Nekromanti Den värsta fienden

[Basenanji]

D&D erbjuder en hel hög med monster som är ondare än ondast.

Jag upptäckte inte drowelves förrän jag läste RA Salvatores böcker och trodde (otroligt nog) att de var hans uppfinning. Så lite man kan veta.

Hursomhelst, efter att ha läst böckerna om Drizzt mfl insåg jag att Drowsen är svaret på frågan "Hur ond är den allra ondaste superskurksondingen?". Får jag bestämma kan ingen rp ta död på drowsen. Att mörkeralverna ännu inte tagit över världen beror till största del på att andra obehagliga monster står i vägen. Och att drowsen har svårt att stå ut i solljus. Rp får istället höra historier om drows, hitta spår av drows och slutligen når rp insikten att det är bäst att undvika de där mörkeralverna.

Och det är där min fråga startar- hur ska man behandla supertuffa och überonda monster som tex Beholders, Mind Flayers, Drow och alla andra läbbiga monster, så att de inte bara känns som en sorts uppgraderade troll?

/Basse

 

[Magnus Seter]

Kort svar: slåss inte

Använd de på andra sätt än som kanonmat eller stridsmotståndare.

Se till att de är dumma och onda och skadar andra saker som PCna gillar. Om det bara blir ett nytt monster så blir det tråkigt, du måste ge dem karaktär, agendor, planer och passioner.

M.

 

[Guest]

Huvudregeln tycker jag bör vara att man ska behandla dem så pass mycket som möjligt efter deras beskrivning i t.ex. Monster Manual. Där har du goda riktlinjer för hur dem agerar, vad som driver dem, och i vilken typ av habitat och kultur dem lever och verkar i.

Sen får man helt enkelt mejsla in dem i sin kampanj och i sitt eget sammanhang. En sak jag tycker är viktig att poängtera är att särskilda monster håller till vid vissa typer av terräng och geografi. För att ta ett banalt exempel så vill Troll helst vara i skogar, mossar och träsk där dem har supmark och fukt. Ett Troll i ökenliknande miljö är helt enkelt inte trovärdigt. För verklighetskänslan i er kampanj skulle jag rekommendera dig att följa dessa riktlinjer.

En annan viktig aspekt är hur tänker/agerar monstren. Här kan du titta på INT och WIS värdena, samt alignment/livsåskådning. En intelligent varelse som inte är kaotisk har antagligen en högre grad av självbevarelsedrift. Detta gör att han sannolikt inte slåss till sista blodsdroppen, utan kan tänkas förhandla/retirera/fly i valfri ordning.

Andra mindre intelligenta monster slåss tills sista blodsdroppen, men kan kanske skrämmas av andra saker såsom eld, magi, kraftig ljus/ljud.

Men läs noggrant i beskrivningarna av monstren i MM så är du en god bit på väg!

 

[Rising]

hur ska man behandla supertuffa och überonda monster som tex Beholders, Mind Flayers, Drow och alla andra läbbiga monster, så att de inte bara känns som en sorts uppgraderade troll?

Visa deras illvilja.

Ett rovdjur eller ett troll kan vara jättefarligt att konfrontera, liksom, men de är inte så bra på att visa prov på ren illvilja.

Tortyr, förnedring, missunnsamhet, osv, det är den sortens handlingar som verkligen får en att hata en antagonist.

En av de vidrigaste skurkar jag har sett är nog Hasse Alfredsson i Den Enfaldige Mördaren: "Nu skall inte Jönsson tro att det är pengarna som är det viktiga. Det viktiga är principen Jönsson, principen. God jul på han."

Man behöver egentligen inte ta i så mycket för att visa att en skurk är en riktigt genuint ond person, inte om man är en bra berättare, och i D&D där det finns många rätt "oförargliga" bestar som ändå är fullkomligt livsfarliga så kan det säkert vara en bra idé att låta de riktigt onda varelserna få utmärka sig på andra sätt än att ställa till med förstörelse, massaker och genom att vara jättesvår att besegra i strid.

