Det här med rollpersonsinlevelse

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,399
Location
Helsingborg
Jag tror att min egen teori om vad som händer är helt enkelt att man efter lång tids spelande med en rollperson utvecklar nervbanor som förstärks varje gång man försöker att tänka som rollpersonen. Med tiden blir dessa nervbanor starkare och mer lättillgängliga, och till slut blir de såpass automatiska att de i vissa situationer blir starkare än spelarens egna.
Om det är intressant om hur man uppnår rollpersonsinlevelse så finns det en jättebra artikel i Beyond Role and Play - The Character Interpretation: The Process Before the Immersion and the Game av Ari-Pekka Lappi (sida 97). Om du läst någon om the skill atom eller flow så känner du nog igen dig. Jag skrev om hur Montsegur 1244 uppnår detta i modern design-tråden.

Egentligen inte så stor skillnad mot att uppnå engagemang/inlevelse på i andra ting, bara att verktyget är annorlunda.
 

Monokel

Korrektionsglas som fästs framför ena ögat
Joined
6 Nov 2019
Messages
520
Location
Uppsala
Ni som upplevt detta, är ni också starka visualiserare?
Nej. Och för mig kommer den här upplevelsen av att vara rollpersonen, att verkligen befinna mig i spelvärlden, först en bra bit in i en kampanj. Hela historien får ett eget liv där jag inte styr på något sätt. Världens och rollpersonens inre logik har satt sig, och hen börjar fatta beslut som jag inte allitd håller med om, och som inte nödvändigtvis för berättelsen i den riktning jag själv hade valt.

Det är en häftig upplevelse och absolut något jag söker i kampanjspel. Sen uppskattar jag verkligen director/author stance i kortare spel också, men jag väljer gärna bort dem i kampanjspel just för att få den här rollpersoninlevelseupplevelsen.
 

Monokel

Korrektionsglas som fästs framför ena ögat
Joined
6 Nov 2019
Messages
520
Location
Uppsala
Ett tillägg är förresten att alla "speliga" inslag i spelet - stats, färdigheter, regelstyrda förmågor - gör det svårare för mig att nå rollpersonsinlevelse. För mycket sådant gör att rollpersonen bara blir en spelfigur vara siffror utvecklas över tid. Slipper jag dem så kan istället personen utvecklas över tid, till den punkt där den får ett eget liv och jag bara följer med.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,515
Känslor som inte egentligen är mina, utan som bara uppstår ur fantasin och fiktionen.
Nu gör jag säkert ett osmidigt inhopp i den här tråden - men det här är varför jag vill kalla min favorittyp av skräckspel för psykologisk skräck (till skillnad från mer actionbetonat spel.)

När spelet känns på ett speciellt sätt är det immersion för mig.
 
Last edited:

Oscar Silferstjerna

Sjunger i duschen
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,736
Location
Nirvana
Intressant trådämne! Jag funderar också på vart ett ord som inlevelse för diskussionen. Vid närmare eftertanke inser jag att det inte primärt är inlevelse jag är ute efter. Jag behöver alltså inte känna att jag själv är Ture Sventon eller Bilbo. Det jag är ute efter är snarare att engagera mig i att jag gestaltar någon av dem eller andra figurer. För det vill jag ha stöd och engagemang från andra kring spelbordet - och från spelet (till exempel på rollformuläret och i reglerna). I det som engagerar mig i karaktären finns också en känsla av att vi som spelar delar på makten över handlingen.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,190
Location
Ereb Altor
Jag tycker inte alls att fantasy underförstått betyder äventyr och hjälteberättelser. Inte i rollspel och särskilt inte i Sverige.

Det finns gott om möjligheter att spela andra saker (och nästan alla spel stödjer det relativt bra också, även om folk i allmänhet inte tycker det).
Jag tror nog att fantasy underförstått innebär någon form av Hjältens resa, men håller helt med om att man kan variera och dekonstruera.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,437
Location
Göteborg
Superintressant ämne!

Genesis said:
Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?
Jag vet inte om jag kan förklara hur det känns, men jag ska försöka, och jag tycker du själv redan har lyckats bena ut det på ett väldigt bra sätt med ett exempel så låt oss börja där.

