Den onda kampanjen

[Rangertheman]

Citerar mig själv som trådstart:

Efter att ha hört ungdomarna berätta om råttorna de spelade på lajvet, och hur de blev mer och mer onda så att de till sist slogs på orchernas sida, har jag börjat skissa på en kampanj där rollpersonerna är på den onda sidan. Jag funderar på vilket system jag ska använda. Symbaroum har släkten som ses som mera åt det onda hållet, monstruösa särdrag och svartkonster. Norrath vore en bra plats att förlägga kampanjen, och jag har, tror jag, alla PDF:er som gavs ut till Everquest-rollspelet och Everquest II-rollspelet. Jag vet bara inte hur spelbara de systemen är.

Finns det något system som har ett hyfsat stort utbud av släkten, magi, demoner, m.m. som betraktas som onda, likväl som goda motståndare, direkt ur regelboken?

Förutom system, har ni fler tips?

 

[RasmusL]

Förutom system är det imo en dålig ide att försöka spela "ond". Det blir platt och krystat och hjärtat finns sällan med.

Spela istället en roll där du skevar till verklighetssynen lite och se vart det leder. Exempelvis en rollis som är övertygad om att det bästa sättet att minimera lidande är att gå med Sauron, slå ned motståndet och etablera evig fred och harmoni. Eller en som är övertygad om att hans medicinska teorier är sanna, att de kan rädda miljoner, kanske miljarder människor om han bara kan få några få att experimentera på. Eller en greater good byråkrat, eller någon som är absolut övertygad om religiös eller politisk åskådning, osv. Du måste hitta en sweet spot där du vet att du gör "ont" men kan identifiera dig med övertygelsen om att det egentligen är "gott".

 

[Cybot]

Förutom system är det imo en dålig ide att försöka spela "ond". Det blir platt och krystat och hjärtat finns sällan med.

Spela istället en roll där du skevar till verklighetssynen lite och se vart det leder. Exempelvis en rollis som är övertygad om att det bästa sättet att minimera lidande är att gå med Sauron, slå ned motståndet och etablera evig fred och harmoni. Eller en som är övertygad om att hans medicinska teorier är sanna, att de kan rädda miljoner, kanske miljarder människor om han bara kan få några få att experimentera på. Eller en greater good byråkrat, eller någon som är absolut övertygad om religiös eller politisk åskådning, osv. Du måste hitta en sweet spot där du vet att du gör "ont" men kan identifiera dig med övertygelsen om att det egentligen är "gott".

Vilket var ungefär grejen jag försökte med min spelkaraktär Zaros (en Lawful Evil Sorceror i @God45 :s take på pathfinder kampanjen Way of the Wicked).

Zaros grundidé var att "goda" kungar kommer alltid att hamna i konflikt med alla andra, för de kommer aldrig att få alignments som Lawful Evil att inrätta sig i systemet och det kommer alltid att sluta i brutalt våld.
Om du däremot har ett kungadöme som är Lawful evil men som tillåter en...acceptabel nivå av korruption, förtryck och våld...så är de flesta alignments motiverade att delta i systemet, de har incentives (och det inkluderar raser som Hobgoblins och liknande). Upprorsmakarna kommer att vara Chaotic Evil (och du kommer aldrig undan att chaotic evil karaktärer gör uppror) eller upprorsmakare från goda alignments som pga sina etiska begränsningar kommer att undvika saker som att massakrera civilbefolkningen. Utilitär minimering av lidande och maximering av säkerhet och lycka. Olycka och lidande kommer att vara begränsat till ett fåtal personer, så mycket färre än under alternativa system.

Det enda du behöver göra för att hindra systemet från att kollapsa är att vara den absolut intelligentaste, mest karismatiska och mäktigaste personen i kungariket, och är inte en Cha 30+ (övriga Mentala stats var också ganska höga) höglevel sorceror per definition den här personen?

 

[God45]

Vilket var ungefär grejen jag försökte med min spelkaraktär Zaros (en Lawful Evil wizard i @God45 :s take på pathfinder kampanjen Way of the Wicked).

