Det tråkiga vanilj alternativet

[God45]

Så, många spel där man väljer vad man spelar har ett tråkigt vanilj alternativ som är minst spännande men som brukar vara solitt. Det ses ibland, men inte alltid, som nybörjare alternativet. De är nästan alltid ”Det här är standarden som andra alternativ jämförs med”.

Exempel:

Människor i D&D

Ultramarines i Deathwatch

Brujah i Vampire

Order of Hermes i Mage

Solar i Exalted


Min observation är att det här vanilj alternativet hjälper spelet, även om de flesta inte vill spela dem. Just genom att vara en grundläggande ingångspunkt i världen och/eller systemet. Förstår man dem är det lättare att gå ”X är som vanilj men mer/mindre Y”.

Så, trots att jag antar att folk som spelar Ultramarines äter bröd utan smör till frukost är de en viktig del av att få spelet att fungera.

 

[Lemur]

Jg tycker tvärtom! Alla nybörjare väljer alltid det konstigaste de kan hitta. Medans en erfaren spelare att göra vanilj-människan hur intressant som helst.

 

[God45]

Jg tycker tvärtom! Alla nybörjare väljer alltid det konstigaste de kan hitta. Medans en erfaren spelare att göra vanilj-människan hur intressant som helst.

Det här är sant! Men jag tror på något sätt att det är för att det är stödhjul att spela något konstigt i att du behöver inte göra allt karaktärsarbetet själv. Om du är en trädman druid behöver du inte göra så mycket för att utmärkta dig som om du spelar en mänsklig fighter. Men just att det finns ett vanilj alternativ för nybörjaren att inte spela är grejen där! Det är konstigt att spela en Lamenter just för att det finns en Ultramarine.

 

[Genesis]

Sedan finns det spel som gör tvärtom, där ett alternativ är ”det konstiga alternativet”. Det tydligaste jag känner till är InSpectres, där det bokstavligen finns en typ som heter ”weird agent”, och som får vara varulv eller spöke eller slayer eller liknande. Men det får bara finnas max en per grupp, och alla andra måste vara vanliga människor.

Jag tänker att detta är den klassiska varianten, rent kulturellt. Det finns bara en Spock, liksom.

 

[lupmet]

Jag undrar om det är ett medvetet val, jag tror snarare att det är en direkt effekt av vad som är centralt i spelet. Solars är det centrala i Exalted, som jag tolkar världen och spelet är det de som är de tänkta hjältarna och rollpersonerna, de övriga exalteringarna är för att ge variation (och rent formellt är några rent motstridiga – det går att spela en grupp med en Solar, en Luminal, en Dragon blooded, en Exigent och en Lunar, men hur i hela Skapelsen träffades den gruppen!?).

Fantasy är människocentrerat (det finns några böcker/världar där så inte är fallet) och människor har inga särskilda förmågor likt mörkersyn, evigt liv och så vidare. I en del spel kryddas människorna för att det skall bli "rättvist" mellan spelarna (inga begränsningar i vilka yrken de kan ta, får mer bakgrundspoäng, …) – detta förklaras ibland med att människor är mer anpassningsbara och att de andra raserna är mer rigida och traditionsbundna (hör jag ekon av Tolkiens "Människornas tidsålder"?).

Jag skulle vilja dra paralleller till vad rollspelen går ut på: 99 % av alla rollpersoner är "äventyrare" – vinddrivna existenser som drar från plats till plats, från gig till gig, för att utföra något som ger dem något de vill ha (en räddad värld/prins/hund, pengar, en ny pryttel, …). Det är det egentliga vaniljyrket. Det går att spela en före detta stadvakt, men hur många kampanjer klarar av en nuvarande stadsvakt, en som säger "jag kan inte följa med ned i kloakerna nu för mitt pass börjar nu, skall vakta stadsporten ifrån att bli stulen"?

Jag tror inte att det rör sig om en medveten konstruktion, utan är en effekt av hur konstruktörerna för sitt inre ser hur äventyren utspelas.

 

[lupmet]

Det här är sant! Men jag tror på något sätt att det är för att det är stödhjul att spela något konstigt i att du behöver inte göra allt karaktärsarbetet själv. Om du är en trädman druid behöver du inte göra så mycket för att utmärkta dig som om du spelar en mänsklig fighter. Men just att det finns ett vanilj alternativ för nybörjaren att inte spela är grejen där! Det är konstigt att spela en Lamenter just för att det finns en Ultramarine.

Visst kan det vara så att konstruktören lägger in något som ligger nära "modern människa" för att göra det enkelt för nybörjare att ha ett basfall som de kan referera till, men som jag precis skrev tror jag inte att så är fallet. Det slår mig nu att det kan snarare vara till för konstruktören än för rollspelsgruppen: lättare för konstruktören att beskriva ett basfall och därefter bara beskriva skillnaden mellan basfallet och andra yrken och raser. Inget fantasyspel behöver beskriva "människa" och sedan kan de fokusera på vad skiljer en dvärg och en alv ifrån en människa istället för att ta fram ett blankt ark och skriva "Dvärgar" högst upp. De spel som faktiskt beskriver olika mänskliga kulturer och beskriver dvärgar och alver som självständiga raser och inte relativt människor har också en tendens till att ha något tjockare regelböcker.

