Nekromanti "Den där spelaren/spelledaren"

Unfair

Unfair

Hero
Joined
3 Jan 2009
Messages
1,107
Location
Göteborg
Hur blir man den där spelaren/spelledaren?

Du vet h*n som alla kommer tala gott om i flera år efter att man slutat spela? Den som får en att längta till nästa spelmöte direkt när man kommer hem från förra. Den som skapar det magiska i rummet, och är lagom förberedd och påläst hela tiden.
 
Var lyhörd för vad dina medspelare vill få ut av spelmötena.

(Eller röj Vitulv ur vägen och anta hans identitet.)
 
En del av det är att de som verkligen får spelmöterna att leva upp är det som är verkligen är närvarande i stunden. De som verkligen är där, mentalt, och helhjärtat kastar sig in i aktivteted
 
I'm with the others on this. Jag tror att om man känner sig absorberad av historien och är inlevelsefull så sköter det mesta sig självt, man behöver inte vara bäst påläst eller nåt sånt, på många sätt är det nog bra om inte allt är set in stone. Som spelledare är det nog också superviktigt att vara lyhörd samtidigt som man förankrar storyn och miljön i saker som spelarna kan identifiera sig med. Och så måste man kunna improvisera massor så att spelarna inte bara ges illusionen av ett fritt val och förmåga att påverka historien.
 
För mig är det enkelt: engagemang. Spelar man med någon som uppskattar att man är där, som lever sig in och ger sig hän, som är villig att lägga ner tid och energi på det man håller på med - då uppskattar man också den personen.

Eller, jag gör det.

Så, hur man blir den personen: Ha och visa engagemang. Lägg ner tid, och visa att du älskar att göra det du gör.


Samma princip som i ett klassrum; visar man att man trivs i klassrummet och att man genuint gillar att umgås med eleverna så går allt mycket lättare.
 
Var som jag.

Eller, snarare, var den som tillför det bästa. Vare sig det handlar om att vara den som skapar den roligaste/intressantaste/coolaste karaktären och spelar denna fullt ut, eller bara vara den som kläcker ur sig bäst out-of-character-humor, det handlar ju om att vara "speciell".

I min gamle spelledares fall (någon jag hyllar som en halvgud) handlade om att hela tiden lyssna på allt spelarna sade, och sedan kunna säga den perfekta saken som fick oss att antingen brista i skratt, eller tänka efter riktigt ordentligt. Varje session var speciell på grund av hans geniala karaktärsbeskrivningar och hanterande av omgivningar, hans sätt att håna, förlöjliga, gratulera och utmana alla spelare på samma gång, i en mening.

När det kommer till spelare kan jag bara ta en kanadensisk spelare jag haft att göra med: Britanny. Hon... Helt galen. Trots att hon spelade en oseriös karaktär (Mike Litoris, en överviktig Fighter med alkoholproblem och tjock irländsk dialekt) så var hon drivkraften genom hela kampanjen. Hon förstod vad som behövde göras och vart äventyret skulle, och hon tog det dit genom att spela ett levande skämt. Och det fungerade perfekt.

Men som sagt, också att ha i åtanke vad andra vill ha ut av rollspelsupplevelsen, och sedan ge detta. Att helt enkelt veta allt om alla, men bara avslöja det genom att förhöja spelmötets kvalitet hundrafaldigt.
 
Jag vill vara konkret, så here goes:

Ur ett spelledarperspektiv; försök att erbjuda spelarna något nytt vid varje speltillfälle. Det kan vara något fysiskt, som en välritad battle mat, eller en nymålad miniatyr, men det kan också vara något konceptuellt som t.ex. en häftig encounter, miljö eller tematisk nyhet. Överraska, och visa att du bryr dig om deras kul (och att du själv har kul).
 
Vitulv said:
...Överraska, och visa att du bryr dig om deras kul (och att du själv har kul).
Click to expand...

Kom att tänka på ett gammalt inlägg du gjort som
också har bäring på dessa fenomenala tips :gremwink:

Milt sagt chockerande.

Vitulvs goda råd
 
Övning, övning & sedan lite mer övning.. Då tror jag att man blir en mycket bra SL.
Sedan för att bli just den där SL som man kommer ihåg i decennier så tror jag även att det kan behövas lite talang också, vissa är bara en naturbegåvning när det gäller SL:andet.
 
Hm, jag svarade aldrig i den här tråden. Dags att göra det nu. Jag tänker dock inte vara originell, utan endast citera Graham Walmsley, i vad jag anser vara ett av de bästa rollspelsråden någonsin:

"Stand on a chair and shout."
 
Jag instämmer självfallet med föregående talare, men tänker tillägga:
"Att lyssna."

Och jag menar inte bara att lyssna som i att nicka och säga "Njaaaa...jag vet inte riktigt, är du säker på att det där funkar?" utan att snarare LYSSNA på vad någon har för idé; varav man följer upp med: "Det låter asintressant! Du skulle ju kunna lägga till det här och det här också, right?"

Det kreativa av rollspelandet är viktigt, och om man inte uppmuntrar det faller hela gruppen platt. Ibland blir det nästan vanemässigt att man skjuter ner vissa spelare i gruppen, bara för att man inte har någon tilltro till dem; Men det är ju så fel det kan bli.

Att pusha. Att uppmuntra.
Det är egentligen samma dynamik som i vilken grupp som helst; var ett ljus, och folk kommer ihåg dig som ett.
 
Krille said:
Mmm. Hoppåskrik-spelledare.
Click to expand...
Precis. Jag har märkt att jag tycker mest om att spela med hoppåskrikspelare. Inte bara, och det går absolut att vara en bra spelare utan att hoppa och skrika, men hoppåskrikspelare är konsekvent roliga att spela med, medan andra är inkonsekvent roliga att spela med. Och jag har även märkt att när jag är hoppåskrikig tenderar jag att ha roligare själv och får oftare höra efteråt att det var roligt att spela.

Med "hoppåskrik" menar jag här att spela med energi, glöd, entusiasm och ljudeffekter.
 
Genesis said:
Krille said:
Mmm. Hoppåskrik-spelledare.
Click to expand...
Precis. Jag har märkt att jag tycker mest om att spela med hoppåskrikspelare. Inte bara, och det går absolut att vara en bra spelare utan att hoppa och skrika, men hoppåskrikspelare är konsekvent roliga att spela med, medan andra är inkonsekvent roliga att spela med. Och jag har även märkt att när jag är hoppåskrikig tenderar jag att ha roligare själv och får oftare höra efteråt att det var roligt att spela.

Med "hoppåskrik" menar jag här att spela med energi, glöd, entusiasm och ljudeffekter.
Click to expand...

Min personliga erfarenhet av hoppåskrikare är att jag hela tiden får en impuls att väldigt väldigt out of character skrika tillbaks, "men sitt ner och håll käft, för helvete!"

De är säkert jättekul att spela med om man är kompatibel med sådana, men det är inte jag. De går mig på nerverna, helt enkelt.

Med "hoppåskrik" menar jag här spelare som inte kan få utlopp för sin energi och sin glöd på annat sätt än att springa runt och hoppa och skrika. Typ "stand on a chair and shout".
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top