Jag brukar satsa på endera av två, beroende på:
1) Det är helt upp till spelaren när/om en rollperson dör
2) Det finns, ett system för att avgöra död, men spelaren kontrollerar om hen vill sätta livet på spel.
Alltså, inte ödespoäng och extrachanser och sådant, det skyr jag som pesten, men att gränsen för när livet står på spel är tydlig, och det är upp till spelarna om de vill korsa den. Dogs in the Vineyard är ett bra exempel, då spelarna ställs inför valet "Ska jag ge mig, eller stå på mig och ta den här smällen?", och beroende på vilken nivå konflikten är på (ord, fysisk, våld, skjutvapen) och hur svårt det kommer bli att ta smällen så blir det tydligt vad man egentligen gör för ett val.
Men nuförtiden spelar vi ju bara Apocalypse World, och där funkar det ju faktiskt på ett annat sätt:
Alla rollpersoner tål 6 stryk. NPC:er tål 2-3 stryk. Gevär ger 3 stryk, pistol ger 2 stryk, osv. Det går att ta permanenta skador istället för stryk. Så, det motsätter lite det jag just sa, men jag gillar det. Jag antar att det hänger på...
1) Att författaren hjälper en att bygga upp en sorts kärleksfull/nyfiken vårdslöshet, jag != inte min karaktär.
2) Man kan ha kul utan att slåss och det kan vara kul att ta stryk.
3) Att det alltid* är upp till mig att bestämma vem jag vill bråka med, vad det är värt att sätta sig i fara för, utan att kvällens kul hänger på att vi fattar "rätt" beslut
4) Döden är förutsägbar, två gevärskulor så är du död.
Rollpersonsdöd har "bara" varit ett problem för mig när
1) Det känns som jag behöver försvara min karaktär och ha kontroll över den
2) Man behövde rutinmässigt sätta sin rollperson i fara för att ha kul...
3) ...och det är kul ända tills en lyckträff drar ned mig 10 HP och min roll är död
(Tvärtom mot de tre punkterna ovan, alltså)
Det blev just lite resonerande, med andra ord. För mig är det inte riktigt ett val mellan dödligt eller icke dödligt, men man vill ju att stil och regler och rollgestaltning ska hänga ihop, inte sant?
* ja, på samma sätt som man kan säga att man "har alltid ett val" i verkligheten, då...
1) Det är helt upp till spelaren när/om en rollperson dör
2) Det finns, ett system för att avgöra död, men spelaren kontrollerar om hen vill sätta livet på spel.
Alltså, inte ödespoäng och extrachanser och sådant, det skyr jag som pesten, men att gränsen för när livet står på spel är tydlig, och det är upp till spelarna om de vill korsa den. Dogs in the Vineyard är ett bra exempel, då spelarna ställs inför valet "Ska jag ge mig, eller stå på mig och ta den här smällen?", och beroende på vilken nivå konflikten är på (ord, fysisk, våld, skjutvapen) och hur svårt det kommer bli att ta smällen så blir det tydligt vad man egentligen gör för ett val.
Men nuförtiden spelar vi ju bara Apocalypse World, och där funkar det ju faktiskt på ett annat sätt:
Alla rollpersoner tål 6 stryk. NPC:er tål 2-3 stryk. Gevär ger 3 stryk, pistol ger 2 stryk, osv. Det går att ta permanenta skador istället för stryk. Så, det motsätter lite det jag just sa, men jag gillar det. Jag antar att det hänger på...
1) Att författaren hjälper en att bygga upp en sorts kärleksfull/nyfiken vårdslöshet, jag != inte min karaktär.
2) Man kan ha kul utan att slåss och det kan vara kul att ta stryk.
3) Att det alltid* är upp till mig att bestämma vem jag vill bråka med, vad det är värt att sätta sig i fara för, utan att kvällens kul hänger på att vi fattar "rätt" beslut
4) Döden är förutsägbar, två gevärskulor så är du död.
Rollpersonsdöd har "bara" varit ett problem för mig när
1) Det känns som jag behöver försvara min karaktär och ha kontroll över den
2) Man behövde rutinmässigt sätta sin rollperson i fara för att ha kul...
3) ...och det är kul ända tills en lyckträff drar ned mig 10 HP och min roll är död
(Tvärtom mot de tre punkterna ovan, alltså)
Det blev just lite resonerande, med andra ord. För mig är det inte riktigt ett val mellan dödligt eller icke dödligt, men man vill ju att stil och regler och rollgestaltning ska hänga ihop, inte sant?
* ja, på samma sätt som man kan säga att man "har alltid ett val" i verkligheten, då...