Jag tycker att det är Rakshasorna som är bäst som illvilliga antagonister i DnD. Liksom, drowerna känns ungefär som sådana där "lagom farliga" punkband som medelklasstjejer lyssnar på för att de ska kunna känna sig tuffa, och mindflayers vill vi nog ha i spelgruppen. Rakshasorna kan vara alltigenom überonda, även om de ser snulliga ut.

 

[Basenanji]

Nja...

Jag ger inte så mycket för Rakshasor. De är för exotiska för min smak. Även yuan-tis går bort av samma skäl.

Ibland tycker jag att ju mer monstrena liknar människan, desto vidrigare blir dem. Illithiderna är just äckliga på det sättet. Fast i senaste fyndet på SF-bokhandeln, 'Lords of Madness' så blir illithiderna så idiotiskt slicka (engelska; "slick"). Jag vill att de ska var mer av ett misslyckat experiment. Bläckfiskhuvudet ska se mer ut som ett missfoster osv.

Annars gillar jag vad du skriver. Det tråkiga blir att alla monster som inte konkret kan meddela sig med rp (av olika skäl) egentligen går bort. För de (iofs jävligt bra) exempel du ger innebär ju att monstrena jävlas med rp på ett eller annat sätt.

Hur jävlas ett monster som tex inte kan prata med människorna?

Jag tänker spontant att illviljan som de visar måste framstå som makaber! Tänk er att monsterna på något sätt kan visa rp att de visst förstår tex etik, men att monstrena fullkomligt skiter i konsekvensen av sina handlingar, som om etik, moral, konsekvenser av ens handlande etc är något som är fullkomligt ointressant?! Isåfall skulle jag gilla monstrets illvilja. Då blir de hotfulla och oberäkneliga. Kanske är det en lösning? Att få monstrena att framstå som oberäkneligt beräkneliga? Eller tvärtom...

/Basse

 

[Basenanji]

Bra svar

Men hur ska man egentligen använda sig av tex mind flayers (i min kommande kampanj ska de konspirera mot de stackars människorna och användas flitigt) ?

Jag kan tänka mig att det blir enahanda i längden att aldrig få banka på den där jäkla bläckfiskskallen. Att bara höra om hur vidriga de är mot sånt som rp älskar och värnar, hur ska man undivka att det blir tjatigt?

Hur skulle du lösa detta?

/Basenanji

 

[Guest]

Re: Nja...

Men åter igen, läs om de aktuella monstren så får du en hel del ledtrådar om hur dem kan jävlas med PC´s.

Kobolder kan t.ex. inte kommunicera på common, men jävlas ändå med PC´s genom att smyga på dem, försöka stjäla deras föremål när dem vilar, riggar fällor, och ger ifrån sig skrämmande ljud på natten för att störa PC´s sömn.

Det är ju svårt att diskutera hundratals monster som en samlad enhet.

 

[Basenanji]

Tjatmoster

Men åter igen, läs om de aktuella monstren så får du en hel del ledtrådar om hur dem kan jävlas med PC´s.
Jaja- jag har fattat din poäng. Men det behöver inte vara den enda lösningen. Dessutom, jag kan tänka mig att lämna beskrivningarna och gå vidare. Allt för ofta är dessutom beskrivningarna stereotypa och...rätt tråkiga.

Exempel:

Ur "Monster manual" (D&D 3E, utgiven 2000) s 136-137:

Mind flayers (also called illithids) are so insididous, diabolical, and powerful that all denizens of the dark fear them
Det står vidare att de är beredda att ge upp sitt sällskap om en strid går emot dem:
...mind flayers are utterly self-serving ... if an encounter turns against the creature, it flees at once, caring nothing for the fate of its companions or servitors
Men de kan ändå tänka sig att samarbeta:
Although they constantly vie for power, mind flayers are quite willing to work together.

