Den kontroversiella gulligheten

[Sömniga Isaac]

Powerpuffpinglorna! Höjden av vår kultur, krönet på vår civilisation!

Vad ska de släkten som kommer efter oss tänka om oss ... Skönt att aldrig få veta.

Känner mig förvirrad.... men powerpuffpinglorna är väl den gyllene tidsåldern i vår civilisation? Att jämföra med Illiaden och Lysistrates från antikens Grekland. Vår tids magnum opus! Vägrar tro något annat och kommer tro att kommande släkten kommer imponeras av vår briljans!

När det kommer till ämnet, så har jag inget bra svar. Jag upplever att de jag spelat med ofta tyr sig till de hjälplösa små varelserna och gillar dem för att de är ganska "gulliga och harmlösa" mitt i det kaos som omger dem. Kan vara såväl gobliner som kobolder som får titeln gullig och söt då, trots att de inte är särskilt fagra och vackra.

 

[EvilSpook]

Vår tids magnum opus! Vägrar tro något annat och kommer tro att kommande släkten kommer imponeras av vår briljans!

Yes. Kulturens höjdpunkt på jorden.

Non plus ultra.


//EvilSpook

 

[Gerkub]

Tror inte att jag påverkas av gullighet åt det ena eller andra hållet. Gullighet är ju som folk nämnt främst en visuell grej, och rollspel är ju inte en visuell utan en verbal aktivitet. Spelets eventuella illustrationer har ingen påverkan på min upplevelse vid spelbordet. Så i spel kan nog saker inte riktigt vara gulliga. De kan beskrivas som små med stora ögon, men om jag inte ser en bild av dem triggas ingen gullighetsreflex i mig.

Det finns ju en del rollspel som jobbar mycket med gullighet i sin estetik (Golden Sky Stories, Cos’île), men där är det framförallt den typ av berättelser den sortens spel brukar ge som inte riktigt engagerar mig. Så återigen den här associationen mellan gullighet och barnslighet.

Visuella grejer kan verkligen påverka en vid spelbordet, inte för att vi visar upp illustrationer, utan för att visuella referenser är en genväg, en portal in till vissa känslor eller vibbar. Om vi skulle spela som disneyprinsessor är det nästan grundläggande om alla i spelgruppen vet hur en disneyprinsessa ser ut och hur de för sig. Det visuella kan fungera som ett verktyg för att minnas och kanalisera "anden" av det man vill spela, som en ikon eller avgudabild. Självklart gäller inte detta alla spel, men jag tror att om man använder visuella referenser på rätt sätt kan det vara väldigt effektivt ibland (det behöver inte ens vara bilder utan bara ord).

 

[Gerkub]

Jag undrar om många inte gillar gullighet för man blir som barn ganska tidigt varse om att det finns fejk gullighet? Och att det kan vara svårt att skilja på "fejk" gullighet och äkta gullighet? Tänker också på klassisk hollywoodiansk sentimental smetighet som kan kännas kvävande, men även uppriktiga kärleksförklaringar från riktiga människor kan vara obekvämt att få för vissa.

 

[Genesis]

Visuella grejer kan verkligen påverka en vid spelbordet, inte för att vi visar upp illustrationer, utan för att visuella referenser är en genväg, en portal in till vissa känslor eller vibbar. Om vi skulle spela som disneyprinsessor är det nästan grundläggande om alla i spelgruppen vet hur en disneyprinsessa ser ut och hur de för sig. Det visuella kan fungera som ett verktyg för att minnas och kanalisera "anden" av det man vill spela, som en ikon eller avgudabild. Självklart gäller inte detta alla spel, men jag tror att om man använder visuella referenser på rätt sätt kan det vara väldigt effektivt ibland (det behöver inte ens vara bilder utan bara ord).

Jo, visst, världen är full av visuella grejer som jag kan nämna och referera till vid spelbordet. Men vid spelbordet är de fortfarande bara referenser, de är ord, inte grejerna i sig. Och ord kan vara vackra, storslagna, fula, och allt möjligt, men gulliga? Tja, det kan de nog, förresten, om man använder ord som puttenuttig, gosing och snuttefilt. Det är ganska gulliga ord. Men det är fortfarande en annan grej än den där gullighetsreflexen som jag kan känna av en så'n här:

Den gullighetsreflexen kan jag inte få av att någon beskriver en gullig grej. Bara av att faktiskt se en gullig grej. Har väl säkert att göra med min afantasi.

