Socialismen som politisk praktik har kanske passerat bäst före-datum, men som teori och samhällsanalys lever den i högönsklig välmåga, och är oundgänglig för en grundlig förståelse av samhället.
Här blir det också viktigt att skilja mellan klassbegrepp och klassbegrepp, utifrån begreppets funktion och kontext. I en analys som syftar till att leda fram till en politisk praktik har begreppet "arbetarklass" i mångt och mycket förlorat den betydelse det hade under 1900-talets tidigare hälft -- vi har ingen stor industriell arbetarklass med gemensamma värderingar och erfarenheter längre. Det var på grundval av denna klass som socialdemokratin en gång byggde upp sin styrka, och socialdemokratins nedgång har följt i spåren av denna klass upplösning. Inga nyheter här. För att formulera en vänsterpraktik idag måste man identifiera nya grupper som kan bli framtida politiska subjektiviteter, och då kan ett monolitiskt arbetarklassbegrepp i värsta fall förblinda en för de nya sociala verkligheterna.
I ekonomiska, sociala och strukturella analyser, däremot, är "arbetarklass" eller ännu hellre "proletariat" ingen dum term, och det faktum att arbetarklassen i ekonomisk bemärkelse (folk som arbetar, löntagare) är större idag än den någonsin varit gör inte begreppet mindre relevant, snarare tvärtom. Vi lever de facto i ett samhälle av löntagare, som på alla vis uppfyller Marx' beskrivning av denna klass ekonomiska funktion, och detta får förstås konsekvenser för den ekonomiska, politiska och sociala verkligheten. Problemet här handlar snarare om att förstå längst vilka linjer arbetarklassen är fragmenterad: Högutbildade mot lågutbildade, fast anställda mot folk som tvingas hoppa mellan ströjobb, industri mot tjänstesektor, hög- mot lågkvalificerade, städer mot glesbygd, svenskar mot invandrare, kvinnor mot män. Denna fragmentering är vad som gett högern dess framgångar: Det finns ingen solidaritet i en så splittrad "arbetarklass".