Under ledigheten har jag också läst klart Den sista cykladen av Rickard Antroia som är andra delen av Coriolis-kampanjen Ikonernas Nåd.
Boken är en rejäl lunta i hårdpärm på nästan 300 sidor med ett väldigt stämningsfullt omslag. Bokens övriga illustrationer håller också samma höga klass som tidigare officiellt Coriolis-material. Korrekturmässigt är boken välgenomgången och jag reagerar bara på ett fåtal småfel.
Boken inleds med en introduktion med bakgrund från den tidigare kampanjdelen Emissaren som försvann men också en översikt och tips till SL. Boken fortsätter sedan i tre äventyrsdelar där den första och sista delen är linjära äventyr, medan den mittersta delen har en mer öppen struktur kopplad till miniäventyr och slumptabeller. Jag kan på ett sätt känna att det är spretigt med olika spelstilar i en och samma kampanj, men samtidigt tänker jag att variationen kanske får upplevelsen att kännas mer öppen som helhet.
I första delen knyter berättelsen an till händelser i prequel-scenariot Ghazalis sista färd då RP är utsända att undersöka ett mystiskt sensoreko från en försvunnen jagare. Jag gillar verkligen hur tidigare händelser får en uppföljning samtidigt som andra frågetecken och mysterier uppkommer. I den sista akten blir händelseförloppet aningen för linjärt för min smak då RP mest slussas genom hyllandet för sin insats under firandet av högtiden Cykladen. Jag ser personligen att denna del lämpar sig illa för mina spelares rollpersoner då de är hemliga agenter och knappast skulle tjäna på att bli offentligt uppmärksammade. Detta är dock givetvis inget problem för mig som SL att fixa till.
I andra delen är tanken att RP skall göra en större mängd småuppdrag för att tiden skall hinna gå och intriger i spelvärlden skall kunna eskalera i en lagom takt. I vanliga fall så är jag inte riktigt förtjust i att tvinga fram tidens förflyttning via slumptabeller med miniäventyr, men de här äventyren är så pass intressanta och hänger så väl ihop med berättelsen i stort att jag till och med gillar dem.
I den avslutande delen återvänder RP till Coriolis för ett sista uppdrag...
Hur uppdraget ser ut beror dock på vem de för stunden har som uppdragsgivare och även om delen är linjär så gör uppdragets olika inriktning att det känns friare med små och eleganta förändringar. Delen avslutas sedan med en av de mest episka och dramatiska händelser jag sett i rollspelssammanhang.
Det här är ett riktigt episkt och kullkastande äventyr (även för den som mig själv som egentligen inte är så förtjust i rymdrollspel). Just när man trodde att slutscenerna i första kampanjdelen inte kunde toppas så levereras här ännu större dramatik. Enda farhågan är att det blir svårt att ens matcha detta i den avslutande kampanjdelen.
Boken är en rejäl lunta i hårdpärm på nästan 300 sidor med ett väldigt stämningsfullt omslag. Bokens övriga illustrationer håller också samma höga klass som tidigare officiellt Coriolis-material. Korrekturmässigt är boken välgenomgången och jag reagerar bara på ett fåtal småfel.
Boken inleds med en introduktion med bakgrund från den tidigare kampanjdelen Emissaren som försvann men också en översikt och tips till SL. Boken fortsätter sedan i tre äventyrsdelar där den första och sista delen är linjära äventyr, medan den mittersta delen har en mer öppen struktur kopplad till miniäventyr och slumptabeller. Jag kan på ett sätt känna att det är spretigt med olika spelstilar i en och samma kampanj, men samtidigt tänker jag att variationen kanske får upplevelsen att kännas mer öppen som helhet.
I första delen knyter berättelsen an till händelser i prequel-scenariot Ghazalis sista färd då RP är utsända att undersöka ett mystiskt sensoreko från en försvunnen jagare. Jag gillar verkligen hur tidigare händelser får en uppföljning samtidigt som andra frågetecken och mysterier uppkommer. I den sista akten blir händelseförloppet aningen för linjärt för min smak då RP mest slussas genom hyllandet för sin insats under firandet av högtiden Cykladen. Jag ser personligen att denna del lämpar sig illa för mina spelares rollpersoner då de är hemliga agenter och knappast skulle tjäna på att bli offentligt uppmärksammade. Detta är dock givetvis inget problem för mig som SL att fixa till.
I andra delen är tanken att RP skall göra en större mängd småuppdrag för att tiden skall hinna gå och intriger i spelvärlden skall kunna eskalera i en lagom takt. I vanliga fall så är jag inte riktigt förtjust i att tvinga fram tidens förflyttning via slumptabeller med miniäventyr, men de här äventyren är så pass intressanta och hänger så väl ihop med berättelsen i stort att jag till och med gillar dem.
I den avslutande delen återvänder RP till Coriolis för ett sista uppdrag...
...där några av spelvärldens fraktioner försöker sig på en gemensam kupp.
Det här är ett riktigt episkt och kullkastande äventyr (även för den som mig själv som egentligen inte är så förtjust i rymdrollspel). Just när man trodde att slutscenerna i första kampanjdelen inte kunde toppas så levereras här ännu större dramatik. Enda farhågan är att det blir svårt att ens matcha detta i den avslutande kampanjdelen.
Last edited:
