Nekromanti Det här med dödlighet...

[Niklas73]

Låt oss fokusera på döden ett tag. Inte vår död. Inte rollspelsdöden utan rollpersonernas dödlighet i olika system.

Jag har använt båda systemen. De med hög dödlighet och de med låg dödlighet. Jag känner till känslan av att dö en ärofylld död men med handen på levern, jag överlever hellre. Det är iofs kul med hög dödlighet för att göra strider till läskiga moment samtidigt som jag inte vill att en strid ska kunna slå ut mig så att jag missar hela kampanjen med min hjälte jag förälskat mig i för att en orch slog ut mig.

Så hur resonerar vi kring dödlighet egentligen?

 

[Korpen]

Jag gillar system där det oftast är ganska lätt att bli utslagen och oförmögen att slåss, men rätt svårt att dö. Jag tycker det kombinerar det bästa av båda världarna.

 

[Poseur]

Jag gillar system där det finns en illusion av dödlighet. Man ska tro att det är enkelt att dö men det är egentligen ganska svårt.

Skulle uppskatta en system där rollpersonerna bara blir utslagna i de flesta fighter men i episka slutstrider så finns en överhängande chans att faktiskt dö.

 

[krank]

Jag vill gärna ha system där rollpersonerna drar sig in i det allra sista från att hamna i strid. Strid, för mig, känns som ett rätt billigt sätt att skapa spänning, och jag tycker helt enkelt inte att det är så roligt.

Däremot är det rätt värdelöst med rollpersoner som dör. Det betyder nämligen att man måste hitta ett hyfsat trovärdigt sätt för en ny rollperson att komma in i gruppen...

Så; jag föredrar system där man inte dör i första taget men väldigt lätt blir skadad/utslagen.

Vill man inte att ens rollperson ska bli dödad av en orch i början av kampanjen ger man rimligen fan i att slåss mot orcher i början av kampanjen. =)

 

[mr_si]

Håller helt med!

 

[Botulf]

Jag vill gärna att det möjlighet för rp att dö Men också helst att man sannolikt kommer klara sig om man inte klantar sig ordentligt eller har mycket otur. Men det är även sammankopplat med min högst personliga åsikt att spela askassa karaktärer som inte kan någonting deras yrkesroll borde klara av är tråkigt. Och i en setting där mycket strid förväntas blir det således inte rätt för mig om det är typ 50% chans för rp att gå levande ur en drabbning.

Det kan bero lite på genre. Jag kan uppskatta hög dödlighet om det stämmer väl överens med premisserna kring en setting.

 

[Eksem]

Just nu har jag väldigt svårt för plot immunity och hela den prewritten story-baserade spelstilen, och är istället för hög dödlighet och noll pardon. Det hela mynnar ut i ett lite bredare perspektiv på rollspelande och story, och jag har funderat ganska mycket på varför vi hela tiden ska låna dramaturgi från andra medier istället för att bejaka sådant som gör rollspel unikt.

Story i rollspel kan vara jävligt häftigt även om det skulle vara en dramaturigskt otillfredställande struktur i ett annat medie, just nu är jag så pass nyförälskad (återförälskad?) i det sättet att spela att jag är lite blind för annat.

Visst, inbrottet i Rogat Demaziens hus kanske slutade med att hälften snöpligt strök med och resten flydde därifrån i ren skräck, men det är ju OCKSÅ story, och en som inte kräver att rollpersoner har plot immunity för att drivkraften skall finnas kvar i kampanjen.

 

[Möller]

Det beror lite på genre. Jag gillar hög dödlighet om det stämmer väl överens med premiserna kring en setting.

Medhåll, utöver att jag vill ändra »lite« till »jättemycket«.

I vissa spel vill jag att rollpersonerna i praktiken är odödliga. Med det inte sagt att de kan ta hur många kulor som helst. Sådana spel är främst berättelsefokuserade, indiespel eller whatever. Genesis Sjätte Inseglet är ett bra exempel. Spelet går ut på att driva ens rollpersoner ner i fördärvet, de ska inte dö utöver möjligen att det slutgiltiga fördärvet just är döden.

Conspiracy of Shadows är ett annat exempel. Där kan inte spelledaren/tärningarna döda en rollperson alls, förrän spelaren höjer sin »doom rank« tillräckligt (och alltså signalerar till spelledaren »döda mig i slutstriden!«)

Även utanför indiegenren ser jag inte alltid någon mening med att låta tärningarna döda rollpersonen. För att spelarna ska vara försiktiga? Bah, humbug! Något är fel om det ska behövas (eller så vill man ha det så, men som sagt, det vill inte jag). Som krank säger, att rollpersonerna bara dör är mest jobbigt. Skapa ny rollperson, introducera denna, etc. etc.

Operation: Fallen Reich går åt helt andra hållet. En del i min (förvisso lilla) behållning med att spela det är just att rollpersonerna stryker med stup i kvarten. Splatter är schysst, och att låta det drabba ens egna rollperson gör genren tydligare.

