Nekromanti Det mest svårspelade äventyret?

[Blasphemy]

När jag var hemma hos en kamrat en dag så tittade jag (som vanligt) i hans rollspelshylla. Där såg jag modulerna "Ruins of Undermountain I & II" och jag började fundera. Vilka typer av äventyr är egenteligen svårast att spelleda. Frifromsbaserade dramadeckare eller Dungeonbashing. Svaret kom till mig nästan genast. Det mest svårspelledda måste ju vara Dungeonbashing likt Ruins of Undermountain. Tänk dig att leda spelarna igenom nivå efter nivå med fällor och monsterfyllda rum och hela tiden hålla dem intresserade. Om man lyckas med det är det prestige må jag säga.

Where hope and daylight die

 

[Rosen]

<I>Tänk dig att leda spelarna igenom nivå efter nivå med fällor och monsterfyllda rum och hela tiden hålla dem intresserade. Om man lyckas med det är det prestige må jag säga.</I>

Pft. Dungeonäventyr är det enklaste som finns att spelleda; misslyckas man med ett sånt är det en taskig dungeon, helt enkelt.  Ett äventyr som spelarna ska tillbringa med att gå och dega runt och prata väder med sjuttielva SLP med konstiga röster, däremot - <I>då</I> krävs det att man har bunkrat med Jolt och Red Bull för att hålla spelarna vakna.

--
Åke

 

[Shadar Fal]

Måste instämma

Lite bashing kan man aldrig få för mycket av. Dektektiv arete därimot Det kan vara tröttsamt efter ett halvtäventyr.

Han såg ljuset i slutet av tunneln, det var en eldkastare.

 

[Blasphemy]

Re: Måste instämma

Tja jag kan inte riktigt hålla med om det. Fast då är ju smaken som baken. Jag tycker att det är oerhört tråkigt att vandra mellan rum efter rum, döda mpnster, hitta skatter och levla. Då kan man ju lika gärna spela Baldurs Gate. AD&D är ju som ett brädspel... fast utan bräda.
Jag tycker att det måste vara oerhört svårt för en spelledare att hålla spelarna intresserade och beskriva rummen och varelserna de möter med inlevelse och spänning när de är på tredje nivån i Undermountain i rum 366.
Fast jag förstår vad ni menar. Personligen så tycker jag att Dungeonbashing blir tråkig så fort man kommer till rum nummer2 och inser att man kommer fortsätta vandra fram i denna fängelsehåla resten av kvällen.
Fast det finns bra Dungeonäventyr. Men de har en handling och Dungonen är aldrig särskilt stor.

Where hope and daylight die

 

[Krille]

Dungeonbashing galore!

"Jag tycker att det är oerhört tråkigt att vandra mellan rum efter rum, döda mpnster, hitta skatter och levla."

Om man skippar de två sista så har jag faktiskt ett underbart exempel på dungeonbashing som så gott som varenda rollspelare älskar: filmen "Aliens". För vad är det om inte en jefla massa dungeonbashing? Två våningar bostadskomplex, fem våningar fusionsreaktor, enbart en massa tunnlar och rum och hur mycket monster som helst. Och faktum är att den innehåller lite "hitta skatter" och "levla" också - Burke vill ju få med sig ett par slemproppar så att han kan levla i Weyland-Yutanis biovapenavdelnings hierarki. Och slempropparna sägs ju uttryckligen vara värda hur mycket som helst för biovapenavdelningen.

Handen på levern, har du någonsin haft tråkigt när du har sett rullen? Och varför skulle det vara så svårt att få in samma stämning när man rollspelar?

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Targon]

Re: Dungeonbashing galore!

Jo, men rollspel är väl ändå något mer än ett extra komplicerat monopolspel. Det viktigaste elementet i ett rollspel är IMHO inte dungeonbashing utan själva berättelsen. Jag tror att man gör filmen "Aliens" stor orättvisa om man reducerar den till enbart en vandring genom tunnlar och rum fullproppade med monster. Vad som gör "Aliens" intressant är den övergripande berättelsen i vilken monstren endast är en av flera olika komponenter.

