RECENSION Den sista cykladen [Coriolis]

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
Under ledigheten har jag också läst klart Den sista cykladen av Rickard Antroia som är andra delen av Coriolis-kampanjen Ikonernas Nåd.

Boken är en rejäl lunta i hårdpärm på nästan 300 sidor med ett väldigt stämningsfullt omslag. Bokens övriga illustrationer håller också samma höga klass som tidigare officiellt Coriolis-material. Korrekturmässigt är boken välgenomgången och jag reagerar bara på ett fåtal småfel.

Boken inleds med en introduktion med bakgrund från den tidigare kampanjdelen Emissaren som försvann men också en översikt och tips till SL. Boken fortsätter sedan i tre äventyrsdelar där den första och sista delen är linjära äventyr, medan den mittersta delen har en mer öppen struktur kopplad till miniäventyr och slumptabeller. Jag kan på ett sätt känna att det är spretigt med olika spelstilar i en och samma kampanj, men samtidigt tänker jag att variationen kanske får upplevelsen att kännas mer öppen som helhet.

I första delen knyter berättelsen an till händelser i prequel-scenariot Ghazalis sista färd då RP är utsända att undersöka ett mystiskt sensoreko från en försvunnen jagare. Jag gillar verkligen hur tidigare händelser får en uppföljning samtidigt som andra frågetecken och mysterier uppkommer. I den sista akten blir händelseförloppet aningen för linjärt för min smak då RP mest slussas genom hyllandet för sin insats under firandet av högtiden Cykladen. Jag ser personligen att denna del lämpar sig illa för mina spelares rollpersoner då de är hemliga agenter och knappast skulle tjäna på att bli offentligt uppmärksammade. Detta är dock givetvis inget problem för mig som SL att fixa till.

I andra delen är tanken att RP skall göra en större mängd småuppdrag för att tiden skall hinna gå och intriger i spelvärlden skall kunna eskalera i en lagom takt. I vanliga fall så är jag inte riktigt förtjust i att tvinga fram tidens förflyttning via slumptabeller med miniäventyr, men de här äventyren är så pass intressanta och hänger så väl ihop med berättelsen i stort att jag till och med gillar dem.

I den avslutande delen återvänder RP till Coriolis för ett sista uppdrag...
...där några av spelvärldens fraktioner försöker sig på en gemensam kupp.
Hur uppdraget ser ut beror dock på vem de för stunden har som uppdragsgivare och även om delen är linjär så gör uppdragets olika inriktning att det känns friare med små och eleganta förändringar. Delen avslutas sedan med en av de mest episka och dramatiska händelser jag sett i rollspelssammanhang.

Det här är ett riktigt episkt och kullkastande äventyr (även för den som mig själv som egentligen inte är så förtjust i rymdrollspel). Just när man trodde att slutscenerna i första kampanjdelen inte kunde toppas så levereras här ännu större dramatik. Enda farhågan är att det blir svårt att ens matcha detta i den avslutande kampanjdelen.
 
Last edited:

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Det här är ett riktigt episkt och kullkastande äventyr (även för den som mig själv som egentligen inte är så förtjust i rymdrollspel). Just när man trodde att slutscenerna i första kampanjdelen inte kunde toppas så levereras här ännu större dramatik. Enda farhågan är att det blir svårt att ens matcha detta i den avslutande kampanjdelen.
Vad otroligt sugen du gör mig på Corilos. Sluta jag har inte tid 🤨
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Enda farhågan är att det blir svårt att ens matcha detta i den avslutande kampanjdelen.
Har inte läst den själv än, men det här låter lite för effektsökande kan jag tycka.

Min största oro efter första delen är dock att spelarna mest är “in for the ride” och att äventyren tuffar på lite oavsett vad. Får lite samma intryck här. :)

(Men jag har gärna fel!)
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
Har inte läst den själv än, men det här låter lite för effektsökande kan jag tycka.