Genesis said:
Men om jag förstår er rätt så är det en väldigt stor skillnad för er om ni spelar mobbaren jämfört om ni spelar offret. Spelar ni mobbaren så känner ni förakt, och spelar ni offret så känner ni skräck?
Ja! Exakt det här tror jag är det som jag menar när jag pratar om rollpersonsinlevelse. När jag har rollpersonsinlevelse så är det en extremt stor skillnad på min upplevelse om jag spelar mobbare eller offer. Det är när rollpersonens känslor blir mina känslor som jag menar att jag haft rollpersonsinlevelse.

Jag är rätt säker på att det är det som är kärnan. Det blandas ofta ihop med det du nämnde i inledningen:
Genesis said:
Att man på något sätt glömmer bort att man sitter och pratar med varandra och liksom tror att man är sin rollperson, eller något sådant.
och jag tror att det är ett villospår som gör att det blir obegripligt. Att det görs är kanske inte så konstigt för det är väl kanske något slags Platonskt ideal av rollpersonsinlevelse, men jag har aldrig upplevt det, och jag har aldrig träffat någon som upplevt det, i vart fall inte i någon annan mening än att det kan ske i korta ögonblick eller vara en konstant växelverkan. Det är också ett tillstånd som för alla (om det nu ens finns) skulle brytas ögonblickligen av att någon säger "Off, nu är akten slut och det finns glass i köket".

Men vad som inte bryts ögonblickligen för många (även om det nästan gör det för mig, tror sällan jag har några kvarhängande karaktärskänslor efter säg fem minuter efter avslutat spel) är känslorna som man delade med karaktären. Man kan känna sig arg, glad, kåt, ledsen, övergiven eller en hel rad komplexa känslor en lång tid efteråt även om man intellektuellt förstår var dom kommer ifrån.

Jag har ingen intention att försöka konvertera någon, men jag vill gärna försöka hjälpa till att du i vart fall ska förstå vad det är som är eftersträvansvärt för oss som eftersträvar det (ibland).
Genesis said:
...inte riktigt fattat vad det är som gör det eftersträvansvärt att uppleva någon annans känslor än sina egna.
För det här ser jag som ett rent missförstånd. Jag upplever inte någon annans känslor än mina egna, rollens känslor blir ju mina egna känslor och det är det som är så häftigt. Om vi tänker en känsla som en ren kemisk process så finns det liksom inga 'falska känslor', om jag gråter för att min karaktär är förtvivlad, så är det ju min känsla av sorg som jag känner, och kemiskt så kommer mina tårar ha samma innehåll som om jag gråter för att min mormor dog. (Vilket ju häftigt nog inte gäller om man gråter för att man skalar lök).

Och eftersom det är _jag_ som får känslorna så tycker jag det är oerhört häftigt. Precis som en berg-och-dalbana kan framkalla vissa primitiva känslor som är baserat på mycket adrenalin så kan rollspel framkalla mycket mer komplexa känslor och för mig ofta även mycket starkare känslor än jag upplever till vardags.

Rollspelet (eller kanske oftare lajv för mig då) blir en lekplats där jag kan utforska och uppleva känslor som jag antingen moraliskt inte vill uppleva i den andra verkligheten, eller känslor som jag visserligen gärna upplever i den andra verkligheten men jag här kan åstadkomma dom utan risk eller konsekvenser om det inte fungerar.

Om det där blir flummigt så är väl ett exempel på den första typen precis den där mobbarens känslor, som beroende på mobbaren skulle kunna vara en komplex känsla av överlägsenhet, förakt, en stark känsla av gemenskap med övriga mobbare, men också gnagande känslor av osäkerhet och självförakt. Jag har ingen lust alls att uppnå känslan av förakt genom att faktiskt mobba någon och den gemenskaphetsskänslan som kan uppstå hade jag nog bara kunnat hitta annars genom att gå med i en sekt eller en hejarklack i fotboll, vilket jag inte heller tror vore bra för mig i längden, så istället tar jag genvägen via rollspel.

Ett exempel av den andra typen kan vara känslan av kärlek där jag när jag vet att det inte finns några faktiska insatser eftersom det 'bara' är en roll, har mycket lättare att till exempel helhjärtat ge mig hän åt den euforiska delen av den känslan.

