Skönheten med Pokémon:
Jag spelade om Pokemon Sapphire för bara några veckor sedan. Två gånger. En hel helg gick åt. Underbart.
Så vad är det som gör att jag älskar Pokemon?
Charmen
Först och främst så gillar jag stämningen i spelen. Pokemons värld är visserligen ingen särskilt intressant värld i sig - den har inte särskilt intressant estetik eller så - men den präglas av en stark vision om att djuren är våra vänner och att miljöns harmoni är viktig att bevara, fast på ett roligt sätt och utan pekpinnar, vilket gör att spelet blir oemotståndligt sött.
Jag gillar exempelvis den grotta där det lever en massa pokemon som använder ljudbaserade attacker (en sorts bärsärkagång där de går in i en fas och för mer och mer oväsen ju längre de håller på), och där gruvarbetarna säger att de inte vill använda borrmaskiner eftersom det får pokemonen att gå in i detta bärsärkastadie och hotar hela berget att rasa samman. Eller flyttningsfirman som använder muskulösa brottarPokemon för att bära lådorna.
Det är lätt att sådana här världar bara blir torra pekoral (inte minst kommer jag ihåg mycket sånt från min barndom, då svenska barnprogram ofta är väldigt "duktiga" och därför blir torra pekoralsamlingar), men Pokemon är fyllt med så mycket härligt nonsens att det inte blir så. Det finns bland annat en gubbe som säger "Jag ger alltid mina Pokemon personliga namn, så att de kan bli lika unika som jag själv", och sedan ser man att hans Pikachu heter "Pekachu". Liksom... Det är ett fånigt och charmigt spel.
Spelmässigheten
Det här är det viktigaste för min del.
Pokemon kan se ut som ett väldigt barnsligt spel, men jag kan helt ärligt säga att jag har brottats mer och känt mig mer stimulerad av fajter i Pokemon än i något annat dator-RPG.
Det läckra med Pokemon är att den spelmässiga utmaningen har så många nivåer: Dels finns det en uppenbar nivå; vissa typer av attacker är nämligen bättre mot vissa typer av pokemon (såsom vattenattacker mot eldpokemon). Det är det lätta. Det gör det väldigt enkelt att räkna ut vilken typ av attack man behöver mot en enskild pokemon. Om man har problem med ett Gym där alla slåss med Fighterpokemon så kan man väldigt enkelt räkna ut vilka typer av attacker man behöver mot just det gymet.
Men grejen är att man behöver en hel uppsättning av pokemon, så då kommer den andra nivån in. Det är inte klokt att gå omkring med sex stycken vattenpokemon, så man måste variera sig, och vilken variation är då att föredra?
Och sedan så kan alla pokemon lära sig väldigt olika attacker. Bara för att en pokemon är en insektspokemon så kan den inte bara lära sig insektsattacker, utan det är inte ovanligt med insekter som har ett stort urval av såväl gräs-, gift- och psykiska attacker. Det gör det hela ännu mer komplext. Inte minst eftersom man har två olika värden att titta på; Attack och Spec. Attack, där psykiska angrepp och eldattacker exempelvis räknas som det senare, medan Fighting och Normala angrepp räknas som det förstnämnda. Så där kommer nya parametrar in.
Och sedan har vi alla angrepp och tekniker som inte i första hand ger skada. Tekniker som gör motståndaren förvirrad eller förgiftad, exempelvis, eller som har en viss sannolikhet att paralysera eller som sänker motståndarens träffchans, eller som höjer ens egen skada eller som sätter igång ett hagelregn som varje drag gör skada på pokemon som inte är av istypen.
Och sedan måste man göra en avvägning mellan pokemon som är bra nu, gentemot sådana som kan bli bra längre fram, eftersom det är svårt och tar lång tid att träna upp pokemon som inte kan slåss bra på egen hand. Och man måste dessutom se till att man har pokemon med sig som kan ta en förbi särskilda hinder på spelplanen. Någon måste ha klor och kunna använda Cut, någon måste kunna Surf, någon bör vara en fågel och kunna Fly, osv.
Det är oerhört utmanande att välja vilken grupp pokemon man skall slåss med och hur man skall göra det, samtidigt som grunderna är så oerhört lättbegripliga och enkla att komma in i och testa sig fram genom.
Varje gång jag kommit till Elit Four i spelet (de sista fyra bossarna, som man måste klara av i tur och ordning utan att byta pokemon mellan matcherna) så har jag åkt på tokspö i början, för att sedan ändra strategi och allteftersom nått större och större framgång. Det har varit de mest utmanande och belönande fallen av spelmässighet jag någonsin upplevt. Så koncentrerade, och ändå så enkla att leka sig fram genom.
Samlarbehovet
Well, det finns en liten samlare i oss alla. Jag är personligen inte så intresserad av att leta och samla alla pokemon, men jag gillar hela den mentala biten; att lära sig alla namn och att kategorisera alla pokemon i mitt huvud. Alltså själva den "mentala" samlingen; ungefär som när man var liten och gillade att lära sig namnen på dinosaurier.
Men jag kan också erkänna att det finns något visst egenvärde med samlandet. Alltså; när jag spelar Pokemon så försöker jag inte bräcka någon annan människa med att ha fler eller mer sällsynta pokemon än han. Däremot så ser jag ett stort nöje i att försöka klara spelet med olika pokemon varje gång. Såsom att liksom ge sig fan på att klara spelet med en insektspokemon i täten, eller att använda den där oerhört bedårande pokemonen som man alltid velat använda tidigare, men som man låtit bli för att den inte varit tillräckligt bra.
Det är en annan sorts samlande. Ett samlande på upplevelser. Ibland bara stormar man sig förbi vissa partier i spelet för att de är fulla med Dark pokemon och an bara plöjer igenom dem med ens superstarka Fighterpokemon, medan man i andra omgångar har oerhörda problem med dem för att man fokuserat så hårt på Psychics. Spelet blir olika varenda gång beroende på hur man spelar.
---
Det är helt enkelt ett väldigt roligt spelkoncept. Jag vill verkligen införliva de bästa delarna i ett rollspel.
Pokemon forever!