 

[Recca]

Oj. Jag skrev precis ett inlägg i tråden om skador som skulle passa helt jättebra in här.

Men det inlägget i korthet då:
Jag gillar inte alls hög dödlighet i rollspel. Jag gillar inte ens dödlighet som koncept i rollspel. Den roll jag jobbat med finns inte i spel för att falla till en slumpmässigt rullad tärning. Om min rollperson dör är det för att jag själv tycker att det passar bäst i den situationen.

Enda undantaget är om min roll konstant bryter mot "reglerna"; dvs. påtagligt bryter mot rollspelets "sociala" konventioner; settingens premisser. Nu menar jag inte att beskriva ett tillfälle då jag som spelare missförstått "reglerna" och agerar fel, utan att jag som spelare, medveten om de ramar som existerar, ändå bryter mot dem för att det stämmer med min roll.

Ett exempel vore om jag spelade en suicid karaktär som försökte ta livet av sig.

Jag gillar helt enkelt inte att spela med dödligheten som faktor och sen till råga på allt låta en tärning bestämma om jag dör eller inte. Jag förstår faktiskt inte vad som skulle vara så intressant/spännant med det att jag lägger ner pengar och tid på ett spel som kan sluta i sånt tråk.

 

[Skarpskytten]

Jo, jag har efter många år lagt ned plot immunity - och att bara vara snäll. Spelare som vet att deras karaktärer är odödliga tenderar att bli lata och sluta tänka. Och alla framgångar - "Ha, vi dödade till slut Askalon den Onde" - blir tomma, om risken för att dö inte finns. I min sista kampanj - hela Pendragonkamanjen - strökt det med 32 spelarkaraktärer. Alla karaktärer levde och dog efter tärningarna.

Vad ledde detta till?

1) Att strid eller inte blir ett intressant val (eftersom min coola gubbe kan dö). Sir Gilmere har kanske en vendetta mot någon, Sir Maeldin hatar saxare, men är min karaktär beredd att dö, här och nu, för denna sak? Sådana frågor bli plötsigt aktuella, och då uppstår motsättningar vilket leder till sk rollspel.

2)

Visst, inbrottet i Rogat Demaziens hus kanske slutade med att hälften snöpligt strök med och resten flydde därifrån i ren skräck, men det är ju OCKSÅ story, och en som inte kräver att rollpersoner har plot immunity för att drivkraften skall finnas kvar i kampanjen.

Det finns alltid ett efter en karaktär dör. Kanske bara en berättelse om ett bortkastat liv, men kanske också nyväckt hat, ånger över gjorda misstag, en begravning som ingen har råd att betala, und so weiter.

I vissa spel skulle jag kanske inte vara så hård. Men i många spel, som Pendragon och Western, tycker jag att karaktärer ska dö, om tärningaran säger det

 

[krank]

Spelare som vet att deras karaktärer är odödliga tenderar att bli lata och sluta tänka.

Bara om man inte kan hitta på värre konsekvenser av obetänksamt handlande...

 

[Poseur]

Jag skulle personligen sluta bry mig om min karaktär om den ändå dör stup i kvarten. Det finns ingen anledning att lägga ner tid och engagemang på karaktären,dess bakgrund och personlighet om det ändå blir den femte i raden att dö i samma kampanj.

Tills slut skulle jag nog bara rulla fram en roll och spela utan att bry mig om gestaltandet och/eller karaktären.

 

[Recca]

Jag skulle personligen sluta bry mig om min karaktär om den ändå dör stup i kvarten. Det finns ingen anledning att lägga ner tid och engagemang på karaktären,dess bakgrund och personlighet om det ändå blir den femte i raden att dö i samma kampanj.

Tills slut skulle jag nog bara rulla fram en roll och spela utan att bry mig om gestaltandet och/eller karaktären.

I spel där man köper sina värden kan man bara låta bli att fylla i namn och sen dra kopior på rollformuläret när man köpt sina värden. På så vis kan man ha några extra ark att plocka fram. Behöver inte ens vara jobbigt med namnet; eftersom de flesta fantasy-spel tillåter alla möjliga konstiga namn kan man slumpa fram bokstäverna på olika sätt.

 

[Skarpskytten]

Spelare som vet att deras karaktärer är odödliga tenderar att bli lata och sluta tänka.

Bara om man inte kan hitta på värre konsekvenser av obetänksamt handlande...

Det är sant. Jag är dock oftast för lat för att tänka ut något värre ...

Det handlar ju så klart om spelets genre också. I Cthulhu kan döden vara något befriande (min nuvarande Trail of C... blev just av med en arm och halva ansiktet pga en ren dumhet). Men i ett riddarspel som Pendragon tycker jag att döden i strid ska vara ständigt relevant. Liksom i grisodlar-western. I Clint Eastwood-western skulle jag kanske fuska ibland för att hålla liv i karaktärer. Kanske.