- Targon, skrivare

 

[Blasphemy]

Re: Dungeonbashing galore!

Att jämföra film och rollspel är rätt så svårt. Då skulle man lika gärna kunna jämföra rollspel och dataspel. Eftersom jag nyligen testade spela Diablo 2 och tyckte det var rätt så kul (i alla fall till jag kom till den tredje banan och lesnade på att bara stå och mosha). Men som ett rollspel skulle det suga.
"Rollpersonen rusar ut på hedarna utanför byn, genast blir han anfallen av hord på hord med fiender. Han slår ned dem tar deras guld och saker, fortsätter och dödar mer fiender som av någon anleding inte rusar in i byn och dödar de som är där. Nä de befinner sig på hedarna i små grupper och dödar alla som kommer nära.. försöker i alla fall. Eventuellt så vaktar de en skattkista som står mitt på heden, och i den finns det massor med magiska föremål"

Jag kan även tycka det är kul att spela Underal Tournament.. Men ett rollspel på det sättet vore knappast spännande.
"Rollpersonerna börjar på olika ställen, plockar upp vapen och dödar varandra. När en rollperson dör så teleporteras han tillbaka till en ny position och det hela tar sin början igen"

Filmen Ailen är mer än bara Dungeonbashing enligt mig. De små moment där de söker sig till Terraformningsreaktorn och tar död på Ailens är endast en liten del av filmen. Det som jag tycker är något av de mer spännande är när de är standsatta på planeten och måste klara sig tills dess att hjälp anländer.

Dessutom så är det stor skillnad att se på film och spela rollspel. Att se en film är inte särkilt anstängande och den hoppar över vissa bitar som inte är särskilt intressanta. Exempelvis alla de rum som soldaterna söker igenom. I rollspel (i alla fall om det är ett Dungeonäventyr så måste man ju gå igenom vartenda rum).
Så jag tycker att du har fel fel fel.
Fast du får ju gärna ha din åsikt.

Dessutom så menar jag i allmänhet den svårighet att SPELLEDA ett Dungeonäventyr och hålla spelarna intresserade.
För det brukar oftast bli "Oki ett monster *suck*, en Ghoul.. ja ja jag slår *tärningsrull* Oki 12 i skada.. Oki han dör.. jag letar igenom rummet.. Inget alls? Hmm Nåväl jag tar den vänstra korridoren... Oj två orcher... ja ja jag slår den till vänster *rullar* Träff, 8 i skada....."

Att som spelldare få dessa situationer intressanta och beskriva dem lika inlevesefullt och hängivet igenom ett helt äventyr som Ruins of Undermountain måste ju vara något av en omöjlighet...



Where hope and daylight die

 

[Blasphemy]

Re: Dungeonbashing galore!

Bra sagt håller med till fullo..

Where hope and daylight die

 

[Krille]

Re: Dungeonbashing galore!

"Det viktigaste elementet i ett rollspel är IMHO inte dungeonbashing utan själva berättelsen."

Exakt min punkt! Dungeonbashing är inte tråkigt på grund av att det är dungeonbashing. Det är tråkigt på grund av avsaknad av ståry. Men (som Aliens bevisar med all önskvärd tydlighet), dungeonbashing är definitivt inget hinder för ståryn. Tvärtom kan den till och med hjälpas av den. Jag tror inte Aliens hade varit lika intressant om det inte hade funnits några dungeons att basha monster i.

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Krille]

Lär dig mediet

"För det brukar oftast bli "Oki ett monster *suck*, en Ghoul.. ja ja jag slår *tärningsrull* Oki 12 i skada.. [snippeti] Att som spelldare få dessa situationer intressanta och beskriva dem lika inlevesefullt och hängivet igenom ett helt äventyr som Ruins of Undermountain måste ju vara något av en omöjlighet..."

...och det blir roligare om man inte har en dungeon att basha i?

Vad du klagar på är inte dungeonbashing, utan taktiskt tärningsrullande och taskigt berättande. Dungeonbashing kan vara fruktansvärt spännande om man bara har energi nog att spelleda den intressant. Aliens hade varit totalt skittrist om den hade berättats på motsvarande sätt som du beskriver ovan. Likaså Ringens sällskaps resa genom Moria. Nu lyckas dock både James Cameron och John Ronald Reuel Tolkien berätta tunnelutforskande och monsterbashande på ett intressant sätt. Till och med Diablo och Unreal är ju intressanta, på grund av de sätt som de berättas på (interaktiviteten och grafiken är en viktig del i det berättandet). Så bevisligen går det att göra det intressant.

Fördelen med dungeonbashing är att det är ett begränsat område som är väl beskrivet. Man har mängder med material att arbeta med vad gäller stämningsbeskrivningar. Ta bara de första sekunderna när marinkåristerna i Aliens kommer in i komplexet på LV-426: skrot hänger ner från taket, det droppar och ekar, ljuset är fel, det är kallt och ogästvänligt öde, det finns spår av kulhål och explosioner, och någonstans på de flimrande hjälmkameraskärmarna ser Ripley något som hon har sett förr, ombord på Nostromo femtiosju år tidigare...

- Hicks! Back up! Pan right! There!
- You see this, all right? Looks melted. Somebody must have bagged one of Ripley's bad guys here.

Tricket är att känna till sitt mediums begränsningar. Gör man inte det blir det trist, oavsett om man spelar dungeonbashing eller deckardrama.

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Blasphemy]

Re: Lär dig mediet

fördelen med dungeonbashing är att det är ett begränsat område som är väl beskrivet. Man har mängder med material att arbeta med vad gäller stämningsbeskrivningar. Ta bara de första sekunderna när marinkåristerna i Aliens kommer in i komplexet på LV-426: skrot hänger ner från taket, det droppar och ekar, ljuset är fel, det är kallt och ogästvänligt öde, det finns spår av kulhål och explosioner, och någonstans på de flimrande hjälmkameraskärmarna ser Ripley något som hon har sett förr, ombord på Nostromo femtiosju år tidigare...

Jo och efter rum 2376 i Undermountain så är nog spelarna rätt så trötta på att höra spelledaren beskriva de droppande stenväggarna och de slemmiga monster som kryper emot dem.
Lär dig skilja på mediet film och mediet rollspel.. Två helt olika berättarkonster.

Finns det något tråkigare än Dungeonbashing?

 

[Mr SL]

Jarla till eon

In se rollspel är inne!!!!

 

[Blasphemy]

Re: Dungeonbashing galore!

Visst en bra Story hjälper.. men du blir nog rätt så less att ta dig igenom en 8 kvadratkilometer stor Dungeon full med slemmiga odjur till slut. Oavsett hur bra storyn är.
Tänk dig om filmen Ailens börjat med att de kommer till planeten, går ner i Dungeon(en). Bashar Ailens och fortsätter med det. De går från rum till rum.. Skjuter Ailen på Ailen på Ailen. genomsöker rummen efter skatter och liknande. Efter 2 timmar och 12 miunters vandrande från rum till rum och moshande av monster så skulle jag då varit spyless. Till slut så möter de Ailendrottningen. Dödar henne och går tillbaka till värdshuset för att vila upp sig med massvis av Xp och skatter.
Men turligt nog så är inte filmen så.. tvärt om den är riktigt riktigt bra..

Finns det något tråkigare än Dungeonbashing?

 

[Rosen]

Re: Lär dig mediet

<I>Jo och efter rum 2376 i Undermountain så är nog spelarna rätt så trötta på att höra spelledaren beskriva de droppande stenväggarna och de slemmiga monster som kryper emot dem.</I>

Och Aliens skulle <I>inte</I> ha varit tråkig om den hade bestått av två timmars vandrande genom korridorer..?

<I>Lär dig skilja på mediet film och mediet rollspel.. Två helt olika berättarkonster.</I>

Inte särskilt avlägsna alls - pratfilmer av Woody Allen och polska prettoregissörer är precis lika aptråkiga som friformsdrama ofta blir.

--
Åke

 

[Krille]

Re: Lär dig mediet

"Lär dig skilja på mediet film och mediet rollspel.. Två helt olika berättarkonster."

