Rickard
Urverk speldesign
Jag har under de senaste fem åren främst spellett en viss typ av spel där rollpersonerna är att liknas vid actionhjältar på vita duken. Detta förekommer i spel som Feng Shui, Matiné men också i spel som InSpectres. Ingenting hindrar egentligen rollpersonernas väg, utan de kan lätt plöja rakt igenom scenariot. Det kan vara saker som att sparka in en dörr med pistol i hand och skjuta de fem skurkarna i rummet, att kasta sig utför fönstret på åttiotredje våningen och mirakulöst ändå kunna klara sig eller lyckas undfly den jättelika flodvåg som störtar mot rollpersonen.
Det är egentligen väldigt ytligt spelande, där det inte är så viktigt att gestalta karaktärer, det är inga eller få taktiska val och tärningsslagen ändå alltid kommer att lyckas (ingen slump). Det enda som egentligen skiljer sig från trad-spel är att spelaren får beskriva sin rollpersons lyckade slag. Jag har funderat under några månader i vad som egentligen är roligt med spelstilen.
Jag antar att en del av vad som gör det så roligt är ilinx. En lustan att skapa kaos, förvirring och förstörelse. Ilinx kan skapas av barnet genom att snurra runt för att bli yr eller springa ut i skogen och slå ned ormbunkar med en pinne. Det finns egentligen ingen utmaning i att slå ned ormbunkar men förstörelsen i sig är underhållande, precis som det är underhållande att skjuta ned fem skurkar utan något direkt motstånd.
Ett sidospår är att jag tycker superhjälterollspel borde fokusera mer på att skapa ilinx än att ha ändlösa tabeller med superkrafter.
/Han som också tror att en del av underhållningsvärdet beror på att spelaren tydligt får stå i rampljuset och så är det en del kreativa utmaningar i att få beskriva sin egen handling
Det är egentligen väldigt ytligt spelande, där det inte är så viktigt att gestalta karaktärer, det är inga eller få taktiska val och tärningsslagen ändå alltid kommer att lyckas (ingen slump). Det enda som egentligen skiljer sig från trad-spel är att spelaren får beskriva sin rollpersons lyckade slag. Jag har funderat under några månader i vad som egentligen är roligt med spelstilen.
Jag antar att en del av vad som gör det så roligt är ilinx. En lustan att skapa kaos, förvirring och förstörelse. Ilinx kan skapas av barnet genom att snurra runt för att bli yr eller springa ut i skogen och slå ned ormbunkar med en pinne. Det finns egentligen ingen utmaning i att slå ned ormbunkar men förstörelsen i sig är underhållande, precis som det är underhållande att skjuta ned fem skurkar utan något direkt motstånd.
Ett sidospår är att jag tycker superhjälterollspel borde fokusera mer på att skapa ilinx än att ha ändlösa tabeller med superkrafter.
/Han som också tror att en del av underhållningsvärdet beror på att spelaren tydligt får stå i rampljuset och så är det en del kreativa utmaningar i att få beskriva sin egen handling