Risings Ego skulle vilja att det var så här:
En kuf, en nörd och en rebell. Alltså en person som markerar sitt ställningstagande mot allmänmänskligheten genom både sina intressen (=nördigheten), sin livsstil (=kufiskheten) och sin attityd (=rebelliskheten). Han eller hon är tillräckligt gammal för att börja stå på sina egna ben, men ändå tillräckligt ung för att våga tro att en förändring och förbättring av världen är möjlig. En riktig människa, alltså, där alla andra idioter är en samling menlösa hjordfolk och fårskallar.
Risings snälla sida säger:
Den genomsnittlige rollspelaren är en tolvårig pojke som sitter och ritar gubbar samt dagdrömmer medan andra spelar fotboll och förstör sina hjärnceller genom att vistas ute i solen. Han är begåvad men inte särskilt bildad, han är fantasifull men inte den som tar initiativ, han är medlidsam och sympatiserande snarare än karriärslysten och fylld av entreprenörsanda, han är en romantiker snarare än en raggare, han är lite tafatt men har hjärtat på rätta stället och när allt kommer kring så saknar han en plats i vårt moderna samhälle.
Risings svartsynta sida säger:
Han är 19-24 år och hade en sen sexual- och alkoholdebut. Han känner det såsom om livet sprungit ifrån honom och därför tar han igen det genom att sätta sig själv på en piedestal i sin egen världsuppfattning. Han upplever sig själv ha begåvats med en särskilt sällsynt och värdefull förmåga som andra människor (och framförallt andra rollspelare) saknar: Där de är glada så har han kontakt med verklig ångest och varats lidande. Där de är melankoliska så har han barnasinnet kvar och förstår hur man verkligen har roligt. Där de är enkla och burleska så är han bildad och känner att hans samlade kunskaper gör honom till en ädlare och mer komplett människa. Osv. På grund av ett obotligt mindervärdeskomplex har han ett galopperande behov av att förhärliga sig själv och sin egen livsstil i alla möjliga sammanhang: Om andra människor gillar att gå på krogen så ser han dem som ett gäng hjärndöda troglodyter, om andra människor gillar att gå på teatern så ser han dem såsom fisförnäma skenintellektuella och om de gillar att leva tryggt och säkert så är de äckliga medelklassnollor som försöker gömma sin otillräcklighet i radhusrutiner, parmiddagar, storhandlande och ett meningslöst skötande av hund och barn. Han väljer att försköna alla hans egna intressen och de val han gjort i livet: Den musik han lyssnar på är den finaste och uppriktigaste musiken, de filmer han ser är de djupaste och intellektuellaste filmerna, de böcker han läser är skrivna av de viktigaste författarna, osv, och han väljer att nämna detta om och om igen i fullkomligt irrelevanta sammanhang i syftet att dra åt sig uppmärksamhet och för att försöka skyla över det faktum att han är oändligt osäker på sig själv och för att han fruktar att alla ska genomskåda honom som den fullkomliga bluff han egentligen är.
Kvällstidningarna säger:
Det är en narkotikapåverkad psykopat som är fem år äldre än ditt barn och som låtsas vara en massmördare även mellan speltillfällena med sådan hängiven inlevelse att han har problem att skilja på dröm och verklighet. Han går klädd i svart, lyssnar på Slipknot, bajsar på gravstenar, välter kyrkor, tänder eld på kor och (värst av allt) läser hellre Metro än Aftonbladet Klick.
I själva verket:
Är det en småtrist, skötsam svennebanan (kille eller tjej, men aldrig invandrare) på det naturvetenskapliga programmet som mer än något annat väntar på att få träffa någon som inte är så olik honom/henne själv. Alla sanna rollspelare är ståendes på branten till den olyckliga insikten om att de har kastat bort nyckeln till ett äventyr och att de kommer leva och dö i största möjliga ensamhet.
Ingen kommer se. Ingen kommer förstå. Ingen kommer bry sig. Ingen kommer minnas.
Det är sanningen. Allt annat är verklighetsflykt.
Egentligen är hela rollspelshobbyn så oerhört tragisk. Det finns ett par som tror på sina egna illusioner, och en massa andra idioter som vill tro, men som inte längre förmår sig göra detta, men som ändå spelar charader för att de bara inte skulle stå ut med tanken på att någon skulle inse hur bräckliga och ömtåliga de var.
Jag blir ömsom arg. ömsom ledsen, bara jag tänker på det.
(men fråga mig igen när jag mår bättre så kommer jag att ge ett gladare svar; något med älvor, troll, fantasins helande kraft och en massa annan bullshit)
