Nekromanti Den eviga cykeln av döda rp

[metuzalem]

Rollpersoner dör gärna lite då och då genom kampanjer, det lämnar ofta oss spelledare med den obekväma uppgiften att behöva väva in nya karaktärer i gruppen. Hur brukar ni göra för att introducera nya ansikten i era äventyrsgrupper utan att få det att verka påtvingat och hur undviker ni att förmedla känslan av att det alltid kommer någon ny och tar den avlidnes plats

 

[Rymdhamster]

Rollpersoner dör gärna lite då och då genom kampanjer, det lämnar ofta oss spelledare med den obekväma uppgiften att behöva väva in nya karaktärer i gruppen. Hur brukar ni göra för att introducera nya ansikten i era äventyrsgrupper utan att få det att verka påtvingat och hur undviker ni att förmedla känslan av att det alltid kommer någon ny och tar den avlidnes plats

Jag "löser" det genom att helt enkelt hoppa över den biten. Jag stoppar helt sonika in ett tidshopp när det funkar och säger att den nya karaktären nu har hängt med den gamla gruppen ett tag och blivit en i gänget. Sen spånar vi lite kopplingar som kan ha uppstått mellan den nya och de gamla karaktärerna och vad som kan ha hänt under det här tidshoppet.

Man skulle kunna betrakta detta som fusk, men själv tänker jag snarare att det är praktiskt. Jag ser fler och fler fördelar med att bara hoppa över en del händelser som ändå är svåra att få till bra, beskriva dem lite mer övergripande, och sen kan man fylla i detaljer allt eftersom de koms på eller blir viktiga (ungefär som en bra karaktärsbakgrund =).

 

[krank]

Rollpersoner dör gärna lite då och då genom kampanjer, det lämnar ofta oss spelledare med den obekväma uppgiften att behöva väva in nya karaktärer i gruppen. Hur brukar ni göra för att introducera nya ansikten i era äventyrsgrupper utan att få det att verka påtvingat och hur undviker ni att förmedla känslan av att det alltid kommer någon ny och tar den avlidnes plats

Lösning #1: spela rollspel med väldigt, väldigt lite strid och där default är "utslagen" snarare än "död".

Lösning #2: se till att rollpersonerna tillhör någon form av organisation med ett intresseområde som passar rollpersonernas typiska äventyr. Jag brukar använda BPRD i Hellboy som ett exempel; de har massvis med agenter och det är inte ens något konstigt om någon dör och ersätts av en ny. Plus att man slipper hålla på och hitta på krystade anledningar till varför äventyrarna är ute och äventyrar. I Kutulu har jag "Angelicaklubben", en klubb vars medlemmar är välbemedlade män och kvinnor med intresse i utforskning av det naturliga och det övernaturliga. Upptäcktsresanden, hollow earth-fantaster och spiritister. Hur jag skulle göra i fantasy vet jag inte eftersom jag inte spelar fantasyspel generellt, men jag föreställer mig att man skulle kunna ha motsvarande även där.

Lösning #3: Låtsas som att det regnar. Agera som om personen alltid varit en del av gänget, och låt bara bli genom tyst överenskommelse att ens prata om att det funnits en tid då personen inte var med. Undvik att prata specifika saker i dåtid som skulle kunna bryta illusionen. =)

 

[Rangertheman]

Lösning #3: Låtsas som att det regnar. Agera som om personen alltid varit en del av gänget, och låt bara bli genom tyst överenskommelse att ens prata om att det funnits en tid då personen inte var med. Undvik att prata specifika saker i dåtid som skulle kunna bryta illusionen. =)

Den varianten brukade vi köra på. Den nya rollpersonen introducerades vid ett lämpligt tillfälle och blev då en i teamet. Nya relationer byggdes framåt och vi struntade i att skapa någon slags gemensam historia. Sedan vi började om med rollspelandet har vi inte haft några dödsfall, men jag siktar på att använda samma metod även nu.