Nu kan man tro att jag är kritisk mot WoTC- icke så. Jag gillar dem och deras produkter. Det är bara det att jag behöver mer att gå på än det som står i tex Monster Manual.

Jag undrar tex hur illithiderna är "insidious and diabolical". Vad resulterar denna ondska i?
Om detta finns lite att läsa i min Monster Manual.

/Basse

 

[Guest]

Re: Tjatmoster

Ja, fast texten du kopierat ur MM tycker jag är väldigt målande.

Texten beskriver en ond ras där varje individ av Mindflayers sätter sig själv i absoluta centrum, MEN kan tänka sig samarbeta med andra individer från sin egen ras då den kan tjäna på detta. Dock är individen inte främmande att fly eller lämna sin frände då saker och ting går emot.

Engelska språket är ju oerhört rikt på just adjektiv, och man är mer van att beskriva varelser och ting med just adjektiv, där vi i svenska språket försöker förklara med flera ord. Men meningen som beskriver hur "all denizens of the dark fear them" behöver väl inte förtydligas?

Mindflayers är helt enkelt så onda och farliga att även andra onda/farliga varelser är rädda för dem. Och som med de flesta onda varelser så grundas inbördes rang på makt. Rå och brutal makt som upphålls genom våld. Det kan vara magiskt våld, eller fysiskt våld.

 

[Basenanji]

Re: Tjatmoster

Ja, fast texten du kopierat ur MM tycker jag är väldigt målande.

Tycker du? Ibland kanske, men alltför sällan! Oftast känns det som att det handlar om förenklingar a la "monstret är skitfarligt och alltid hungrigt!" och i mitt exempel med illithiderna så känns det som att "all denizens fear them" blir lite platt. Om nu drowsen tex är skitfarliga också, varför blir de skrämda av illithiderna?

Nu kan jag verkligen gilla det där, enkla raka kör-på-fråga-inte-i-onödan-sättet att spela på. Jag gillar ju när det blir lite dataspelsliknande, som mina belackare nog känner till.

Men om vi startar en fundering kring hur monster är och varför de å ena sidan kan vara helt jättegrymma och überonda för att å andra sidan bli kanonmat för rp, tja då ger inte texterna i monster manual några bra svar.

Helt enkelt för att det inte finns plats. Eller behövs.

Det är väl därför man skriver tilläggsböcker som tex "Lords of madness"?

Jag kan tänka mig att det finns en otroligt noga uttänkt strategi bakom tex illithidernas handlingar. Kanske resonerar de på ett alldeles speciellt sätt, med tanke på vilka de är och vilka förmågor de har? Om man tänker sig att de gillar att äta människohjärnor, trivs bäst i mörker och alltid kommunicerar telepatiskt så borde dessa enkla fakta i sig ge upphov till nya frågor som kanske är intressanta att fundera på. Inte alltid, men ibland. Den här tråden handlar om hur man kan levandegöra monstrena.

Därtill blir jag fundersam när man läser om hur de beter sig i strid- jag menar, om de är så intelligenta, är deras strategi då värd namnet? Att svika sina egna i stridens hetta?
Nog för att det är en ond handling, men speciellt smart?

/Basenanji

Ändrad då jag skrev massa obegripligheter och stavfel först

 

[Vitulv]

Re: Nja...

Alltså, är du helt jävla mind-flayad eller?

Om nu Basse vill diskutera hur man levandegör monstren i D&D så är väl MM det sämsta tipset han kan få? Det står inte ett skit i MM om monstren förutom stats och ett patetiskt försök till beskrivning. Så allvarligt talat, du blev ignorerad första gången - det fanns en anledning.

Kobolder kan t.ex. inte kommunicera på common, men jävlas ändå med PC´s genom att smyga på dem, försöka stjäla deras föremål när dem vilar, riggar fällor, och ger ifrån sig skrämmande ljud på natten för att störa PC´s sömn.

