Nekromanti Det här är den bästa spelstilen ... för mig

[Rickard]

En tanke kom in i mitt huvud när jag läste denna tråd. Om ni nu har svagheter, vänd på dem och gör dem till styrkor istället. Skit samma, nu till min fråga. Om man tittar på dina egenskaper som person...

...vilken spelstil/genre passar dig bäst?

Jag kan ibland ha logiska luckor i scenariot eller helt sakna viktiga delar. Detta vänder jag på genom att låta spelarna fylla i istället, helt enkelt genom att ställa frågor till dem. På så sätt gör jag spelarna mer delaktiga.

Jag gillar att spela med spelarinflytande, där spelarna hittar på det mesta. Dock kan folk få prestationsångest genom att känna att vad de hittar på inte duger. Därför spelleder jag glad-action, dels för att alla har sett actionfilmer i stil med Die Hard eller valfri Schwarzenegger-rulle men också för att kravet på spelarnas beskrivningar inte behöver vara skyhöga. Det är ju trots allt bara glad-action.

I de fall där jag vill spelleda intriger och mysterier så tonar jag ned spelarinflytandet, men istället använder mig av spel där det finns många fraktioner. Vampire skulle sitta som handen i handsken för mig och Mutant Chronicles är också ett bra val med alla korporationer.

/Han som hittat på termen glad-action

 

[krank]

Jag skulle säga att genremässigt så är nog mysterielösargenren min "grej". Att rota i brottsplatser och liknande, att prata med folk och läsa böcker och försöka räkna ut hur allt hänger ihop. Mutant City Blues är nog så nära "mitt spel" man överhuvudtaget kommer bland kommersiella produkter.

Jag har höga krav på upplevd kvalitet, alltså skyr jag allt vad improvisation heter. Jag tycker om att förbereda, och gör det gärna. Idealet är att kunna förbereda ett rejält spindelnät av ledtrådar, personer och platser. Vilket också passar bra med den nämnda genren.

Det som ställer till det är att jag ställer så höga krav på mig själv och på äventyren; som jag nämnde i den andra tråden. Men de senare åren har jag börjat lära mig tekniker och konstruerat hjälpmedel som underlättar processen.


Jag har övervägt andra genrer och spelstilar, men kommit fram till att t.ex gladaction och överhuvudtaget "lättsamt" rollspel inte ger mig tillräckligt mycket för att motivera mig att vara med. Jag vill ta rollspel, och mig själv, och spelarna, på allvar.

 

[Ram]

Jag gillar "politiska" maktspel. Spel där alla relevanta val får konsekvenser, där man kontinuerligt måste välja mellan två eller flera attraktiva (eller likartat icke attraktiva) saker och där händelser får oanade konsekvenser längre fram. Jag gillar spel där världen är föränderlig och där spelarna eller andra aktörer styr vart den är på väg. Där spelarna är brickor i spel eller ännu hellre styr andra som brickor. Jag gillar spel där vinsten i ett "äventyr" är "nya möjligheter" snarare än skatter och poäng (även om jag inte ser dessa som en motsats). Därtill så vill jag ha mina spel/kampanjer långa, nära nog ändlösa om det går. Karaktärerna skall kunna utvecklas, förändras och gå in i nya faser på ett naturligt sätt.

 

[Xyas]

Vilken spelstil/genre passar er bäst?

Drama.

... vilket jävla skitsvar

Wikipedia skriver såhär:

Dramafilm är en filmgenre där handlingen främst handlar om hur realistiska rollfigurer handskas med känslomässiga teman, och ofta får man följa någon form av personlig utveckling av, eller mellan, rollfigurerna.

Det är lite yxigt, och det där om realistiska skiter jag i, men det sammanfattar ganska väl vad jag vill ha. Regler, setting, spelarinflytande och så vidare är bara bakgrund för dramat. Kan det bidra till det interpersonella dramat är det bra, men det är inget krav.

Optimalt består de rollpersoner jag har att göra med av personer med massor med ouppklarade konflikter mellan varandra och sin omgivning som de är emotionellt investerade i. Spelgrupper där alla rollpersoner arbetar mot samma mål hela tiden är trist.



Det enda som kan stå på egna ben utan drama, och fortfarande intressera mig längre än en spelsession, är survival horror. Men det blir å andra sidan en miljon gånger bättre om det dessutom har drama.