Sen finns det förstås en massa skäl av att inte vilja spela detta, och en massa andra bra upplevelser som rollspel kan ge, och det är inte ens så att jag en majoritet av gångerna siktar i första hand mot rollpersonsinlevelse, och nästan alltid finns det fler lager där jag samtidigt kan känna som mobbaren nästan fullt ut men också ha en liten tanke i huvudet som säger 'det blir bättre dramtik nu om vi drar ut offret i stora salen så att alla kan se' och det är väl det här att man kan ha massa olika stances samtidigt som gör det så komplext. Men jag hoppas ändå att jag kan ha hjälpt till att belysa vad det är jag eftersträvar när jag eftersträvar rollpersonsinlevelse.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,270
Location
Rissne
och jag tror att det är ett villospår som gör att det blir obegripligt. Att det görs är kanske inte så konstigt för det är väl kanske något slags Platonskt ideal av rollpersonsinlevelse, men jag har aldrig upplevt det, och jag har aldrig träffat någon som upplevt det, i vart fall inte i någon annan mening än att det kan ske i korta ögonblick eller vara en konstant växelverkan. Det är också ett tillstånd som för alla (om det nu ens finns) skulle brytas ögonblickligen av att någon säger "Off, nu är akten slut och det finns glass i köket".
Jag vill mest flika in att det för mig, som ju sällan sätter känslorna som det viktigaste, inte är ett villospår utan betydligt närmare kärnan i det jag vill åt än att "känna som rollpersonen". På den gamla onda tiden brukade jag prata om att jag ville att rollpersonen skulle vara "jag".

Men ja, det är en skör upplevelse som bryts ganska lätt – av regelmekanik, metasnack, off-snack, fikapauser, tärningsslag, Monte Python-referenser och så vidare. De gånger jag upplevt det så har det varit när vi verkligen varit inne i ett flow med själva spelandet. Pratat som våra rollpersoner, inte rullat tärning eller spenderat poäng, gjort saker i miljöer som gått hyfsat lätt att föreställa sig, etc. Det krävs en hel del för att det ska uppstå sådär ordentligt. Som mest fick jag den upplevelsen när jag en gång spelade under ett strömavbrott och vi verkligen bara hade varandras röster som sinnesintryck… Men det finns såklart grader i det.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,608
Location
Göteborg
För det här ser jag som ett rent missförstånd. Jag upplever inte någon annans känslor än mina egna, rollens känslor blir ju mina egna känslor och det är det som är så häftigt.
Ja, det där är jag helt med på. Uttryckte det bara konstigt. Min poäng är lite att jag inte behöver rollpersonsinlevelse för att känna känslor i spel. Jag kan ju ha en känslosam scen som får mig att känna saker. Jag var inte med på vad som är det lockande att få känslorna från rollpersonen istället för från scenen. Ditt inlägg har hjälpt mig att förstå detta litegrann, i alla fall.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,572
Location
Slätta
  1. Är det någon annan än jag som aldrig har upplevt detta?
  2. Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?
  3. Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?
2. Det finns två nivåer när jag spelar. En är att vara där, att röra sig i världen som i ett TV-spel eller en film och ta in helheten. Där befinner jag mig ofta. En annan som jag inte så ofta hamnar i är att vara helt där i känslorna för min rollperson.
3. Absolut. Inlevelsen är en av de stora anledningarna att spela för mig. Jag spelar för att undersöka världen tillsammans med mina medspelare och för att se och känna vad min rollperson upplever. Om jag inte spelar andra spelstilar vill säga.
 
Last edited:

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,572
Location
Slätta
Ni som upplevt detta, är ni också starka visualiserare?
Det är lite blandat. När jag spelar visualiserar jag ibland väldigt starkt, ibland svagare. Ibland är det superdetaljerat men ändå inte med djup och annars är det fokuserar på det som händer och extremt engagerande.

Generellt är jag en person som alltid vill rita bilder för att tydliggöra saker som sker.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,437
Location
Göteborg
Ja, det där är jag helt med på. Uttryckte det bara konstigt. Min poäng är lite att jag inte behöver rollpersonsinlevelse för att känna känslor i spel. Jag kan ju ha en känslosam scen som får mig att känna saker. Jag var inte med på vad som är det lockande att få känslorna från rollpersonen istället för från scenen. Ditt inlägg har hjälpt mig att förstå detta litegrann, i alla fall.
Ja nä, det behöver ju inte jag heller, men jag ser det väl mest som en genväg, det är för mig helt enkelt en lättare väg, i vart fall för att känna en del mer komplexa känslor och känslor på det negativa spektrat. Sen finns det väl som vanligt många sidor av det hela, Krank verkar ju mena en helt annan sak än mig till exempel, och det är väl gott så, tycker ändå det är superkul med såna här trådar där vi försöker förstå varandra och sätta ord på saker.