Tycker du själv att det där är en samling matig och stämningsfull information som gör att man verkligen får djup i kobolderna? Skrattretade. Jag skulle hellre sitta på en stege i ingenmansland och kedjeröka än att låta mig spelledas av dig.*

- Vulf

* sorry Organ för att jag snor dina roliga citat

 

[Bombu]

Och det är där min fråga startar- hur ska man behandla supertuffa och überonda monster som tex Beholders, Mind Flayers, Drow och alla andra läbbiga monster, så att de inte bara känns som en sorts uppgraderade troll?

Hejsan!

Kul fråga, du har fått en del tipps redan.

Mitt tipps är att ge den huvudskurkras du tänkt dig en hel del tid och uppmärksamhet.

Och koncentrera dig på en huvudskurkras till att börja med.

Till en början som vaga rykten, höra folk som pratar om rasen som nått hemskt riktigt otäkt, men till en början och kanske en bra bit in i kapitlet osedda.

Alltså förbered, skapa olust oro.

Kanske nämns varelsen under ett annat namn i början, kanske har nått blivit missförstått och förvanskat. En riktig skurk börjar det gå legender om, alla behöver inte vara sanna.

Lägg till detaljer som inte stämmer, kanske några som stämmer.

Till exempel att man måste låta en svart katt gå över Illithidens döda kropp för att den inte ska gå igen (du kommer säkert på nått bättre )


Låt storskurkrasen ha slavar och underhuggare i mängd, att träffa ett gäng högnivå människor som kan vill piska DIG, men som är helt hängivna en mystisk mindflayer/rakshasa/aboleth/beholder/aranea sorceress

Storskurkrasen har vanor och traditioner man inte förstår men som verkar väldigt speciella och intrikata.

Beskriv en viss typ av rökelsedoft/musiksnutt som får förknippas med rasen, så får man se en skymt av den när rökelsedoft/musiksnutten dyker upp.

Men låt inte rasen komma i strid med spelarna för tidigt.

Och när han/hon flyr så är det inte så att han "flyr" mer att han inte tänkte stanna längre.

Lycka till

Bombu

 

[Magnus Seter]

Det näst bästa

Om man aldrig får träffa superskurken kan det bli tråkigt.

Men om man har kontakt med denne, och får reda på vilka äckliga planer han har, så kan man göra så här:

Mind Flayer-Nisse är ond som fan. Han är så ond att PCna måste levla upp till level 15 innan de kan ens tänka på att ta hand om honom. Och han gör otroligt frustrerande saker mot dem, typ hela tiden.

Så vad kan de göra? De vill banka honom rejält, för de är så fruuuuustrerade på att han alltid är så överjävligt elak och hittar på en massa bus.

Det näst bästa då är att sabba hans planer, och låta honom veta det. Se till att det är uppenbart att det rollpersonerna gör mot skurken svider hos skurken, då får spelarna lyckan av att dela ut små svidande nederlag mot Mind Flayer-Nisse. Och du kan "visa" det i små scener som du återberättar för spelarna.

"I sitt mystiska torn (som ni inte vet var det ligger), vänder sig Mind Flayer-Nisse från sin Scrying Pool. Han skakar av vrede. "Curses! Foiled again by those meddling low level kids! But I shall have my vengeance! MUHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA ... host ... harkel ... hmmmm ... undrar vem jag ska äta till lunch?"

Och till sist när skurken och rollpersonerna sparrat sådär en hel kampanj, då kan man köra det stora slutet, med gummimasker och hela köret!

"Ni trodde att jag var er trogne följeslagare helaren Gnom-Kalle ... MUHAHAHAHAHA! Men jag är egentligen ... Mind Flayer-Niss... fan, masken har fastnat ... ugh ... argh ... sådär! Var var jag ...? Är det där en dolk jag ser framför mig?"

"Vendetta" är temat du letar efter. Det funkar nog. Om du tar bort de mer komiska inslagen. Och Shakespeare.

M.

 

[Magnus Seter]

Asbra!

