Oftast kan jag förstå var den här typen av preferenser kommer ifrån. Men i det här fallet blir jag inte klok på det överhuvudtaget. Många av de bästa rollspelsminnen jag har kommer från överraskningar. Oavsett om det varit så banalt som ett fummel, eller något mer ingående som en komplott inom gruppen som tog flera spelmöten att utröna. Likadant är flera av mina favoritfilmer överraskningar. När Neo får reda på att han är del av en datormatris, går Neos spelare från spelbordet skitsur för hen var säker på att få spela vitkrage? När alla "badass" marines får storstryk på LV-426, går spelarna från bordet för att de ville ha mer gung ho och mindre survival horror?
Det är schysst att flagga i förväg, tycker jag. När vi spelade (färdigt, för övrigt
) den stora kampanjen till
Orpheus, frågade SL i början om någon var frivillig på att få sin rollperson rejält uppfuckad senare, och jag var frivillig. I det läget blev det skitbra när jag mördades på ren SL-fiat och utan någon som
helst möjlighet att göra något åt det när den första stora twisten inträffade (och fick fortsätta som spöke). Det hade varit betydligt mindre OK om det hade skett utan att först få accept på det hela, ens en så generell och vidöppen.
Det räcker rätt långt med att flagga för möjligheten till en twist - om jag sålde in
Night's Black Agents som mundan spionthriller till spelare som inget vet om konceptet, tycker jag att jag skulle förtjäna höjda ögonbryn som minimum. Det räcker långt bara att säga att det finns ockulta inslag. Eller att säga "så här börjar det, jag lämnar inga som helst garantier för att det kommer att förbli så".