 

[Rickard]

Optimalt består de rollpersoner jag har att göra med av personer med massor med ouppklarade konflikter mellan varandra och sin omgivning som de är emotionellt investerade i. Spelgrupper där alla rollpersoner arbetar mot samma mål hela tiden är trist.

Coolt. Det här är väldigt långt borta från min spelstil. Hur bygger ni upp rollpersonerna med alla relationer, om ni ska börja på en ny kampanj (eller liknande)?

/Han som antar att xyas aldrig spelar köpäventyr

 

[Mogger]

Vilken spelstil/genre passar er bäst?

Drama...[osv].

+1

 

[Xyas]

Coolt. Det här är väldigt långt borta från min spelstil. Hur bygger ni upp rollpersonerna med alla relationer, om ni ska börja på en ny kampanj (eller liknande)?

Jag önskar jag hade ett riktigt bra svar på det där, för det hade jag velat läsa själv.

För det har inte alltid varit så. Den senaste kampanjen vi körde var survival horror (och kom således undan delvis) där jag som spelledare försökte tona upp relationsbaserade konflikter medan spelarna tonade ned dem. Det fanns inga interpersonella konflikter från start då alla var främlingar som tvingats ihop, de uppstod efterhand.

Samma med vår nuvarande AW-kampanj. Inga dramatiska relationer från start egentligen. De har uppståt efterhand, och dominerar nu spelet mer eller mindre.

Överlag kan jag ibland uppleva att jag är lite osynkad med min spelgrupp på den här punkten. Men eftersom det bara är jag som spelleder så får de finna sig i min spelstil Och nu med AW funkar det fin-fint för alla.

som antar att xyas aldrig spelar köpäventyr

Som spelare - gärna köpe! Som spelledare - aldrig köpe!

Alltså det är inte så kategoriskt som det kanske låter. Det jag beskriver är det jag gillar bäst. Dungeon crawl eller deckarmysterier kan vara skoj det också. Men som kampanjspelande fångar det mig väldigt sällan om jag inte får drama också (både som spelare och spelledare).

Det är det som är så fint. Mitt drama kan kombineras med de flesta andra spelformer.

 

[Cassius]

Optimalt består de rollpersoner jag har att göra med av personer med massor med ouppklarade konflikter mellan varandra och sin omgivning som de är emotionellt investerade i. Spelgrupper där alla rollpersoner arbetar mot samma mål hela tiden är trist.

Coolt. Det här är väldigt långt borta från min spelstil. Hur bygger ni upp rollpersonerna med alla relationer, om ni ska börja på en ny kampanj (eller liknande)?

/Han som antar att xyas aldrig spelar köpäventyr

Jag har nyligen börjat med en facebookgrupp där spelarna löpande får uppgifter(och jag får uppgifter av dom) där skriver de om sin interna relation och utvecklar på så sätt konflikter och överbyggnad själva. Det fungerar väldigt bra. Senaste spelomgången dog en av karaktärerna och deras texter om honom fick mig fan att börja böla. Grymt bra skrivet.

 

[EvilSpook]

Vilken spelstil/genre passar er bäst?

Genre: Fantasy
Subgenre: High eller Tolkiensk Fantasy
Maktfördelning: Traditionell
Äventyrstyp: Quest
Struktur: Fisktank
Fokus: Uppdraget (ej karaktär eller narration)
Äventyr/källa: Eget
Utmaningstyp: Problemlösande/Taktisk
Interaktion: Valsituationer (Inte färdigheter, slump eller räls)
Regeltyngd: Medium/Hög
Längd: Långa kampanjer
Förberedelser: Medel/Omfattande
Gestaltande: Måttligt
Props: Måttligt
Sammansättning: Co-op, gemensamma mål.
Dödlighet: I relation till risktagande
Belöning: XP / Föremål
Gruppdynamik: Relaxad, mycket meta (/off), flamsig

//EvilSpook

 

[Ögat]

Respektfull back-seat driving, stämning och (över)spel.

 

[solvebring]

Jag vet inte om jag har någon spelstil som passar mig specifikt. Jag tror jag letar än. Trots allt finns det så mycket jag inte testat än. Jag söker fortfarande och tycker om att experimentera och lära mig nya saker.

Men nåväl...

