Superintressant ämne!
Genesis said:
Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?
Jag vet inte om jag kan förklara hur det känns, men jag ska försöka, och jag tycker du själv redan har lyckats bena ut det på ett väldigt bra sätt med ett exempel så låt oss börja där.
Genesis said:
Men om jag förstår er rätt så är det en väldigt stor skillnad för er om ni spelar mobbaren jämfört om ni spelar offret. Spelar ni mobbaren så känner ni förakt, och spelar ni offret så känner ni skräck?
Ja! Exakt det här tror jag är det som jag menar när jag pratar om rollpersonsinlevelse. När jag har rollpersonsinlevelse så är det en extremt stor skillnad på min upplevelse om jag spelar mobbare eller offer. Det är när rollpersonens känslor blir mina känslor som jag menar att jag haft rollpersonsinlevelse.
Jag är rätt säker på att det är det som är kärnan. Det blandas ofta ihop med det du nämnde i inledningen:
Genesis said:
Att man på något sätt glömmer bort att man sitter och pratar med varandra och liksom tror att man är sin rollperson, eller något sådant.
och jag tror att det är ett villospår som gör att det blir obegripligt. Att det görs är kanske inte så konstigt för det är väl kanske något slags Platonskt ideal av rollpersonsinlevelse, men jag har aldrig upplevt det, och jag har aldrig träffat någon som upplevt det, i vart fall inte i någon annan mening än att det kan ske i korta ögonblick eller vara en konstant växelverkan. Det är också ett tillstånd som för alla (om det nu ens finns) skulle brytas ögonblickligen av att någon säger "Off, nu är akten slut och det finns glass i köket".
Men vad som inte bryts ögonblickligen för många (även om det nästan gör det för mig, tror sällan jag har några kvarhängande karaktärskänslor efter säg fem minuter efter avslutat spel) är känslorna som man delade med karaktären. Man kan känna sig arg, glad, kåt, ledsen, övergiven eller en hel rad komplexa känslor en lång tid efteråt även om man intellektuellt förstår var dom kommer ifrån.
Jag har ingen intention att försöka konvertera någon, men jag vill gärna försöka hjälpa till att du i vart fall ska förstå vad det är som är eftersträvansvärt för oss som eftersträvar det (ibland).
Genesis said:
...inte riktigt fattat vad det är som gör det eftersträvansvärt att uppleva någon annans känslor än sina egna.
För det här ser jag som ett rent missförstånd. Jag upplever inte någon annans känslor än mina egna, rollens känslor blir ju mina egna känslor och det är det som är så häftigt. Om vi tänker en känsla som en ren kemisk process så finns det liksom inga 'falska känslor', om jag gråter för att min karaktär är förtvivlad, så är det ju min känsla av sorg som jag känner, och kemiskt så kommer mina tårar ha samma innehåll som om jag gråter för att min mormor dog. (Vilket ju häftigt nog inte gäller om man gråter för att man skalar lök).
Och eftersom det är _jag_ som får känslorna så tycker jag det är oerhört häftigt. Precis som en berg-och-dalbana kan framkalla vissa primitiva känslor som är baserat på mycket adrenalin så kan rollspel framkalla mycket mer komplexa känslor och för mig ofta även mycket starkare känslor än jag upplever till vardags.
Rollspelet (eller kanske oftare lajv för mig då) blir en lekplats där jag kan utforska och uppleva känslor som jag antingen moraliskt inte vill uppleva i den andra verkligheten, eller känslor som jag visserligen gärna upplever i den andra verkligheten men jag här kan åstadkomma dom utan risk eller konsekvenser om det inte fungerar.
Om det där blir flummigt så är väl ett exempel på den första typen precis den där mobbarens känslor, som beroende på mobbaren skulle kunna vara en komplex känsla av överlägsenhet, förakt, en stark känsla av gemenskap med övriga mobbare, men också gnagande känslor av osäkerhet och självförakt. Jag har ingen lust alls att uppnå känslan av förakt genom att faktiskt mobba någon och den gemenskaphetsskänslan som kan uppstå hade jag nog bara kunnat hitta annars genom att gå med i en sekt eller en hejarklack i fotboll, vilket jag inte heller tror vore bra för mig i längden, så istället tar jag genvägen via rollspel.
Ett exempel av den andra typen kan vara känslan av kärlek där jag när jag vet att det inte finns några faktiska insatser eftersom det 'bara' är en roll, har mycket lättare att till exempel helhjärtat ge mig hän åt den euforiska delen av den känslan.
Sen finns det förstås en massa skäl av att inte vilja spela detta, och en massa andra bra upplevelser som rollspel kan ge, och det är inte ens så att jag en majoritet av gångerna siktar i första hand mot rollpersonsinlevelse, och nästan alltid finns det fler lager där jag samtidigt kan känna som mobbaren nästan fullt ut men också ha en liten tanke i huvudet som säger 'det blir bättre dramtik nu om vi drar ut offret i stora salen så att alla kan se' och det är väl det här att man kan ha massa olika stances samtidigt som gör det så komplext. Men jag hoppas ändå att jag kan ha hjälpt till att belysa vad det är jag eftersträvar när jag eftersträvar rollpersonsinlevelse.