Min största oro efter första delen är dock att spelarna mest är “in for the ride” och att äventyren tuffar på lite oavsett vad. Får lite samma intryck här. :)

(Men jag har gärna fel!)
Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har svårt att se att någon skulle lämnas oberörd. :)
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
Berörd för att det händer saker, eller berörd för att de får göra saker? För mig är det här en enorm skillnad. Om det är det första skulle jag nog inte spelleda det. :)
Nu vet jag inte exakt vad du syftar till med "göra saker", men när det "händer saker" som har långtgående konsekvenser för hela spelvärlden tycker jag det är svårt att inte känna sig berörd. Jag tolkar ditt tidigare inlägg som att du har läst första delen, men inte att du hade några invändningar där trots att det gäller "saker som händer". Om man främst vill bli berörd genom att "göra saker" så kanske inte Ikonernas Nåd är det ultimata referensobjektet? :)

Med det sagt så finns det säkert en del "göra saker" också utifrån vilken ståndpunkt RP väljer t.ex. genom val av mecenat (och därigenom uppdrag).
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Syftar egentligen mest på att saker som händer är konsekvenser av val och inte rälsat (tycker helt klart Ikonernas nåd del 1 är för rälsad). Men oavsett vad gillar jag de äventyr som publicerats hittills, inte minst för att de befolkar världen. :)
 
Last edited:

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,635
Location
Fallen Umber
Slutet är lite rälsat, men jag tror som Henke att de flesta Coriolisspelare kommer att kunna ha överseende med det. Det hela är verkligen storslaget.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,635
Location
Fallen Umber
Kanske ska vara tydlig med att jag har korrläst boken och därför kan vara lite partisk, även om jag inte varit inblandad på något annat sätt. :)
 

Brödbane

Kristallkrönikör
Joined
1 Oct 2020
Messages
883
Själv måste jag säga att Den sista Cykladen var en rätt stor besvikelse. Trots väldigt stor pepp innan lanseringen, så är jag nu inte ens säker på om det är värt att spela den, och ännu mindre införskaffa den kommande del 3 i Ikonernas Nåd.

Jag har kokat ned min kritik till tre övergripande punkter:
1. Avsaknaden av player agency är väldigt markant. Första akten är typ ett grottkräl som oundvikligen slutar på samma sätt oavsett vad man gör. Akt två börjar med att spelarna ställs inför ett val där det tvingas välja mellan tre uppenbart opålitliga makthavare att ta som ny mecenat. Om de vill hålla fast vid sin gamla mecenat, så mördas/kidnappas denna off-screen, vilket sedan inte berörs mer i boken. Efter det så öppnar visserligen storyn upp sig, då man får typ en slumptabell för olika småscenarion. Sista akten är dock den största förbrytaren. Efter en hafsigt beskriven statskupp så kommer spelarna automatiskt att misslyckas med att förhindra ett enormt folkmord och oundvikligen bli förrådda. En majoritet av de personer de känner och har relation till dör i folkmordet och rymdstationen Coriolis, settingens nav, sprängs. Slut på kampanjen.
Syftet verkar vara att alla ska må skit och ha det som motivation inför del 3 i kampanjen.

2. Krympande spelvärld. Grundspelet Coriolis har ett väldigt brett urval av spelstilar, men kan spela som cirkussällskap, bulkfraktare, legosoldater och frilansande underrättelseagenter bland mycket annat. I Den Sista Cykladen tvingas alla grupper mer eller mindre bli agenter/legosoldater. Detta är kanske svårt att komma runt i alla kampanjer, men författaren levererar en tydlig känsla av att det bara finns ett sätt att spela på. Utöver det så likformar man också spelgruppen ytterligare, genom att skala bort det personliga med ex mecenat och annat. I slutet av Den sista Cykladen kommer alla spelgrupper vara någon typ av agent/legoknektshybrider som har ungefär samma kontaktpersoner och drivkrafter. Praktiskt för författaren, men rätt trist.