När jag spelleder gillar jag allt som är enkelt, fritt och har utrymme för impro och tolkningsfrihet. Jag tycker om att använda spelarinflytande, när jag får pröva mig egen improvisationsförmåga och när det inte finns alltför mycket regler att hålla reda på.

Dock kan jag mycket väl tänka mig att spela skrivna äventyr, fastän jag gör det allt mer sällan - just för att det kräver förberedelser och jag inte har tid eller ork till det. Så, skrivna äventyr funkar om de inte är alltför långa och komplicerade.

Jag tycker väldigt mycket om att spelleda fisktankar, just för att det är enkelt och öppet och inte minst dynamiskt. Dock brukar jag vara för lat för att skapa några...

Samberättande är rock n roll. Det tycker jag väldigt mycket om. Det är dynamiskt, det är fritt, det är impro och alla bidrar och ingenting behöver förberedas. Det är överraskande, kreativt och lekfullt. Det är jättekul och skönt att handskas med.

Jag tycker på det stora hela om berättande. Strider och sådant tycker jag inte är alltför kul om det kräver en massa regler och mycket koll. Man måste ofta förbereda värden och skit och det är asatråkigt. Ska det förekomma strider ska det vara enkelt och lätthanterligt. Så, berättande framför allt. Att spela vardagssituationer, att handskas med relationer och drama i övrigt, utöver strid, det tycker jag mycket om. Undersökande är också asgrymt och roligt. Jag undersöker gärna gamla kulturer, konstiga lämningar precis som jag älskar att leka deckare och göra polisarbete och liknande.

Fast det är egentligen främst som SL som jag har begränsningar. Som spelare, tja, då kan jag nog tänka mig att spela allt, egentligen. Jag kan inte komma på något jag direkt ogillar som spelare.

Fantasy ligger mig närmast. Jag gillar övernaturligheter av den arten och spelar gärna fantasy motsvarande medeltid och liknande liksom nutid. Med andra ord kan jag lira Sagan Om Ringen, Warhammer likväl som Harry Potter eller Vampire eller whatever. Tja, jag gillar nog allt förutom just superhjältetrams med trikåer och sådant. Jag har iof inte spelat så mycket superhjälterollspel men tja, jag har lite svårt för genren som sagt. Den tilltalar mig inte. Jag spelar hellre en matglad hob än typ Iron Man.

/solvebring som egentligen tror att typ alla spelstilar och alla speltyper är coola om de spelas med rätt folk under rätt omständigheter.

 

[Rickard]

Respektfull back-seat driving, stämning och (över)spel.

Vilka egenskaper hos dig är det som får dig att driva mot den spelstilen?

/Han som borde ha tryckt på det hårdare i trådstarten och kan säga att det här gäller alla andra också, om de känner att de inte har förklarat varför

 

[Rickard]

Vilken spelstil/genre passar er bäst?

Genre: Fantasy
...
etc.

Cool uppräkning, men vad är det hos dig som gör att du föredrar allt det här?

/Han som inte snackar om saker som "för att jag alltid har spelat så" eller liknande utan mer om personliga egenskaper som man måste anpassa sin spelstil efter

 

[Sodivra]

Jag kör stenhårt på improtekniker och lumpleys tekniker för MC:ing.

Jag tänker inte utifrån ordet story, utan utifrån orden rädslor, drömmar och relationer. Vi gör våra roller, spelarna har varsin och jag har ett gäng, och så spelar vi ut deras liv, liksom. Ingen riktig spelgrupp, rollpersonerna kan vara rätt assymetriska, men interagerar mycket med varandra förstås.

Vi låter dem ha starka viljor, sträva efter det dom vill ha, kämpa emot det de inte vill ha, och utifrån detta förändras deras relationer. Det är där "storyn" händer, alltså scener, handlingar, ageranden, våld, sex, ömhet, svek, triumf, osv. Men ingenting är planerat, utan det får växa fram. Vi ser vad som händer och är taggade att se det!

Jag gör viss prep, ungefär i stil med:
- Vad vill mina SLP:er göra härnäst?
- Vad för sköna bilder vill jag ta in mitt spelledande?

Men stora skurkar och problem och annat sånt "material" dyker upp genom att jag slänger in lite saker och se vad som fångar min och spelarnas intresse. Jag förde in en svart stad sjunken i havet i en av våra kampanjer, styrd av en cybermumie, och det var så ballt att det fick bli det stora hotet mot landet. (Om man inte räknar en av rollpersonerna som det stora hotet mot landet)

 

[Rickard]

Jag kör stenhårt på improtekniker och lumpleys tekniker för MC:ing.

