig roll i storyn. Om man exempelvis spelade pookafiktum i ett PBF så kunde publiken få vara juryn i spelets slutskede. Man skulle också kunna låta publiken få agera såsom ledarna över Den Stora Konspirationen och endast få läsa brottstycken av handlingen som spelarna berättar upp. De får en stor lista över alla deras hantlangare och vet att fyra av dessa (typ) är infiltratörer (=spelarnas rollpersoner, alltså) och får då rösta om vilka personer som verkar misstänkta och som skall sättas under en utredning, m.m. Om man på det där viset låter publiken få ta hand om ett spel-moment i rollspelet, så tror jag faktiskt att de inblandade i själva berättelsen skulle uppleva den som mycket mer spännande och inlevelsefull.
Målsättningar!
Om spelarna skulle få lite info förutom det vi alla kan läsa i introduktionstexter och liknande kanske det skulle ge mer stuns åt handlingen. Istället för att spelarna skall behöva läsa något från spelledaren (eller varandra) innan de kan ta ett nytt djärvt intiativ i handlingen, så skulle alltså karaktärerna ha drivkrafter redan från början, trots att dessa inte är helt klara för publiken. Ungefär som man har spår i pookafiktum att följa, så skulle spelledaren kunna ge någon sorts hemliga instruktioner åt deltagarna innan berättelsen började. Tänk om en av spelarna i själva verket är en infiltratör från den onda sidan som skall försöka övertala de andra att göra något speciellt (som främjar de ondas intressen, alltså)
Det skulle helt klart öka läsarens engagemang i berättelsen om inte bara berättelsen hittades på allteftersom den skrevs, utan om aktörerna kunde ligga ett steg före hela tiden, alltså genom att historien hade fler parametrar än vad som var helt uppenbara för läsaren.
Avsluta någon gång!
Det vore skönt att kunna se hur långt man hunnit i ett PBF. Tänk om man kunde dela in en berättelse i sex olika akter och tydligt visa detta så att alla kunde se "aha. de har hunnit till akt 4. Jag har ju orkat läsa så här långt, så jag kan lika gärna fortsätta och se hur det slutar". Känslan av att spelledaren ansvarar för att det kommer bli ett någotlunda vettigt slut känns ganska nödvändig för att man inte skall känna sig frustrerad om man kommit en bit in i en pågående berättelse och det inte finns något klimax i sikte.
När man leker leken "vi skriver varannan mening på en saga!" så brukar man ha väldigt roligt medan man håller på, men det blir sällan särskilt roligt för någon annan att läsa spektaklet. Man skulle helt klart tjäna på att det fanns en tanke, ett mål och en mening redan från början, så att man kan knyta ihop berättelsen när det är dags att sluta.
---
Det där var några av mina funderingar, har ni något klur på hur man skulle kunna leka med PBF-mediet? Eller tycker ni att PBF-er är bra som de är?
/Rising.
![](http://w1.872.telia.com/~u87210516/djuphavets_hemlighet.jpg\\" border=\\"2)
) tror jag det fungerar bättre om man i stället försöker gå längre bort från den “traditionella” rollspelsmodellen. PBF har sina egna styrkor och svagheter, och jag är mer intresserad av att utforska dem än av att försöka spela “vanligt” rollspel i ett medium som inte passar för det. Nåja, det blir väl dags att diskutera den saken senare.