Dessutom, hur många spelar inte alver som människor med spetsiga öron?

 

[Svarte Faraonen]

Jag tänker att detta är den klassiska varianten, rent kulturellt. Det finns bara en Spock, liksom.

Å andra sidan har vi sådant som Resan till västern, där huvudpersonerna är en normal människa och tre freaks. Så jag tror inte man ska dra allt för stora växlar på vad som är kulturellt "klassiskt", det har varierat så mycket.

 

[Bifur]

Intressant. Jag vågar inte uttala mig om hyr olika konstruktörer tänkt, men för egen del håller jag med @Lemur. Och jag skulle ta det så långt att att de flesta spelgrupper mår bäst när majoriteten spelar standardtypen av RP. Det ger de som inte gör det något att kontrastera mot och ger ofta den bästa förankringen i settingen.

Sen vad som är "vanilj" varierar från spel till spel.

 

[cogitare]

Så, många spel där man väljer vad man spelar har ett tråkigt vanilj alternativ som är minst spännande men som brukar vara solitt. Det ses ibland, men inte alltid, som nybörjare alternativet. De är nästan alltid ”Det här är standarden som andra alternativ jämförs med”.

Exempel:

Människor i D&D

Ultramarines i Deathwatch

Brujah i Vampire

Order of Hermes i Mage

Solar i Exalted


Min observation är att det här vanilj alternativet hjälper spelet, även om de flesta inte vill spela dem. Just genom att vara en grundläggande ingångspunkt i världen och/eller systemet. Förstår man dem är det lättare att gå ”X är som vanilj men mer/mindre Y”.

Så, trots att jag antar att folk som spelar Ultramarines äter bröd utan smör till frukost är de en viktig del av att få spelet att fungera.

Hmmm, har funderat lite på det här medan jag var och tränade. Håller med men främst i fallet fantasy med människor som standard-upplägg (tolkiens tredje ålder och framåt, flertalet fantasy-världar som de inom d&d eller dod mfl).

För de andra (som visserligen är exempel) håller jag delvis inte med (Brujah som standard i Vampire t.ex.) eller har ingen direkt kunskap om (typ övriga).

Jag tycker nog att utmaningen snarare varit att göra vad man kan kalla "standard rp'n" intressant. Ser jag tillbaka på min tidiga karriär som rollspelare i dod, mutant (svarta lådan) och snart efter det d&d så var det sällan någon som valde att spela människa utan vi var alltid en brokig skara av karaktärer. Och jag tror, i varje fall i vår grupp, att det främst bestod av två saker. När jag skriver människor nedan se det som standard-rp som i vårt (oftast) fantasy-fall var människa, byt ut till annat för andra spel som hade någon annan variant av standard-rp.

1. Människor är sämre. I både dod och d&d kunde du får bättre värden med en icke-mänsklig ras. Bonusar i GE, förmågor som att se i mörker, hitta dolda dörrar eller annat lockade och människor upplevdes därför som...
2. ... tråkiga. Det fanns inget som stack ut med människor. Vi är alla människor och vi vet därmed ungefär vad en människa är. När de heller (enligt ovan) inte gav något särskilt värde så var det roligare och bättre att spela en alv, dvärg eller minotaur.

Om jag tar Vampire som mer specifikt exempel upplevde jag när vi tog våra första stapplande steg där (anno 1994 eller däromkring) så var det så pass obruten mark och ingen av klanerna upplevdes som ekvivalent med en människa. Att spela människa vore att spela människa om ni förstår vad jag menar men nu spelade ju alla uppenbart övernaturliga varelser, en jämförelse mot fantasy vore att alla spelade en grupp med alver, dvärgar, troll, orcher och annat (som också alla vore överlägsna människor för det är ju vampyrer i Vampire på många sätt). Om något, efter ett tag, så upplevdes kanske de 7 grundklanerna i Camarillan som lite tråkiga i jämförelse med mer "edgeiga" klaner som kom med olika splatbooks där kanske ffa Sabbath (antitribu) upplevdes som häftigare och vi hade en spelare som utnyttjade faktumet att Caitiff kunde ha vilka discipliner som helst och därmed kunde göra rp som hade udda kombinationer av discipliner (gärna flera unika i stil med Quietus, Obtenebration, Chimerstry eller tom. märkliga bloodline-discipliner).

Så jag ser det som en vinst när de som gör spel lyckas med att göra standard-rp (människa eller något annat) till intressant att spela även ur ett system-perspektiv med sina egna fördelar och bonusar.

Cog.

 

[PAX]

....– det går att spela en grupp med en Solar, en Luminal, en Dragon blooded, en Exigent och en Lunar, men hur i hela Skapelsen träffades den gruppen!?).

På ett värdshus, nära äventyret...

 

[lupmet]

På ett värdshus, nära äventyret...

…och alla kände en instinktiv lust att ge sig i kast med något vagt problem och lägga sitt liv och sin existens i händerna på en samling främlingar som av en ren händelse alla satt vid samma bord.

(I Exalted är det faktiskt möjligt, men det borde kosta samtliga runt bordet en sanslös massa motes…)