3. Författaren vill väldigt tydligt sätta sin prägel på spelet. Mycket av den gammal settingen omdanas, både i maktdynamik, olika aktörers motivation och agerande samt rent geografiskt (främst genom att spränga grejer). Det är väldigt tydligt att han vill göra något annat än orginalskaparna, vilket också hänger ihop med punkt 2 ovan.
Att förändra settingen är i sig inte nödvändigtvis dåligt, tvärtom kan det göra saker spännande och fräscha. Tyvärr tycker jag dock att han saknar fingertoppskänsla. Fokus är på att göra stora spektakulära cut-scenes och måla upp oändligt invecklade konspirationer. Han gör också settingen betydligt mer "grimdark". Coriolis har tidigare jobbat mycket med gråskalor och pragmatism. I Den sista Cykladen dras denna gråskala ned till att bli nästan becksvart, där flera aktörer målas plötsligt upp som folkmordsvurmade fascister och även de metafysiska aspekterna blir också betydligt mer nyanslösa.

Jag tror att Den sista Cykladen skulle göra sig bra som film eller tv-spel, men som rollspelsprodukt så känns den verkligen inte speciellt inspirerande.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
Själv måste jag säga att Den sista Cykladen var en rätt stor besvikelse. Trots väldigt stor pepp innan lanseringen, så är jag nu inte ens säker på om det är värt att spela den, och ännu mindre införskaffa den kommande del 3 i Ikonernas Nåd.
Just spelaragens är inte kampanjens starka sida (det nämnde jag också lite om ovan), fast episka kampanjer ÄR i mångt och mycket linjära berättelser (även om andra delen här har ett friare upplägg). Jag har också lite svårt att se vad du menar är sämre kring spelaragens i DSC jämfört med första delen (Emissarien som försvann). Det går ju egentligen inte påverka hur händelseförloppet slutar där heller.
 

Brödbane

Kristallkrönikör
Joined
1 Oct 2020
Messages
883
Just spelaragens är inte kampanjens starka sida (det nämnde jag också lite om ovan), fast episka kampanjer ÄR i mångt och mycket linjära berättelser (även om andra delen här har ett friare upplägg). Jag har också lite svårt att se vad du menar är sämre kring spelaragens i DSC jämfört med första delen (Emissarien som försvann). Det går ju egentligen inte påverka hur händelseförloppet slutar där heller.

Jag skulle säga att Emissarien som försvann också är väldigt rälsat, men att det funkar betydligt bättre med narrativet (sen finns det så klart ett par undantag, kraschlandningen på Kua, Domare Nigelas beslut att anlita rollpersonerna etc).
Det är ju i princip en enda lång jaktscen. Spelarna anländer alltid 5 minuter försent, så de viktigaste händelserna har redan hänt. Det handlar om att forcera hinder och ta sig vidare, men det är spelarnas agens som ändå är motorn i att ta sig framåt. Även om slutet i ESF också är rätt rälsat, så känns det mer rimligt.

I DSC så stöter man istället på oförstörbart plot armor.
I första akten är det ju ok, man är fast i ett avskilt område med bara en utgång. I akt två blir det väldigt rälsat med mecenaterna. Det finns väldigt få skäl till att spelarna ska vilja alliera sig med någon av tre opålitliga makthavarna. Det är så tydligt en mekanisk grej, som i alla fall mina spelgrupper inte skulle köpa.
Samma sak med sista akten. Allt handlar om att försöka bygga upp ett skäl till att kunna spränga Coriolis. Spelarna skulle kunna besluta sig för att åka till ett annat stjärnsystem och starta en dadelfarm, det skulle inte påverka någonting i händelseförloppet.

