guldfink
Hero
- Joined
- 6 Feb 2011
- Messages
- 1,181
Okej, men då får det framgå VÄLDIGT tydligt i scenariobeskrivningen!BYOD.
Okej, men då får det framgå VÄLDIGT tydligt i scenariobeskrivningen!BYOD.
Därav “fyller på”.@entomophobiac overkligt. I ett polisscenario så börjar man med kaffet!
Skillnaden här är ju mellan poliser och federala agenter. Ni spelar proffsen som kallas in när lokalpolisen skitit i det blå skåpet och tryckt på "arrestera de misstänkta"-knappen lite förhastat. Er uppgift är att reda ut det innan häktningstiden går ut. Den sorts artificiella stress som passar bra när det rör sig om ett konventsscenario och som gör att det blir rimligare att allt utspelar sig på en enda polisstation utan att tid behöver gå åt för att resa kors och tvärs. Ni har telefon. Ni har tidigare undersökningar att luta er mot.Men poliser jobbar ju förutsättningslöst och presenterar all bevisning i förundersökningen både för och emot den misstänkte? Det är ju sen åklagaren (SL) som värderar bevisen och avgör om de är tillräckliga för åtal.
Mitt go-to exempel är fantasyäventyr (typ D&D) som plötsligt visar sig innehålla science fiction element. Extremt avtändande.Oftast kan jag förstå var den här typen av preferenser kommer ifrån. Men i det här fallet blir jag inte klok på det överhuvudtaget. Många av de bästa rollspelsminnen jag har kommer från överraskningar. Oavsett om det varit så banalt som ett fummel, eller något mer ingående som en komplott inom gruppen som tog flera spelmöten att utröna. Likadant är flera av mina favoritfilmer överraskningar. När Neo får reda på att han är del av en datormatris, går Neos spelare från spelbordet skitsur för hen var säker på att få spela vitkrage? När alla "badass" marines får storstryk på LV-426, går spelarna från bordet för att de ville ha mer gung ho och mindre survival horror?
Eller handlar det mer om att ni känner att ni satt er ned för att spela survival horror på LV-426 men plötsligt befinner er i datorrummet med heta uppgifter som att debugga kartprogram och laga kaffemaskinen?
Jag är genuint nyfiken på var den här preferensen och/eller diskrepansen mellan förväntan och upplevelse kommer ifrån och vill gärna att ni som känner på det sättet förklarar det! Mitt syfte är inte att peka på er och säga att ni har fel, utan jag vill försöka förstå den här preferensen.
Det här är ju raka motsatsen till upplägget, dock. Jämförelsen med film handlar mer om att filmerna utan sina twists hade varit svintråkiga. Inte om hur deras historier berättas. Det borde vara självklart att det är rollspel vi pratar om på ett rollspelsforum kan jag tycka.Att bara sitta och lyssna på där SL entusiastiskt berättar en historia och närmast blir skakad om spelarna har egna idéer som skulle sabba hans eller hennes coola story händer alldeles för ofta, för att inte tala om sittningar där det är SLs favorit-SLP som räddar dagen.
Det tycker inte jag. Särskilt inte om de oskrivna kontrakten skapar så fyrkantiga preferenser att utrymmet för att uppleva nya saker krymper. Jag tror inte den som anmäler sig till ett obskyrt konventsscenario har särskilt fyrkantiga (eller ens särskilt höga) förväntningar.Det kokar ner till att de flesta spel kommer med ett bifogat oskrivet kontrakt.
Här är en annan idé: Gör överenskommelsen uttalad så ofta som möjligt.tl;dr: film och böcker är inte rollspel. Förråd inte den outtalade överenskommelsen med dina spelare.
100%!Jag älskar ju precis det där som du hatar; det jag kände direkt när du beskrev D&D-kampanj där det visar sig vara rymdskepp var "wow! coolt! Det hade jag velat köra som spelare!"
Jag hade ju å min sida nog aldrig gått med på att spela en kampanj med pitchen “Det blir en helt vanlig Antarktisexpedition”.100%!
Det absolut roligaste jag haft med Call of Cthulhu var med en grupp som hade noll bekantskap med Lovecraft eller Cthulhu Mythos. Vi spelade Beyond the Mountains of Madness helt förutsättningslöst. Ingen av dem klagade på att det blev skräck när det utlovats Antarktisexpedition, i slutänden.
Att aldrig sätta sig vid bordet känns ju mer konstruktivt än att gå från det i alla fall.Jag hade ju å min sida nog aldrig gått med på att spela en kampanj med pitchen “Det blir en helt vanlig Antarktisexpedition”.
Har aldrig spelat eller varit SL i något relaterat till Lovecraft. Hade blivit överlycklig om jag blivit ”vilseledd” till att delta i en ”vanlig” Antarktis-expedition för att sen möta saker hämtade ur Lovecrafts verk!Att aldrig sätta sig vid bordet känns ju mer konstruktivt än att gå från det i alla fall.