Beskriv en viss typ av rökelsedoft/musiksnutt som får förknippas med rasen, så får man se en skymt av den när rökelsedoft/musiksnutten dyker upp.

Och när rollpersonerna kommer till platsen där skurken vart och skurkat sig, är de självklart försent ute och allt är tragiskt och fel och äckligt på ett seriemördarskurkigt sätt, och de har inga ledtrådar till vem som har gjort det, och misstänker ingen. De står och kliar sig i huvudet ... tills plötsligt ... när de känner doften av kanel*, den doft som Mind Flayer-Nisse alltid lämnar efter sig ... "AAAARGH! Det är han, IGEN! Vi ska nita den jäveln!" brukar bli reaktionen.

En gång när jag spelade WFRP hade jag en skurk som följde efter rollpersonerna. Det enda de visste om honom var att han ville döda dem, för han sköt på dem med ett armborst. Jag introducerade honom med något som liknar det här:

"Ni hör ett ljudligt TWANG! Du får en armborstskäkta i magen."

Så till sist behövde jag bara säga TWANG så kastade sig alla ner på marken, och hatade, hatade, hatade skurken som de inte visst något om. Förutom att han sköt på dem med armborst som lät TWANG. Genom att ge honom en helt bisarr ljudeffekt som jag bara använde med honom, så fick han en större identitet än bara en skum typ som skjuter folk ur bakhåll. Han fick ett fokus som gjorde att rollpersonerna, och spelarna, hatade honom. Fast de kunde inget göra, vilket gjorde det hela ännu bättre!

M.

* Eller kamel, om det är ett ökenbaserat äventyr

 

[Magnus Seter]

Schrödingers gumma

Just ja, du kan ju också ha olika skurkar som spelarna TROR är superskurken (en vampyr), men så fort de nitat denne, hittar de ledtrådar som leder till en annan kraft, som de avslöjar som superskurken (en beholder) ... men då hittar de ledtrådar till den RIKTIGA superskurken (en drake) och när de till sist nitat denna ... så hittar de ledtrådar till den SISTA skurken ... Mind Flayer-Nisse!

Som ryska gummor, alltså. Det finns alltid en till inne i den förra, och man vet inte vem förrens man tittar efter. Eller nått sånt.

Och så slutar man med "The End?" ...

För skurken är egentligen Cthulhu som invaderat Forgotten Realms och öppnat krig mot de mesiga FR-gudarna. Och då blir spelarna riktigt, riktigt förvånade, för hur fan fick Great Cthulhu plats i den där lilla, lilla, ryska trädockan?

M.

 

[Rising]

Re: Nja...

Hur jävlas ett monster som tex inte kan prata med människorna?

Ett djäkligt bra trick kan man låna från filmen Hajen; en berättarteknik som man skulle kunna kalla för puppeteering:

Hajen är ett stort monster, bara, men den (och alla andra hajar) blir otäcka när vi får höra hajexperten tala om dem; ni kommer väl ihåg historien om hur skeppet sänktes och alla besättningsmännen var tvungna att trampa vatten tills någon kunde komma till undsättning; hur de reagerade när hajarna började komma och cirkulera kring dem, och hur de kunde simma fram till en och titta på en med de där kalla, livlösa ögonen, och allt man kunde hoppas på var att de skulle simma vidare och bita tag i någon annan?

Hajen är fortfarande bara en haj; ett okomplicerat och oförargligt monster, men genom den här berättelsen så har ett fruktansvärt öde framkommit för oss, och vi har förstått vad som verkligen är hajarnas mest skräckinjagande egenskap; inte tänderna och käkarna, som vi trodde, utan de där kalla, livlösa ögonen.

Observera; hajarnas tänder och skadan av att bli biten - det är sånt som monstermanualerna är bra på att berätta, men det där med ögonen - det hör mytbildningen och spelledandet till.