 

[Krille]

Rollpersoner dör gärna lite då och då genom kampanjer, det lämnar ofta oss spelledare med den obekväma uppgiften att behöva väva in nya karaktärer i gruppen. Hur brukar ni göra för att introducera nya ansikten i era äventyrsgrupper utan att få det att verka påtvingat och hur undviker ni att förmedla känslan av att det alltid kommer någon ny och tar den avlidnes plats

Jag tycker tvärtom att det blir påtvingat att på något trovärdigt sätt gestalta hur man hanterar en ny rollperson. Alla vet ändå att det är Kalles nya rollperson, och fram till att hen blir integrerad är det skitjobbigt att vara så där suspekt mot nya deltagare i gänget som man borde vara om man sticker ut och äventyrar och riskerar livet, Kalle känner att det är precis lika jobbigt, och spelledaren har ett jättehinder att driva storyn framåt fram tills den fnurran är utredd, eftersom Kalles främlingsskap helt enkelt tar över.

Så som spelare kör jag med "you seem trustworthy, good sir; would you care to join us?" och sopar problemet under mattan. Som spelledare startar jag en fajt snabbast möjligt om spelarna inte kör med "you seem trustworthy, good sir; would you care to join us?" själva.

 

[St Germain]

Nya rollpersoner kan tex vara gamla NPCs eller kontakter till dessa.

Är det grottkrälande eller liknande äventyr där det kan verka långt till civilisationen så är nya rollpersoner med fördel slavar som går att befria i lästa rum.

Annars är organisationslösningen krank nämner väldigt användbar.

 

[Tre solar]

"det knackar på dörren/ni ser en lägereld/det är en person till på båten... säg vad du heter och beskriv hur din rollperson ser ut"

 

[Voldstagg13]

"Som närmast anhöriga har ni fått ärva det mest värdefulla (namn) ägde, och må detta hjälpa er i erat fortsatta äventyrande", den stora gamla sjömanskistan bärs in...taadaa! Surprise! "Jag heter...och är en..."

 

[.113]

"Som närmast anhöriga har ni fått ärva det mest värdefulla (namn) ägde, och må detta hjälpa er i erat fortsatta äventyrande", den stora gamla sjömanskistan bärs in...taadaa! Surprise! "Jag heter...och är en..."

"Jag heter Morgan och är en Mimic!"

 

[Björn Wärmedal]

I vår grupp brukar spelarna sköta den biten. När vi körde Mutant Chronicles så dog min karaktär och de övriga råkade ut för en underlig deja vu när de träffade en herre som på pricken såg ut som deras avlidne kamrat (via tolkning av förmånligt resultat på bakgrundstabell) och dessutom sökte jobb. Halva gruppen tog emot honom med öppna armar och andra halvan undrade hur smart det egentligen var, men så småningom var det naturligt att han hängde med. Konflikterna kring hur mycket de skulle lita på honom var jätteroliga.

När vi introducerade en ny karaktär i Star Wars hamnade stackaren emellan två existerande rollpersoner när dessa söp till och blev osams på en bar. De råkade lova honom skjuts, och ett par dagar senare skedde en omstrukturering av gruppens företag där han blev delägare. Inte för att de kände honom så väl, men det behövdes en röst till i styrelsen för att rösta ned den impulsiva halvpsykotiska falangen.

Att få in en ny karaktär är en fantastiskt underhållande side quest i sig själv.

 

[Mogger]

Jag kör nästan alltid på något som upplevs som rimligt i storyn. Allra enklast är att göra om en SLP till RP, men beroende på hur kampanjen ser ut kan man lösa det ändå. Att plötsligt bli bästis med någon jävla mordisk legoknekt som man just mött klarar jag inte av, men å andra sidan har jag heller inget emot att RP inte är ett gäng som är klistrade vid varandra, så att de blir ovänner/fiender ser inte jag som SL som något problem.

 

[anth]

Spela Paranoia och använd kloner...

 

[PAX]

Spela Paranoia och använd kloner...

När jag läste trådstarten var det detta jag tänkte på först.