Kampanjen uppmuntrar ju att rollpersonerna ska försöka stoppa ritualen som spränger Coriolis och till och med har scener för att möta kultisterna i ritualkammaren, men sedan låter rollpersonerna automatiskt misslyckas. Detta är också DSC klimax, det är detta spelarna har kämpat sig till genom typ 20-30 spelmöten. Det känns väldigt taffligt, som att säga "nä, sorry ni auto-failar, allt sprängs, folk dör. nu är boken slut. Visst mår ni dåligt?"
Sen är det klart att vissa grupper gillar den här typen av spelstil och att man säkerligen kan skriva om delar för att funka bättre i sina egna grupper, men som självständig produkt tycker jag att DSC inte känns speciellt kul.
 
Last edited:

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,843
Tack @Brödbane för informativa inlägg. Du bekräftar något jag redan anade, nämligen att Ikonernas nåd inte passar mig och min grupp. Däremot tycker jag fortfarande att spelvärlden är väldigt stämningsfull och skulle gärna spela Coriolis även om regelmotorn inte placerar sig på min topplista. Funderar faktiskt på att hacka om den till T100. Tycker procent gör sig bra till science fiction.
 

Brödbane

Kristallkrönikör
Joined
1 Oct 2020
Messages
883
Tack @Brödbane för informativa inlägg. Du bekräftar något jag redan anade, nämligen att Ikonernas nåd inte passar mig och min grupp. Däremot tycker jag fortfarande att spelvärlden är väldigt stämningsfull och skulle gärna spela Coriolis även om regelmotorn inte placerar sig på min topplista. Funderar faktiskt på att hacka om den till T100. Tycker procent gör sig bra till science fiction.
Med risk att gå liiite OT så måste jag slå ett slag för Coriolis som helhet. Även om jag inte är ett fan av Ikonernas nåd så är har grundspelet en väldigt stämningsfull spelvärld och det finns mycket olika saker man kan hitta. Hovintriger, skräck, utforskande, rymdaction och andra genrer kan på ett väldigt smidigt sätt blandas friskt. Atlas över Tredje horisonten är också en fantastisk source-book som jag starkt rekommenderar!

Är man sugen på att att byta till en annan spelmotor så var ju faktiskt Järnringens första utgåva av spelet d100-baserat, så en del av jobbet är redan gjort. :)
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Med risk att gå liiite OT så måste jag slå ett slag för Coriolis som helhet. Även om jag inte är ett fan av Ikonernas nåd så är har grundspelet en väldigt stämningsfull spelvärld och det finns mycket olika saker man kan hitta. Hovintriger, skräck, utforskande, rymdaction och andra genrer kan på ett väldigt smidigt sätt blandas friskt. Atlas över Tredje horisonten är också en fantastisk source-book som jag starkt rekommenderar!

Är man sugen på att att byta till en annan spelmotor så var ju faktiskt Järnringens första utgåva av spelet d100-baserat, så en del av jobbet är redan gjort. :)
Jag personligen älskar Coriolis men håller med dig i allt du säger gällande andra delen av ”Ikonernas Nåd” och även första fast jag tyckte den ändå var bättre.

Spelvärlden är intressant och som SL har jag alltid haft kul med att leda kampanjer i Coriolis, fast jag använder inte heller något av systemen som finns i någon grundbok. Men ”Ikonernas Nåd” del två var och är en stor besvikelse för mig av samma anledningar du angivit.
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
774
Med risk att gå liiite OT så måste jag slå ett slag för Coriolis som helhet. Även om jag inte är ett fan av Ikonernas nåd så är har grundspelet en väldigt stämningsfull spelvärld och det finns mycket olika saker man kan hitta. Hovintriger, skräck, utforskande, rymdaction och andra genrer kan på ett väldigt smidigt sätt blandas friskt. Atlas över Tredje horisonten är också en fantastisk source-book som jag starkt rekommenderar!

Är man sugen på att att byta till en annan spelmotor så var ju faktiskt Järnringens första utgåva av spelet d100-baserat, så en del av jobbet är redan gjort. :)
Jag håller med dig till 100%, det är ett riktigt bra spel och jag tycker att värden är otroligt härlig, jag tycker till och med att regelsystemet funkar bra. Men jag är inget stort fan av just ikonernas nåd kampanjen.
 
Top