 

[zo0ok]

Mina spelare hittade något, en magisk fjäril i ett litet skrin, för ett litet tag sedan.

Åhh vad gulligt! utbrast en av dem. Det var aldrig min avsikt att det skulle var gulligt. Det var liksom ingen designparameter när jag försökte hitta på ett rimligt magiskt föremål. Men det var så det uppfattades. Sedan är det ingen som gjort någon grej av skrinet-med-fjärilens gullighet.

Så från min egen nyligen anektdotiska bok, så är frågeställningen lite av en halmgubbe.

Jag tänker, om någon deltagare skapar något gulligt med avsikten att det ska vara just gulligt, vad är då syftet med det?
Och är det syftet något som så att säga förbättrar hela spelupplevelsen? Eller handlar det om att skapa fars?

 

[Gerkub]

Jo, visst, världen är full av visuella grejer som jag kan nämna och referera till vid spelbordet. Men vid spelbordet är de fortfarande bara referenser, de är ord, inte grejerna i sig. Och ord kan vara vackra, storslagna, fula, och allt möjligt, men gulliga? Tja, det kan de nog, förresten, om man använder ord som puttenuttig, gosing och snuttefilt. Det är ganska gulliga ord. Men det är fortfarande en annan grej än den där gullighetsreflexen som jag kan känna av en så'n här:

Den gullighetsreflexen kan jag inte få av att någon beskriver en gullig grej. Bara av att faktiskt se en gullig grej. Har väl säkert att göra med min afantasi.

Kanske det, men visst kan ord framkalla minnet av känslan av en gullig kattunge? Visst det är inte samma sak och alla får inte den, men det är inget konstigt. Jag tycker att en slumpmässig kattunge är helt okej i gullighet, men jag kanske har ett halvt hjärta av sten, beroende på humör.

Ord, eller snarare meningar, skrivna som muntliga, tycker jag kan vara ibland bättre än bilder på att förmedla mer nyanserad bild av gullighet. Jag håller på att lyssna på brittisk inläsning av ljudboksversionen av Sagan om Ringen när jag ska somna (åh så gulligt av mig). Jag känner mycket starkare ömhet för hobbitarna där än i någon film- eller tecknad version. De är på sätt och vis både mytiska, nästan immateriella varelser och djupt mänskliga, barnsliga. Jag tror det funkar så bra för att vissa detaljer och beskrivningar utelämnas i texten, som kanske en bild hade fyllt i och inte lämnat till fantasin. De behåller en sorts känsla av saga eller myt fast de också är små barn/farbröder.

 

[Genesis]

Kanske det, men visst kan ord framkalla minnet av känslan av en gullig kattunge? Visst det är inte samma sak och alla får inte den, men det är inget konstigt. Jag tycker att en slumpmässig kattunge är helt okej i gullighet, men jag kanske har ett halvt hjärta av sten, beroende på humör.

Ord, eller snarare meningar, skrivna som muntliga, tycker jag kan vara ibland bättre än bilder på att förmedla mer nyanserad bild av gullighet. Jag håller på att lyssna på brittisk inläsning av ljudboksversionen av Sagan om Ringen när jag ska somna (åh så gulligt av mig). Jag känner mycket starkare ömhet för hobbitarna där än i någon film- eller tecknad version. De är på sätt och vis både mytiska, nästan immateriella varelser och djupt mänskliga, barnsliga. Jag tror det funkar så bra för att vissa detaljer och beskrivningar utelämnas i texten, de behåller en sorts känsla av saga eller myt fast de också är små barn/farbröder.

Ja, jag har absolut inget att säga emot att ord kan vara bra på att förmedla känslor, och ofta bättre än bilder. Kan vara så att jag jobbar med en snävare definition av gullighetstermen här. Jag är inte säker på att jag ens riktigt vet vad jag själv menar, eller håller med mig själv längre, så jag ska nog försöka sluta förklara.

 

[Gerkub]

Ja, jag har absolut inget att säga emot att ord kan vara bra på att förmedla känslor, och ofta bättre än bilder. Kan vara så att jag jobbar med en snävare definition av gullighetstermen här. Jag är inte säker på att jag ens riktigt vet vad jag själv menar, eller håller med mig själv längre, så jag ska nog försöka sluta förklara.

Sluta inte, vad ska vi annars diskutera??