Krank tar upp organisationen och det är en mycket bra utgångspunkt. Jag vet ett gäng här i stan som spelade en WWII kampanj, och de hade en hel pluton som utgångspunkt, där spelarna i sin tur gjorde 4-5 karaktärer från början. Inför varje äventyr kunde de välja att spela en viss karaktär och dog någon, presenterades en ny utan större problem

 

[luddwig]

I mina grupper varierar det hur nya rollfigurer introduceras. Om vi spelar grottkräl eller liknande är det liksom bara en ny äventyrare som ansluter. Punkt. I lite mer sofistikerade kampanjer ser vi vanligtvis till att det finns en rimlig anledning till att den nya personen ska ansluta till gruppen. Sedan får spelarna - om dom vill, och det vill dom ofta - rollspela hur nykomlingen tas emot. Precis som Björn nämner ovan har nya rollfigurer också en tendens att skapa side quests vilket inte alls är dumt.

 

[Paco]

Det brukar ge sig, spelaren med den döda rollpersonen får anpassa sitt val av ny karaktär lite till vad som kan passa skeendet och i samråd med SL komma på ett bra tillfälle att spela in rollpersonen. Sist det hände mig kom min karaktär in som snyltgäst på ett mer eller mindre öppet gästabud hemma hos de andra RP:na, och "råkade" kunna erbjuda vissa tjänster de efterfrågade.

 

[wilper]

Om jag spelar något där rollpersoner kan råka dö sådär hux flux i spel :
- befodra en henchman. Det är ofta enklast.
- låta partyt springa på en kringvandrande äventyrare. De har pålitlig uppsyn och blir direkt en naturlig del av partyt.
- den avlidna RPns syskon dyker lägligt upp. Denne har samma stats och utrustning, men ett annat namn (naturligtvis, annars vore det orealistiskt)
- I värsta fall kan gillet bistå med en lämplig kandidat. De har rekryterare på alla värdshus och hjälper gärna till. Se era gillesavgifter jobba för er.

 

[Mannen i skogen]

Jag har alltid en startpremiss för rollfigurerna, t ex att de alla ska jobba för en viss organisation, företag eller greve. Såvida inte handlingen flyttat på sig geografiskt är det oftast inga problem att en ny rollfigur bara följer samma premiss.
Jag lägger annars ansvaret på spelaren att förklara hur den nya rollfiguren kommer med i handlingen.

 

[PowerNap]

Man kan också göra raka motsatsen till en smidig introduktion bara för att jävlas.

Jag var sen till ett spelmöte för Ars Magica där jag skulle börja spela en ny rollperson. De andra var ute i vildmarken där de mötte en främling. Eftersom de trodde att främlingen var min nya rollperson tog de emot honom med öppna armar. När jag väl dök upp till spelmötet tog spelledaren mig åt sidan och bad min spela en främlingen en stund bara för att förlänga och förvärra deras oaktsamma misstag. Sedermera stal främlingen alla deras saker och försvann innan min riktiga rollperson introducerades. Honom tog de dock också emot med öppna armar.

Om spelledaren hade tänkt att någon skulle lära sig någon form av opraktisk läxa misslyckades detta alltså kaptialt. En anekdot är det i alla fall, såhär tjugo år senare.

 

[metuzalem]

Jag tackar för alla de hjälpsamma svaren jag fått.
@powernap : jag tog det ett steg längre, en av mina äldsta spelare älskar att köra "jävliga" karaktärer så jag övertalade honom (ganska lätt) att spela en seriemördare som jobbar som en vandrande skald. Gruppen tog med ens in honom med öppna armar. Nu väntar jag med spänning på att se hurvida de lär sig en läxa av det

 

[RasmusL]

Jag tackar för alla de hjälpsamma svaren jag fått.
@powernap : jag tog det ett steg längre, en av mina äldsta spelare älskar att köra "jävliga" karaktärer så jag övertalade honom (ganska lätt) att spela en seriemördare som jobbar som en vandrande skald. Gruppen tog med ens in honom med öppna armar. Nu väntar jag med spänning på att se hurvida de lär sig en läxa av det

Så... du straffar spelarna för att de försöker tillmötesgå dig och den nya rollpersonens spelare? Ptja, vill du ha en backstabbig grupp där _spelarna_ inte litar på varandra eller på dig så är du på helt rätt spår!