Zaros grundidé var att "goda" kungar kommer alltid att hamna i konflikt med alla andra, för de kommer aldrig att få alignments som Lawful Evil att inrätta sig i systemet och det kommer alltid att sluta i brutalt våld.
Om du däremot har ett kungadöme som är Lawful evil men som tillåter en...acceptabel nivå av korruption, förtryck och våld...så är de flesta alignments motiverade att delta i systemet, de har incentives (och det inkluderar raser som Hobgoblins och liknande). Upprorsmakarna kommer att vara Chaotic Evil (och du kommer aldrig undan att chaotic evil karaktärer gör uppror) eller upprorsmakare från goda alignments som pga sina etiska begränsningar kommer att undvika saker som att massakrera civilbefolkningen. Utilitär minimering av lidande och maximering av säkerhet och lycka. Olycka och lidande kommer att vara begränsat till ett fåtal personer, så mycket färre än under alternativa system.

Det enda du behöver göra för att hindra systemet från att kollapsa är att vara den absolut intelligentaste och mäktigaste personen i kungariket, och är inte en Int 30+ höglevel wizard per definition den här personen?

Den kampanjen var great. Zaros som byggare av det närmsta man kan komma till en faktisk utopi var fantastisk att spelleda för. Hade han lyckats bygga sitt Omelas hade de flesta haft det bättre! Att han var beredd att klättra till den utopin på ett berg av de dödas kroppar (och korsfästa änglar) var uppenbart värt priset!

Men han var också i kontrast till resten av gruppen. Där någon, den näst mäktigaste karaktären, var just den där typen av ”Hur vågar du säga till mig vad jag ska göra? Min frihet att svinga min knytnäve begränsad inte av var andras näsor är” Chaotic Evil.

 

[Cybot]

Den kampanjen var great. Zaros som byggare av det närmsta man kan komma till en faktisk utopi var fantastisk att spelleda för. Hade han lyckats bygga sitt Omelas hade de flesta haft det bättre! Att han var beredd att klättra till den utopin på ett berg av de dödas kroppar (och korsfästa änglar) var uppenbart värt priset!

Men han var också i kontrast till resten av gruppen. Där någon, den näst mäktigaste karaktären, var just den där typen av ”Hur vågar du säga till mig vad jag ska göra? Min frihet att svinga min knytnäve begränsad inte av var andras näsor är” Chaotic Evil.

Alltså. Jag vet inte ens om jag hade kallat honom "näst mäktigaste". Barbarian Were-bear som var stark nog att vinna brottningsmatcher mot drakar och hade typ alla barbarian traits som gav saves och resistens mot magi.

Jag är dock mest stolt över att jag totalt sabbade @God45 :s slut-encounter, fast på ett awesome sätt. Tanken var ju att vi skulle slå oss igenom paladinkungens (som också var en halvgud) styrkor och desekrera tre olika tempel för att bryta hans koppling till sin patron-förälder.

...medans Zaros var "Vad om jag kan använda min ohyggligt höga karisma för att provocera Paladinkungen att mörda mig på ett sådant sätt att det bryter hans Oath?" och mördade Paladinkungens älskare och kapitulerade sedan till Paladinkungen samtidigt som han (med ett avskyvärt "fuck you" tal) provocerade Paladinkungen till att döda honom. Mörda (tekniskt sett) försvarslös fånge? Warcrimes Check!

 

[God45]

Jag har tidigare varit väldigt ”Ha samma definition av ondska som ni bestämt innan. Ha meta-anledningar som håller ihop folk.”. Men jag är nu mycket mer: Let them cook!

Någon borde tycka att ondska är det naturliga tillståndet och att bara staten/kyrkan håller folk från att mörda och våldta varandra. Någon borde hävda att Kant har fel ifall individen bryr sig mer om sig själv och de sina än om alla någonsin. De ser sig inte som onda, de ser sig som effektiva. Någon borde tycka att post-modernism och moralisk relativism är för fegisar. De är onda! De omfamnar att vara onda. Någon borde tycka att de agerar av anledningar bortom gott och ont. Med mera.

Och samma med att att någon vill mörda folk och spilla deras blod på altare. Någon vill råna banker. Någon vill bygga en bättre värld med djävulens verktyg. Någon vill döda alla alverna.

Låt dem hänga ihop av självintresse, du behöver en helare och en tank i D&D oavsett din moral. Eller låt dem inte hänga ihop. Typiska spelet där alla är onda är vampire och där hänger man inte alltid sammans

 

[God45]

Alltså. Jag vet inte ens om jag hade kallat honom "näst mäktigaste". Barbarian Were-bear som var stark nog att vinna brottningsmatcher mot drakar och hade typ alla barbarian traits som gav saves och resistens mot magi.

