Kom på en i mitt tycke intressant sak vad det gäller färdigheter och färdighetsslag. Jag minns när jag gjorde min absolut första rollspelsgubbe, en gubbe som jag beslutat att nästan uteslutande begåva med "humanistiska" färdigheter såsom historia, språk, alkemi, botanik etc. Stridfärdigheterna tonade jag medvetet ner och nöjde mig med fv 10 i dolk - ingen stridsman alltså men en riktigt lärd man enligt klassiskt snitt, dock utan några magiska kunskaper. Naturligtvis såg jag ju fram emot många timmars stimulerande rollspelande med denna figur som utan tvekan borde bidra till en hel del god dynamik i rp-gruppen. Ack så fel man kunde ha. Det visade sig ganska snart att de "humanistiska" färdigheterna i längden inte var så mycket värda. Strid efter strid med arga orcher i oändliga dungeons väckte min insikt om att jag nog i stället borde ha lagt ner energi på att göra en verkligt bra och gärna ambidexteriös stridsman. I stället fick jag mest hålla mig i bakgrunden när de riktigt tuffa grabbarna kämpade på med sina höga värden i stridsfärdigheter. Bortsett från att mina botaniska färdigheter kunde användas för att introducera min rollperson i äventyret, så var den faktiska nyttan av mina höga värden i exempelvis historia fullständigt obefintlig. Nåväl, tidvis hände det att spelgruppen konfronterades med en staty, pelare, byggnad eller liknande, varpå jag då skulle slå ett färdighetsslag för att eventuella "komma ihåg" att grunkan var framställd på order av kejsar Blubbfluff för tusen år sedan, detta om något som befann sig 2000 mil från mitt hem och som jag rimligtvis inte borde haft en aning om eller ens bekymra mig om ens med fv 25 i historia. Vad som förmodligen var tänkt som intressant kuriosa blev en synnerligen fånig anledning till tärningsrullande, något vi alla i spelgruppen kunde varit utan. Märk väl att jag knappast klandrar min spelledare, utan snarare de otaliga stackare till äventyrsförfattare som har en syn på historiefärdigheten som något reducerat till fånig kuriosa, något som på ett ofta osedvanligt krystat sett bryter av från det ständiga mosandet av orcher och svartalver. Hur många gånger händer det inte att de stackars spelledare som slaviskt följer äventyrsmodulerna stöter på formuleringar typ följande:
Vid ankomsten till den svarta borgen i Blå skogen kan en rp som är särskilt bevandrad i historia slå ett färdighetsslag. Lyckas han med slaget "kommer han plötsligt ihåg" att borgens arkitekt hette Roeven Bluff och hade en svärmor som led av elefantiasis.
”Än sedan!” skriker spelarna.” Det skiter väl vi i. Se här, nu kommer femhundra arga orcher rusandes emot oss med höja vapen. Ska vi överleva måste vi börja jobba på allvar, pojkar! Hördu, professorn, du kan väl gå ner till sjön och bada eller nått så länge.”
Suck!
Vid ankomsten till den svarta borgen i Blå skogen kan en rp som är särskilt bevandrad i historia slå ett färdighetsslag. Lyckas han med slaget "kommer han plötsligt ihåg" att borgens arkitekt hette Roeven Bluff och hade en svärmor som led av elefantiasis.
”Än sedan!” skriker spelarna.” Det skiter väl vi i. Se här, nu kommer femhundra arga orcher rusandes emot oss med höja vapen. Ska vi överleva måste vi börja jobba på allvar, pojkar! Hördu, professorn, du kan väl gå ner till sjön och bada eller nått så länge.”
Suck!