 

[Möller]

Jag är för lat för att tänka ut något värre.

Jag håller inte med krank. Om dumdristigt beteende eller otur med tärningarna inte leder till döden, behöver det leda till något dåligt. Inte nödvändigtvis något värre.

Att bara misslyckas med det man försökte åstadkomma är en rätt stor grej för många rollspelare, skulle jag tro. Även om man »bara« blir utslagen i slutstriden så vinner fortfarande skurken och genomför sin onda plan.

Sen kan man såklart som spelledare göra saken än mycket värre än döden genom att spela på världens reaktion på de tänka hjältarnas misslyckande. Det kan man inte göra om rollpersonerna dog, vilket såklart kan vara lite tråkigt.

(I just spel som fokuserar på slutstrider är det dock nog vettigt om rollpersonerna kan dö. Det ger rätt bra berättelser om tre gick in men bara två kom ut, också.)

 

[Poseur]

Eller så kan man sudda ut namn på sin nuvarande karaktär och skapa ett nytt namn. Men oavsett hur man gör karaktären så vill man( jag åtminstone) gärna ha lite bakgrund och fluff på min karaktär annat än siffror, men om mina karaktärer verkligen dog på löpande band så skulle jag sluta bry mig om karaktärsdjup osv.

 

[Eksem]

Absolut, det här går hand i hand, och jag tror att rörelsen bort från dödliga system har mycket att göra med att man vill att den enskilda rollpersonen skall vara i mer fokus. Jag har som judge svårare att ta livet av rollpersoner när de har för mycket spelarinvestering. Flera sidor bakgrund och personlighet nedskrivet, kanske en särskilt utvald och målad mini till och med. Det vill jag ju inte stjäla från en spelare.

Men det finns en jävla nerv när din rollperson har överlevt flera mycket dödliga strapatser, utvecklat karaktärsdrag och bakgrund, samlat på sig prylar och erfarenheter, och spelet ALLTID är på liv och död.

Det är lätt att inbilla sig att man inte tycker om rollpersoner i dödliga system, men jag kan säga att de som överlever får man ganska spännande band till, och det på ett helt annat sätt än om man tänkt ut vem den här personen är och vad hen vill åstadkomma i förväg.

Inte så mycket en fråga om rätt eller fel här, men jag lutar åt att antingen bör det vara dödligt på riktigt; eller också kan man lika gärna vara i praktiken odödlig (och ha andra långsiktiga effekter av konflikt).

 

[anth]

Det är bara att konstatera att det finns olika spel och spelstilar.
I vissa spelgrupper är det i princip omöjligt att dö, i andra grupper är det nästan omöjligt att överleva - och alla är lyckliga och ingen har rätt eller fel.

Personligen vill jag ha hög dödlighet.
Kan inte spelledaren vara vuxen nog att ha ihjäl min och mina medspelares rollpersoner vill jag inte vara med och leka - då kan spelledaren sätta sig ner på golvet och leka med sina miniatyrer själv.

Det är så jag vill ha det.

 

[Fiktionslek]

Jag gillar att spela mina encounters hårt och med öppna tärningsslag hela vägen. Det ska vara på gränsen. Jag tycker man kan se på spelarna att de tycker det är jäkligt spännande i striderna, och själv gillar jag faktiskt att skicka in motstånd som riskerar storyn. Kontroll är tråkigt. Coup de grace ska heller inte vara förbehållet rollpersonerna. Det har också varit kul de gånger rollpersonerna valt att försöka hämta fallna kamrater från dödsriket/annat plan, och en utmaning att få in nya karaktärer bra i storyn. Visst brukar jag även låta annat elände drabba rollpersonerna titt som tätt, men sällan som ersättning för döden. Det ena utesluter liksom inte det andra i min bok . Jag håller med Eksem: hårt och kompromisslöst är min favvostil för spel där strider är vanliga. Som spelare avskyr jag också mjäkiga spelledare.

Hälsar

Christian

 

[Poseur]

Håller helt med om att det ska vara dödligt på riktigt, eller åtminstone ha illusionen om att det är dödligt, alltid. Liksom tror jag att min gubbe kan dö är actionen för mig lika äkta oavsett om karaktären kan dö eller inte. Denna illusion är svår, om inte omöjlig att att alltid skapa och få till. Även jag som SL har givetvis svårare att döda en karaktär med stor mängd bakgrund än en RP som blivit skapad på en pisskvart.

Det jag egentligen vill säga är, jag har inget problem med att mina karaktärer dör, eller döda andras karaktärer som SL, bara det finns en mening med det eller att det åtminstone är spännande. Jag vill inte råka dö i början på kampanjen mot några pissiga rövare, speciellt om jag har en karaktär jag gillar och skrivit massa bakgrund. Fast hellre i början än i slutet, mot rövare alltså.

I min mening är det ofta roligare att rollpersonerna får men utav de farliga situationer de varit med om än att de dör.