Vad var det hos dig som fick dig att plocka upp det?

/Han som gillar improtekniker själv, men det kommer mer av att han inte gillar den börda som spelledarrollen medför

 

[Sodivra]

Jag kör stenhårt på improtekniker och lumpleys tekniker för MC:ing.

Vad var det hos dig som fick dig att plocka upp det?

/Han som gillar improtekniker själv, men det kommer mer av att han inte gillar den börda som spelledarrollen medför

Jag började med improteater för att det var en sådan kick!
Frihet! från prestation, krav, regler och dömande.
Affekt! att bli berörd, omskakad, stimulerad.
Flow! att delta, agera, skapa, lyssna, följa med!
Utmaning! att sätta sina färdigheter på prov och se omedelbart resultat, att bli verkligt stimulerad av att försöka bemästra det!

Så jag ville plocka in detta i rollspel, och då kom lumpley med Apocalypse World och sina MC Principles, och gjorde precis detta.

Känslan när jag började köra MC:ing var att få dra slänga av sig alla åbäkiga spelledardräkter jag provat tidigare och dra på mig en ultratunn dräkt, formad precis efter min kropp. Formad efter precis hur jag ville vara: Bara det viktigaste och det stimulerande. Inget av det obstruerande.

Fan, JA! High five!

 

[Rickard]

Berättelser från Staden och improtekniker

Perfekt svar.

Så jag ville plocka in detta i rollspel, och då kom lumpley med Apocalypse World och sina MC Principles, och gjorde precis detta.

Känslan när jag började köra MC:ing var att få dra slänga av sig alla åbäkiga spelledardräkter jag provat tidigare och dra på mig en ultratunn dräkt, formad precis efter min kropp. Formad efter precis hur jag ville vara: Bara det viktigaste och det stimulerande. Inget av det obstruerande.

Hur mycket av detta kommer du att föra in i Berättelser från Staden?

/Han går off topic nu

 

[krank]

Nu när Han bliriv extra tydlig med vad han egentligen ville ha:

Anledningen till att jag föredrar problemlösande i båda ändar (spelare/spelledare) är för att jag som person föredrar långsamt tempo och klurande. Jag gillar att spendera flera dagar på ett och samma Mystpussel. Jag föredrar turbaserat framför realtid. Jag uppskattar överhuvudtaget intellektuella utmaningar mer än jag uppskattar att bli känslomässigt engagerad eller få leva ut några maktfantasier. Jag tycker om att ta isär saker och förstå hur de funkar. Jag blir nervös när det går för fort, när jag måste fatta snabba eller viktiga beslut.

Så som spelledare får jag förmånen att konstruera pussel, och som spelare nöjet att lösa dem. För mig är det här definitivt att använda mina nackdelar (dålig på och obekväm med och ointresserad av impro, ibland långsam, perfektionist) till min fördel; och fokusera på vad jag åtminstone själv ser som mina fördelar (cleverness, metodiskt problemlösande, konstruera strukturer).

 

[Sodivra]

Och det där med att utgå från relationer:

Relationer är som guld, eller krut, eller knark. Det liksom, zoom, drar till sig din uppmärksamhet rakt från hjärteroten om du gör det rätt. Det är när relationer som jag är som klistrad - Relationer ger mig bånge!

Så där var det också som att skala bort det åbäkiga (planera geografi och bakgrundshistoria) och hålla sig till den verkliga energin i spelet. Det är sådant som jag verkligen bryr mig om, helt enkelt.

Det finns en skitbra sekvens i redlettermedias genomgång av Star Wars episod I, II och III där han jämför skillnaden på ljussabelduellen som handlar om relationen mellan Vader och Luke, och en ljussabelduell som handlar om att visa snygga effekter, ska se om jag kan hitta den.

 

[Ögat]

Back seat-driving: Jag vill vara med att spåna. Jag vill säga "vore det inte fetare om..." "...ja, som att det var..."
Respektfull: jag vill att alla ska vara med
Stämning: Jag vill känna att vi lägger delar i samma pussel
(Över)spel: Jag vill skrika, fäkta med armarna, göra grimaser.

...och jag vill gärna att du gör detsamma.