Vet jag redan. Men jag har också lärt mig likheterna.

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Blasphemy]

Har inte läst det äventyret. Funderade dock på att köpa modulen men det blev aldrig av.. Vad gör det så svårspelat?

Finns det något tråkigare än Dungeonbashing?

 

[Blasphemy]

Re: Lär dig mediet

Jo Ailens skulle blivit furktansvärt tråkigt med 2 timmars vandrande i slemmiga hålor och kamp mot slemmiga monster. Men då är ju inte Ailen Dungeonbashing enligt mig. Den har ju trots allt handling... (vilket kanske Dungeonbashing också har men oftast inte så mycket att hurra över).

Jag skulle säga att de är rätt så stor skillnad på film och rollspel. Först och främst så kan ju spelarna påverka handlingen.

Finns det något tråkigare än Dungeonbashing?

 

[Targon]

Re: Lär dig mediet

"Lär dig skilja på mediet film och mediet rollspel.. Två helt olika berättarkonster."

Det där kan man problematisera. Film och rollspel förenas i att de har själva berättandet som nödvändig grund. Där ger jag Krille rätt. Det går att jämföra rollspel och Aliens. En annan film som också är "rollspelsmässig" är faktiskt Hajen, då den till sin narrativa struktur kan anses vara uppbyggd ungefär som ett rollspel. I stället för att skilja på film och rollspel så föredrar jag hellre att skilja på bra berättande och dåligt berättande. Jag är helt övertygad om att om man ska bli en bra sl så bör man ständigt läsa böcker och se filmer för att bygga upp sin egen narrativa förmåga. Det är ingen konst att vägleda sina spelare genom oändliga tunnelsystem fyllda av räliga monster. Konsten sitter i berättandet som är grundbulten i all rollspelsestetik. Däremot är jag ganska övertygad om att blotta existensen av ett rum 2376 i Undermountain indikerar på en katastrofal rollspelsestetik. Jag hade aldrig stått ut, hur rutinerad och berättartagen spelledare jag än hade haft.

- Targon, skrivare

 

[Blasphemy]

Re: Lär dig mediet

Vad bra då behöver jag inte upplysa dig om dem

Finns det något tråkigare än Dungeonbashing?

 

[Krille]

Re: Dungeonbashing galore!

"Tänk dig om filmen Ailens börjat med att de kommer till planeten, går ner i Dungeon(en). Bashar Ailens och fortsätter med det. De går från rum till rum.. Skjuter Ailen på Ailen på Ailen. genomsöker rummen efter skatter och liknande. Efter 2 timmar och 12 miunters vandrande från rum till rum och moshande av monster så skulle jag då varit spyless. Till slut så möter de Ailendrottningen. Dödar henne och går tillbaka till värdshuset för att vila upp sig med massvis av Xp och skatter.
Men turligt nog så är inte filmen så.. tvärt om den är riktigt riktigt bra.."

Nej, som sagt var: den har en ståry, till skillnad från ditt exempel ovan. Cameron har dessutom en sällsynt känsla för att stegra spänningen hela tiden, något som spelledare borde ta efter, oavsett om de sysslar med ångestdrama eller dungeonbashande.

Varje ståry kan grovt delas in i tre delar: början, mittdel och slut. Början i Aliens förklarar kolonins och Ripleys bakgrund, och flyttar henne och marinkåristerna till LV-426. I mitten träffar man Newt, marinkåristerna får sin första kontakt med slempropparna, får totaldäng och barrikaderar sig. Burke försöker dessutom levla och Bishop försöker hitta en väg ut. I slutet bryter sig slempropparna igenom barrikaderna, man flyr jävel och Ripley ger sig ner för den sista fajten. Mamma får spö och alla går å lägger sig.

Visst, det är en story som stegras mot ett klimax. MEN, och det är det här du vägrar inse, ståryn utspelar sig i och bygger på stängda utrymmen (dungeons) och en syrablödande xenomorf med dubbelkäft (monster). Utan monster och stängda utrymmen hade inte Aliens ens kunnat existera som koncept, och därmed inte ståryn heller!

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>