Minns ärligt talat inte hur det pitchades. Men vi hade grymt kul. Att spelleda samma kampanj med folk som vet vad mythosen är, som rentav läst At the Mountains of Madness, etc., är inte alls samma sak. Det har jag också gjort. Fortfarande en bra kampanj, men den känsla som Lovecrafts protagonister har--av världsomvälvande insikter och mänsklighetens litenhet, etc.--har mycket svårare att infinna sig om spelarna själva diskuterar om det var en shoggoth de precis slog SAN för.
Så med andra ord: För de inblandade gick pilen uppåt =)Det absolut roligaste jag haft med Call of Cthulhu var med en grupp som hade noll bekantskap med Lovecraft eller Cthulhu Mythos. Vi spelade Beyond the Mountains of Madness helt förutsättningslöst. Ingen av dem klagade på att det blev skräck när det utlovats Antarktisexpedition, i slutänden.
Det här är ju ofta problemet, tycker jag.Jag hade ju å min sida nog aldrig gått med på att spela en kampanj med pitchen “Det blir en helt vanlig Antarktisexpedition”.
Båda scenarier jag arrangerat på GothCon hittills har varit hyfsat experimentella, men på olika sätt. Det har båda gånger varit ganska blandat om grupper uppskattat det eller inte. Det har också lärt mig successivt mer om vad som fungerar på konvent och inte, rent strukturellt. Jag tror inte Onda människor kommer vara ett undantag. För mig är en stor behållning med rollspel att testa nya saker. Att inte bara skriva "ett till" av någonting eller försöka återuppleva saker jag redan upplevt. Jag räknar fullt och fast med att det kommer vara grupper som blir besvikna. På grund av SL, dagsform, förväntningar, förvåningar, personkemi, mobilsamtal, scenariot, rutten choklad, eller vad som helst.Här tänker jag att det finns en lite dryg motsättning: Å ena sidan vill man krydda originalpremissen med tillräckligt mycket coolt för att folk ska lockas till den, å andra sidan inte göra det på ett sätt som gör att pilen pekar neråt när det väl slår om. Originalpremissen ska vara lockande, men det det visar sig vara måste vara ännu mer lockande. Så att säga.
Hade tvärtom fungerat då? Det blir skräck! Twist: nej det är en helt vanlig Antarktisexpedition!Ingen av dem klagade på att det blev skräck när det utlovats Antarktisexpedition, i slutänden.
Kanske inte som genreuttalande, men om det handlar om att spela på förväntningar från stämningen så hade jag nog gillat det själv i alla fall. Everything goes, som jag ser det.Hade tvärtom fungerat då? Det blir skräck! Twist: nej det är en helt vanlig Antarktisexpedition!
Det HÄR gör mig väldigt pepp. Ovissheten och kanske ångesten över att fel person åkte dit. Kanske även reflektionen att det nog inte är så lätt alla gånger att vara kriminalareNi går till kafeterian och fyller på era kaffekoppar med en känsla av att, fan, det är inte så lätt att veta vem som är en ond människa och vem som bara är ett arsle. Men gubbar och gummar? Jag tror vi satte dit rätt djefel...
Det är väl egentligen upp till åklagaren att bestämma om det finns nog med bevis och indicier för att väcka åtal. Hen bestämmer då vem eller vilka som ska åtalas och på vilka punkter. Sedan är det upp till domstolen att bestämma om det finns nog med bevis för att fälla en åtalad på någon eller några av åtalspunkterna.En fundering. Vad händer om gruppen inte kan enas om gärningspersonen? Undrar hur det hade fungerat i verkligheten...
Uppgörelse på parkeringen, vid midnatt? Skulle ju gå att skriva med rena grader för poliserna om det behövs, så finns det något att falla tillbaka på om det uppstår tvistemål.En fundering. Vad händer om gruppen inte kan enas om gärningspersonen? Undrar hur det hade fungerat i verkligheten...
Det blir ju ingen upplösning? Det är ju det som är poängen med scenariot? Det spelar ingen roll om de är ense, oense, likgiltiga eller ens fabricerar bevis efter tre timmar. Det finns ingen gärningsman, inte ens ett brott, och det blir ingen dom. Spelet slutar ju bara.Det HÄR gör mig väldigt pepp. Ovissheten och kanske ångesten över att fel person åkte dit. Kanske även reflektionen att det nog inte är så lätt alla gånger att vara kriminalare
En fundering. Vad händer om gruppen inte kan enas om gärningspersonen? Undrar hur det hade fungerat i verkligheten...
Läger ett, helt enkelt.Det blir ju ingen upplösning? Det är ju det som är poängen med scenariot? Det spelar ingen roll om de är ense, oense, likgiltiga eller ens fabricerar bevis efter tre timmar. Det finns ingen gärningsman, inte ens ett brott, och det blir ingen dom. Spelet slutar ju bara.