Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Mäster Charovan said:Jag tycker nog att rollspelsstrid rent fluffmässigt är överdrivet dödligt i många genrer. Nu har jag inte spelat just Pendragon men i rustad strid mellan riddare bör dödsfall faktiskt inte vara så vanligt förekommande. En bra rustad riddare var väldigt svår att ta kål på och i en sådan civiliserad miljö kunde denne oftast ge upp innan denne blev dödligt sårad. Det är också ofta en större vinst att tillfångata en ridare för att släppa honom mot lösen (i pengar eller annat).
Strid är säkerligen överdrivet dödligt i Pendragon, men det tycker jag inte är negativt. Det ställer saker på sin spets. Är jag (min karaktär) beredd att ta den här striden, här och nu? Vilka blir det sociala konsekvenserna av att vägra? Här skapas många bra rollspelssituationer.
Mäster Charovan said:Jag skulle inte säga att detta är värre än döden för karaktärsdöd betyder att en massa kreativitet bara kastas bort, vilket är det tråkigaste jag kan tänka mig (vilket dock inte betyder att risken inte ska finnas). Jobbiga saker som ändå låter en spela vidare berikar istället storyn och kan försätta den i oväntade riktningar.
Men en karaktärs död kan faktist ge utrymme för ny kreativtet. Andra karkatärer vill kanske hämnas; nya relationer formas och så vidare. Det måste inte ses som en förlust av kreativt arbete, det kan ses om något att bygga vidare på.
Mäster Charovan said:Därmed håller jag inte med Krank om att man ska hitta på något som är värre just eftersom jag inte tror det går, sett från ett metaspelsperspektiv.
"Metaspelsperspektiv"? Du får gärna utveckla det ...