Den svenska fantasyboomen på 90-talet

[Fiktionslek]

Finns det något seriöst skrivet om den svenska fantasyboomen på 90-talet?

Var det ens en sådan?

Personligen minns jag det så, och jag har sett påståendet florera i olika intervjuer med förläggare och, typ, företrädare för sfbokhandeln.

Men finns det någon mer substantiell info någonstans? Siffror? Orsaker? Konsekvenser? Analyser?

Och hur ser ni själva på fenomenet?

Kika på forskningen om barn- och ungdomslitteratur. Kika även på forskningen om populärlitteratur, och börja med t.ex. Per Israelson och Anders Öhman.

Tveklöst började mycket fantasy att säljas i bokhandlarna på 90-talet, samtidigt som bibliotekens hyllor svällde. Men det är lätt att glömma bort att detta började långt tidigare. Exempelvis var E.R. Burroughs böcker (som ju har en hel del fantasy i sig) ungdomsklassiker från 1910-talet och fram till våra dagar.

Om man vill peka på något särskilt med just 90-talet skulle jag tro att man kan gräva lite i sekulariseringen, i postmodernismens värdeupplösning och ungdomars kulturella friställning. Sannolikt svarar monomytisk fantasy mot ett behov av att identifiera sig med någon som har ett tydligt uppdrag, som lever i en värld med färre gråskalor och som har både gudar, mirakler och starka och tydliga traditioner. Även om fantasy har en grym potential för samhällskritik genom allegorin, tror jag att stora säljsiffror kan ha en hel del att göra med dessa sidor.

Mina fem öre,

C

 

[Skarpskytten]

Även om fantasy har en grym potential för samhällskritik genom allegorin, tror jag att stora säljsiffror kan haa en hel del att göra med dessa sidor.

Jag tycker mig inte ha sett mycket till samhällskritik i den fantasy jag har läst. Det är spännande att när folk är fria att skapa fiktiva världar utan gränser så blir det lätt kungar och könsroller, snarare än utopier och unicitet. Varför kan det inte få finnas demokrati i ett enda fantasiland?

 

[Mekanurg]

Jag tycker mig inte ha sett mycket till samhällskritik i den fantasy jag har läst. Det är spännande att när folk är fria att skapa fiktiva världar utan gränser så blir det lätt kungar och könsroller, snarare än utopier och unicitet. Varför kan det inte få finnas demokrati i ett enda fantasiland?

Om jag minns rätt tar de två Coramonde-böckerna en kort titt på just det här (bok 1 gav ut på svenska av Target Games) på 1990-talet.

 

[McKatla]

Jag tycker mig inte ha sett mycket till samhällskritik i den fantasy jag har läst. Det är spännande att när folk är fria att skapa fiktiva världar utan gränser så blir det lätt kungar och könsroller, snarare än utopier och unicitet. Varför kan det inte få finnas demokrati i ett enda fantasiland?

Inte fantasy, men fantastik: Ursula LeGuin prövade en hel del i sna böcker. Se t.ex. The Dispossed (utopisk anarkism) eller The Left Hand of Darkness (genderproblematisering). Så det går, och det kan bli bra, när fantastiken testar gränser och prövar utopier.

 

[God45]

Jag tycker mig inte ha sett mycket till samhällskritik i den fantasy jag har läst. Det är spännande att när folk är fria att skapa fiktiva världar utan gränser så blir det lätt kungar och könsroller, snarare än utopier och unicitet. Varför kan det inte få finnas demokrati i ett enda fantasiland?

Jag tänker att fantasy genren är definierad av att handla om fruktansvärda och dåliga ideer som det vore trevligt om de var sanna. Goda kungar utvalda av gud är en idiotisk, farlig och ond ide... Men tänk om den vore verklig! Magi finns inte och är något bedragare och kultledare använder... Men tänk om det fanns! Demokrati är en fin och trevlig idé som fungerar okej. Men jag måste 7 fucking dagar i veckan deala med bristerna i den ganska bra idén.

 

[erikt]

Jag tycker mig inte ha sett mycket till samhällskritik i den fantasy jag har läst. Det är spännande att när folk är fria att skapa fiktiva världar utan gränser så blir det lätt kungar och könsroller, snarare än utopier och unicitet. Varför kan det inte få finnas demokrati i ett enda fantasiland?

I klassisk fantasy är det sällsynt, bland annat för att mycket fantasy utspelas i en pseudo-medeltida värld och i vår verkliga medeltid så fanns det helt enkelt inga demokratier att ha som förebild.
Dessutom så är kungar och drottningar coola och glamorösa på ett helt annat sätt än premiärministrar och presidenter. (Vilket dock inte i sig betyder att de är bättre ledare.)

Inom science fiction så förekommer demokratier rätt ofta, och i den del fall är de helt centrala för handlingen. Jag tänker till exempel på Dubbelstjärna av Robert Heinlein.

 

[Skarpskytten]

Inte fantasy, men fantastik: Ursula LeGuin prövade en hel del i sna böcker. Se t.ex. The Dispossed (utopisk anarkism) eller The Left Hand of Darkness (genderproblematisering). Så det går, och det kan bli bra, när fantastiken testar gränser och prövar utopier.

Jag har läst bägge och tycker att de pekar på vad fantasy hade kunnat vara. Fö slående att Le Guins fantasy är mycket tråkigare än hennes sci-fi.

 

[Khan]

Jag har läst bägge och tycker att de pekar på vad fantasy hade kunnat vara. Fö slående att Le Guins fantasy är mycket tråkigare än hennes sci-fi.

Du har objektivt fel. Det har bevisats på fiktionsinstitutet vid HyperFiktives Universität i Schweiz.