Jag är dock mest stolt över att jag totalt sabbade @God45 :s slut-encounter, fast på ett awesome sätt. Tanken var ju att vi skulle slå oss igenom paladinkungens (som också var en halvgud) styrkor och desekrera tre olika tempel för att bryta hans koppling till sin patron-förälder.

...medans Zaros var "Vad om jag kan använda min ohyggligt höga karisma för att provocera Paladinkungen att mörda mig på ett sådant sätt att det bryter hans Oath?" och mördade Paladinkungens älskare och kapitulerade sedan till Paladinkungen samtidigt som han (med ett avskyvärt "fuck you" tal) provocerade Paladinkungen till att döda honom. Mörda (tekniskt sett) försvarslös fånge? Warcrimes Check!

Ni var inte där! Cybot verkligen förstörde den här killens liv, kränkte allt han älskade, spottade på allt han höll heligt och utmanade honom. Sedan gick han ”Jag ger mig! Ta mig till fängelset.”!! Så halvgud av godhet eller inte, Cybots karaktär fick ett svärd i ansiktet.

Vilket bröt eden. Vilket jag inte räknade med! Jag hade TRE DUNGEONS OCH TVÅ FÄLTSLAG PLANERADE. I fucking Pathfinder. Jag kastade typ ett anteckningsblock med material

Det var supersnyggt. Det var perfekt Lawful Evil regelmanipulerande och att använda människor som medel. Att du hade en återupplivning redo och bara studsade tillbaks utan att förlora något gjorde det ännu bättre. För nu bara rullade ni in och mördande honom medan han var bara en människa.

 

[God45]

Tänk på att onda kampanjer behöver mycket mindre prepp. Hjältar är mer reaktiva så de behöver skit som handlingar och plot hooks. Bara bygg en välmående, fredlig och rik stad/kungarike/rymdcivilisation och släpp loss dina superskurkar/onda riddare/sith lords på den. De kommer själva hitta saker att göra för att bli rika/mäktiga/underhållna.

 

[God45]

Vad jag tycker du ska undvika är att göra de goda till ”skurkar” eller de onda till ”hjältarna”. Gör dem inte nedlåtande, eller till extremister eller något sådant. De goda är snälla, omtänksamma, nådiga, vill väll och gör inte fel saker utan att skämmas. Det är mycket mer kränkande om någon försöker förlåta dig ifall du bara ger dig och slutar vara ond! Då jävlar vill man slakta dem och pissa på askorna av allt de älskar. Men är de bara skurkar känns det fel.

På samma sätt, gör inte skurkarna till The Suicide Squad! Eller Necessary Evil grejen där ”Bara superskurkarna kan rädda världen”. Vi är här för att faktiskt vara onda!

 

[Jim Profit]

Ho ho, vi spelar faktiskt Black Crusade (FFGs 40K-RPG där man spelar chaos-agenter) då och då.

Vi har också spelat Marvel-skurkar ett par ggr, kom jag på. Och de äventyrargrupper som folk spelar tenderar att dekonstruera äventyrartroperna så pass att de i alla fall utifrån, nog skulle ses som ganska osympatiska.

 

[entomophobiac]

"Ond" är väl bara en fråga om presentation?

Det går ju att läsa rebellerna i Star Wars som analoga med Al Qaeda. Typ varenda hämndhistoria som ett psyko på mördarstråt. Befrielser som ockupation. Revolutioner som undergång.

Hitta ett perspektiv och vrid på det, eller gå in på djupet i det som gör det negativt.

 

[Rangertheman]

Förutom system är det imo en dålig ide att försöka spela "ond". Det blir platt och krystat och hjärtat finns sällan med.

Ja, jag tror det fort blir tråkigt att springa runt och göra onda eller elaka saker. Tanken är mer att de ska kämpa för något viktigt; klanen, Demonguden, sin drottning, eller något liknande; men att de har delvis andra moraliska måttstockar än den klassiska fantasyhjälten. Ändamålen kan alltid helga medlen, men det är slutmålet som är det viktiga; jag räknar med att även onda karaktärer gör en risk-/nyttokalkyl.

 

[TobiasEkwall]

Vi har spelat tre "onding"-kampanjer, en gången var spelarna järnringenagenter som planerade terrordåd mot kejsarmakten.

Andra gången var i Eon när de spelade yrkeskriminella som skulle bygga upp sin verksamhet.

Sista var också Eon men då spelade de nekromantiker.

Alla dom grejerna funkade super, och det var nog bara i nekromantikerkampanjen de spelade disny-ondingar som skrattar åt sina egna lömska planer, men den kampanjen rullade på ett tag så karaktärerna blev som djupare med tiden

 

[obak]

 

[Hägerstrand]

Finns det något system som har ett hyfsat stort utbud av släkten, magi, demoner, m.m. som betraktas som onda, likväl som goda motståndare, direkt ur regelboken?

Jag misstänker att du är ute efter något mycket trad’igare system, men i Wicked Ones spelar man en dungeon och dess invånare och gör attacker mot närliggande samhällen/försvarar sig mot utforskande hjältar.

Det är FitD, men släpptes som creative commons efter kickstarterkampanjen så du kan kolla in det gratis. https://drive.google.com/drive/folders/1z2MzjhdC1AgNPPUobnLSvyFXfizUOzlF

 

[Rangertheman]

Jag misstänker att du är ute efter något mycket trad’igare system, men i Wicked Ones spelar man en dungeon och dess invånare och gör attacker mot närliggande samhällen/försvarar sig mot utforskande hjältar.

Det är FitD, men släpptes som creative commons efter kickstarterkampanjen så du kan kolla in det gratis. https://drive.google.com/drive/folders/1z2MzjhdC1AgNPPUobnLSvyFXfizUOzlF

Det låter superintressant!

 

[Henke]

(Inte Symbaroum, men...)
Vid någon tidpunkt hade jag planer på att spela Konflixsviten med liknande perspektiv som äventyret "Döds Ände" (Svavelvinteräventyr i Fenix). Rollpersonerna var medlemmar i shagulitsekten med olika rang och bakgrund till hur de hade hamnat där. Det skulle kunna bli intressant när de upptäcker att de är sub-antagonister till Shagul. De som inte överlever Shaguls svek tvingas fly ön (likt Malek Mangus och Gobrugda) men till skillnad från originalkampanjen så hade de blivit tvugna att hålla sig i skymundan, inte bara för rhabdorana-mördare utan även från lokalbefolkningen när sanningen om deras experiment till sist kom fram. Kanske söka skydd hos drottningen eller andra shagulit-församlingar under sin resa. Skulle också kunna tänka mig en del intressanta interna stridigheter utifrån rang, men också att någon av dem skulle kunna vara Trakoriska rikets infiltratör. Skulle också vara intressant att spela på rollpersonernas psykologiska resa och se vilka som hårt håller fast vid sektens hållning samtidigt som andra började förkasta och ifrågasätta den (med hjälp av Shagul-kloner eller andra händelser under kampanjen som får dem att ifrågasätta sin lojalitet. Kampanjens mål skulle därför kunna vara att stoppa Shagul, men också att skydda Konfluxen från sina opålitliga medspelare.

 

[JohanL]

"Ond" brukar vara tveksamt, men om det är ett bra världsbygge går inte folk omkring och är onda på princip, utan har egna intressen som andra - kanske på sidan som man har som standard att tillhöra - tycker är dåliga. Det gör också verksamheten mer begriplig och inte mwa-ha-ha-ond.

"Monsters are people too" som det heter i RuneQuest.

 

[JohanL]

Jag misstänker att du är ute efter något mycket trad’igare system, men i Wicked Ones spelar man en dungeon och dess invånare och gör attacker mot närliggande samhällen/försvarar sig mot utforskande hjältar.

I The Skeletons är man skeletten som vaktar gravkumlet.

 

[Jocke]

Vi spelade en kampanj där temat var att en High Fantasy kontinent styrd av en nekromantiker anföll en lågfantasy-kontinent där magi var bortglömt och gudarna sov.
Vi spelade fyra legendariska hjältar som var förtrupperna, och i princip kunde ta över städer och vinna i fältslag själva.
Det var ingen aktiv ondska, men det var ett spel där frågan ofta var ”kan vi utplåna den här besvärliga ätten, eller behövs de till något annat efter de böjt knät.” Och att vår boss var ett gigantiskt skelett då.