Att "få gå ett steg" i DND4E för att det står på ditt formulär är liksom inte "en belöning" i mina ögon (även om en absolut skulle kunna definiera det som just en "belöning" så är det inte den nivån jag tänker på när jag tänker 'pudelpoäng'), att ens karaktär blir starkare som resultat av XP och mer grejer att hänge i julgranen däremot. Mynten i Hillfolk är i mina ögon bara en del av spelflödet, belöningen är att ha agens i dramatiska scener. Likaså är jag inte riktigt med på hur "fallegivande i sig" skulle kunna vara en belöning, det är ju något som givandet triggar (reciprocity, consistency, etc)
"Belöning" ser jag i spelsammanhang som något som ges efter att en hel resultatgivande spelsekvens avslutats. Spelar du slots så kan det gå på sekunder, spelar du cricket så kan det ta eeeevigheter. Ett set i tennis är inte tillräckligt, matchen är det resultatgivande. Att börja belöna icke-resultatgivande enheter (typ som spurtpriser i olika distanslopp) leder till dissonans och att deltagarna tävlar i olika sporter, så ser jag det i rollspelssammanhang också. Även om "rätt" saker belönas så är det dock i mina ögon inte ett bra sätt att forma beteende: ska du ha belöningar ska viljan att "vinna och bli belönad" redan finnas där, om någon spelar rollspel för att få falle så är något rejält skevt så länge inte det är allas agenda. (exempelvis hockeylaget kanske värderade gemenskapen, att vara vältränad, spänningen kring match, etc högre än det uttalade målet med själva aktiviteten och pizzaätandet blev en bra kanalisering för det).
Jag skulle aldrig ge en spelledare mat för att öka chansen till ett bra spelmöte men jag skulle däremot kunna göra det för att ge något tillbaka för allt slit SL lägger ner, för att visa SL att vi uppskattar hen och för att bekräfta för mig själv att jag är en person som gärna delar med mig och bjuder tillbaka ("reciprocity" från Influence: The Psychology of Persuasion och "consistency" från Pre-Suasion, båda av Robert Cialdini). Vi människor har en statistiskt signifikant tendens att tro att människor omkring oss är själviska i en mycket högre grad än vad vi upplever att vi själva är. Vi gör i genomsnitt relativt sällan handlingar som enbart är motiverade av att "det ska bli bättre för mig" utan ser till gruppen, vår självbild och andra människors lycka. Det är fint. Och det bör stämma bra även när det kommer till spel
Det är då inte "bara för att det var kul" utan "det var kul på grund av något". När vi spelar fotboll hemma på gräsmattan under midsomrarna så finns många olika motivationer. Jag är en sån där jobbig tävlingsmänniska som både är värdelös vinnare och värdelös förlorare och för mig är det "vinst eller döden!!!1!!!" som gäller, för andra kan det vara helt andra grejer. Men det är "grejer", inte bara "för att ha kul".