Det finns en annan scen i Hajen jag gillar; de harpunerar hajen med de här luftfyllda grejerna så att den inte skall orka dyka ner i vattnet; men till slut ser vi ändå hur alla grejer försvinner under vattenytan. Ett sådant kraftprov blir inte riktigt läskigt i sig, inte förrän vi får se hajexpertens förbluffade ansiktsutryck och höra honom säga att det är otroligt. Man behöver ibland en puppeteer för att få tyngd i beskrivningarna, särskilt om monsterna inte kan tala för sig.

Andra exempel på puppeteering; dinosaurieexpertens utläggning om hur farliga velociraptorer är i Jurassic Park (det är den utläggningen som gör att vi ryser till när vi får höra hur velociraptorerna systematiskt letar efter svagheter i det elektriska stängsel som omgärdar dem, och när vi till slut får se hur de kommer på hur att öppna en dörr), alla forskare som pratar om hur fantastiska alienvarelserna är i Alienfilmerna, samt varje gång som vi får höra hur tuff Son Goku är genom Vegeta i Dragon Ball-serien (lite omvänd puppeteering i det fallet, men det fungerar eftersom vi vet att Vegeta måste vara den siste att erkänna hur mäktig Son Goku är).

 

[Krille]

Re: Nja...

Det finns en fara med den tekniken också. Spelarna kan bli så livrädda för varelsen ifråga att de helt enkelt inte vågar möta den, och det kan ju bli lite trist. Ett exempel var när vi fick höra hur hemsk en viss svärdfäktare var i Andra Imperiet. Han var så tokbäst och ingen av oss hade förmågan att stå upp mot honom i strid.

Åkej, vi tog de där varningarna på orden. Vi sprängde huset med skurken i istället.

Spelledaren hade säkert tänkt sig någon slags mognadshistoria, där någon skulle till slut bli mogen nog att möta den där skurken och till och med besegra honom, men så mycket tålamod hade vi inte. Däremot hade vi en rätt stor mängd sprängmedel.

 

[Organ]

Re: Nja...

[ QUOTE ]
Kobolder kan t.ex. inte kommunicera på common

[/ QUOTE ]
Ehh... var ha du fått ifrån att de inte kan göra sig förstådda på common? Det står visserligen i MM att de talar draconian men det tolkar jag som att det gäller medel-kobolden. Jag har mycket svårt att tro att varje stam inte åtminstone har en commonkunnig bland dem.

/Anders

 

[Rising]

Re: Nja...

Åkej, vi tog de där varningarna på orden. Vi sprängde huset med skurken i istället.

Om jag hade varit spelledare då så hade jag sett till att inte kroppen stod någonstans att finna efteråt. Skurken kan visserligen vara död, men så fort som någonting går fel kring rollpersonerna så skall rykten omedelbart börja spridas "Han har överlevt! Han överlistade oss! Det måste ju vara skurken som sätter käppar i vårt hjul! Han är kanske odödlig? Jag har hört att han skrattar åt oss från skuggorna. Jag hörde någon som sett honom en bit härifrån, men så fort han insåg att han var igenkänd så gömde han sig i en folkmassa och var sedan som försvunnen. Han är som ett spöke, och han kommer inte att vila förrän han hämnats på de som försökte döda honom!" osv.

Det kan faktiskt ibland vara ännu värre med en antagonist som inte går att besegra än en av kött och blod som står i rollpersonernas väg.

 

[Krille]

Re: Nja...

"Om jag hade varit spelledare då så hade jag sett till att inte kroppen stod någonstans att finna efteråt."

Eh, det gjorde vi inte heller. Det låg ett hus över kroppen, och vi hade vare sig lust eller lastbilar nog att frakta undan rasresterna av ett hus bara för att leta efter en kropp.

Men tack för tipset, även om jag redan har gett det till spelledaren. Jag vill ju möta den där skurken klinga mot klinga, men risken finns bara att mina pragmatiska medspelare häver ur sig saker som "aja, dra den om Elvis också".