Men kom också på att jag glömde svara på den andra frågan, jag skulle nog inte se mig som en stark visualiserare, jag kan visualisera men det kommer inte supernaturligt, och om jag ska komma ihåg vad någon har för hårfärg till exempel, så måste jag nästan sätta ord på det för jag har väldigt vaga bildminnen.
 

Korpa

Umenörd
Joined
7 Nov 2010
Messages
950
Location
Umeå
Jag kände mycket mer inlevelse innan jag började spela indiespel och liknande som lärde mig director stance. Det påverkar även mitt lajvande, där jag förr gick in i en scen och gjorde vad min roll skulle göra så går jag nu istället in i en scen och har alltid en tanke i bakhuvudet om vad som vore roligast för andra.
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,852
Location
Eskilstuna
Jag kände mycket mer inlevelse innan jag började spela indiespel och liknande som lärde mig director stance. Det påverkar även mitt lajvande, där jag förr gick in i en scen och gjorde vad min roll skulle göra så går jag nu istället in i en scen och har alltid en tanke i bakhuvudet om vad som vore roligast för andra.
Stämmer 100% in på mig med.
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,344
Location
Enköping

I tråden ovan dök termen ”rollpersonsinlevelse” upp, och det är ju ett koncept som ofta diskuterats här på forumet på ett eller annat sätt (fast ofta under namnet ”immersion”). För mig som aldrig upplevt detta låter det som något magiskt. Att man på något sätt glömmer bort att man sitter och pratar med varandra och liksom tror att man är sin rollperson, eller något sådant. Detta är något som ofta dyker upp i diskussioner och jag får känslan av att alla utom jag fattar precis vad som avses, men för mig är det rena rappakaljan. Det är precis som tråden om hur folk ser bilder i huvudet medan de spelar. Jag har ingen aning om vad ni snackar om. Inlevelse har jag såklart upplevt, att man glömmer bort tiden, är helt fokuserad på spelet och fullständigt engagerad i vad som händer i fiktionen. Men det här med inlevelse i rollpersonen verkar vara något annat, för jag har aldrig upplevt att inlevelsen i spelet är på något sätt kopplat till huruvida jag har en rollperson eller inte.

I den här tråden är jag inte ett dugg intresserad av att diskutera mekaniker som främjar kontra motverkar det här fenomenet. Istället vill jag diskutera fenomenet i sig.
  1. Är det någon annan än jag som aldrig har upplevt detta?
  2. Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?
  3. Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?
Jag har aldrig glömt bort att jag sitter och spelar rollspel. Men ibland har jag målat upp en inre bild (det brukar jag alltid ha en som SL, men som spelare beror det mer på stämningen runt bordet). Jag har aldrig känt mig som min rollperson, eller en spelledarperson. Däremot har jag försökt olika mycket att se situationen utifrån rollpersonen och ta de beslut min rollperson skulle ta med grund i hur jag anser personen vara. Jag gillar att ha kontroll så jag vet inte om jag ens kan/klarar att släppa mitt jag så mycket att jag kan ha den nivån av inlevelse i en rollperson.
Som spelledare vill jag att spelarna ska få inlevelse av världen, men om de ser sig själva eller sin rollperson där har jag inte tänkt nåt på.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,572
Location
Slätta
Jag kände mycket mer inlevelse innan jag började spela indiespel och liknande som lärde mig director stance. Det påverkar även mitt lajvande, där jag förr gick in i en scen och gjorde vad min roll skulle göra så går jag nu istället in i en scen och har alltid en tanke i bakhuvudet om vad som vore roligast för andra.
Det här är jätteintressant. Jag förstår absolut att det kan göra spelet roligare, men hur ger det mer inlevelse?
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,852
Location
Eskilstuna
Det här är jätteintressant. Jag förstår absolut att det kan göra spelet roligare, men hur ger det mer inlevelse?
Tvärtom: det kan göra spelet roligare på vissa sätt, på bekostnad av inlevelse i rollpersonen.
 

Korpa

Umenörd
Joined
7 Nov 2010
Messages
950
Location
Umeå
Ja, precis. Inlevelse kommer numera sällan och bara i situationer som innebär starka känslor eller annat som överröstar director stance-rösten.
 
Top