Nekromanti [Dictionary of Mu/T12] Haragada

[Dimfrost]

Re: Tredje spelmötet

Jag ser det som att Chevek förlorade konflikten i och med att han förlorade sista rundan. Det är då det hela avgörs, vem som får sina mål uppfyllda, liksom -- naturligtvis med undantag för vad som har slagits fast under konfliktens gång. Bara för att klargöra, alltså.

En annan sak jag kan lägga till min rapport är att vi snackade en hel del om hur mellanscener kan fungera på vägen hem. Bland annat är ju planerande och resor bra exempel på mellanscener där flera huvudpersoner kan delta, för att inte få alltför många störande mellanscener hela tiden.


/Dimfrost

 

[Olle Linge]

Re: Tredje spelmötet

Jag ser det som att Chevek förlorade konflikten i och med att han förlorade sista rundan. Det är då det hela avgörs, vem som får sina mål uppfyllda, liksom -- naturligtvis med undantag för vad som har slagits fast under konfliktens gång. Bara för att klargöra, alltså.

Jag uppfattar det som att vi säger samma sak. Chevek misslyckades med sitt mål att få Shar-al-Nak att framstå som värre än Abdullah, men det betyder ju inte att han inte uppnådde något alls? Det vi kom fram till när vi pratade om det var i alla fall det jag skrev i förra inlägget, så du får skylla dig själv om du inte kan dina egna regler.

 

[Gurgeh]

Re: Tredje spelmötet

Problemet var att det inte fanns någon mening med scenen. Den förde inte berättelsen framåt på något sätt, oavsett utgång. Naphal flydde och vi kom fram till att vi måste vara tydligare med scenernas agendor i fortsättningen.

Det här är något jag har funderat över generellt: hur ska man göra för att försäkra sig om att en scen för handlingen framåt utan att planera den i sådan detalj att det sedan blir meningslöst att spela upp den? Nu tycker jag ändå att just den här scenen tillförde något, trots att den inte direkt före handlingen någonstans. Ibland kan det ju även vara intressant att se huvudpersonen misslyckas med något.

/tobias

 

[Dimfrost]

Re: Tredje spelmötet

Det här är något jag har funderat över generellt: hur ska man göra för att försäkra sig om att en scen för handlingen framåt utan att planera den i sådan detalj att det sedan blir meningslöst att spela upp den?

Jag tror att några följdfrågor i alla fall kan vara en partiell lösning. "Jag vill göra X". "Varför det, vad är det du vill uppnå?" Det vill säga, "i scenen ska X göra Y för att Z" bör vara en rimlig start. Jag tror att vi klarar av det utan större problem (och ja, din scen gav något, men vi var ändå lite missnöjda med att scenen saknade egentligt mål under tiden, ju), men det lär vara en annan sak när jag ska skriva ned systemet. Då kommer det att behövas horder av exempel.


/Dimfrost

 

[Dimfrost]

Fjärde spelmötet

Vi började det fjärde spelmötet med att snacka en massa kring hur vi ville att berättelsen ska utvecklas, hur alla huvudpersonernas berättelser ska föras framåt och så vidare. Det kändes verkligen givande, vi kom på så många krokar och invecklingar att jag hade svårt att hålla reda på dem alla.

Spelmötet var kort, även med våra mått mätt (vi spelade knappt något Carcassonne, dock), för folk skulle iväg relativt tidigt, men vi fick trots det en hel del gjort i de scener vi hann med. Den första scenen var en mellanscen som Andreas skapade: det var en bankett i Abdullas tältstad där samtliga huvudpersoner deltog och planerade vad de skulle ta sig för: en expedition till utgrävningarna och en plan för att mörda härskaren över Haragada.

Nästa scen köpte Tobias. Den handlade om hur Naphal skulle få tag på stålblommorna (anledningen till att han blev så lockad av stålblommorna på basaren tidigare var att de sjöng och talade till honom på stjärnornas språk, eller liknande). Markattorna erbjöd Naphal blommorna om han i gengäld dräpte Maranak som tydligen strök omkring och avlivade apor på nätterna. Maranak var tidigare en hyfsat välvillig profet så det här var en något oväntad vändning i handlingen. Det visar sig att Maranak höll till i ett underjordiskt tempel (där Olle, som tidigare uttryckt önskan om lite Indiana Jones-stuk på pyraminden vid utgrävningarna, fick möjlighet att köpa en fallucka som ett hinder för Naphal att övervinna) där han hade skapat ett rituellt tecken av de döda kropparna från apor och människor, antagligen på grund av något som hade med Shar-al-Naks återkomst att göra. Jag införde att Maranak för tillfället hade fått besök av en emissarie från karavanen (Sets forna klan, de skorpionmuterade, som nu kontrollerar utgrävningen). Naphal slaktar i alla fall emissariens vakter och emissarien själv medan Maranak lyckas fly (vi tyckte alla att han var för häftig för att dö nu), och med sin monstruösa styrka slet han ned en bärande pelare så att templet kollapsade och de oheliga ritualerna inte kunde fortsätta. Därmed fick han stålblommorna från markattorna.

Så var det dags för den avslutande scenen, som var längre än vi trodde. I gryningen nådde Abdullahs slavkaravan utgrävningarna, men i stället för att bara komma med nya slavar övermannade hans kraftfulla gladiatorslavar vakterna och tog kontroll över området. Utgrävningarna var ett område med sandpiskade gravar av svart sten och en större pyramid som stack upp ur sanden. Alla huvudpersonerna gav sig ned i pyramiden, där Chevek upptäckte spår av Shar-al-Nak. Denne legendariska mördare och arenakämpe hade färdats till pyramiden i något viktigt syfte: att offra sin blodtörst och bli fri från arenan (men det visste ingen av huvudpersonerna än). Naphal anar det dock, och vill själv göra samma sak, när de väl har funnit en mer central kammare med ett antal glasklot som tycktes kunna fånga upp delar av en själv man inte ville ha kvar längre. Chevek finner i alla fall Shar-al-Naks blodtörst och tar in den i sig; planen är att han själv ska bli något av Shar-al-Nak och spela rollen av denne i Haragada. Naphal stoppas av Abdullah från att avsäga sig sin blodtörst, men stjäl ett glasklot för att kunna genomföra ritualen senare. Chevek råkar i trans och försvinner krälande ut i öknen där hans förvandling ska fullbordas. På utvägen märker de att de har väckt El Nar, en kyklopisk vandöd jätte med schackalhuvud och stora horn som vilade under sanden. Abdullahs slavar lyckas skada denne men måste sedan fly, liksom Seth. Naphal vinner emellertid denna kamp liksom så många andra, och med svärdet inkört i strupen på besten kan han (genom svärdet som ju är en demon) fråga efter vägen till stjärnorna, och få svar.

Sammanfattningsvis: det känns som att saker börjar röra på sig och att avslutningen på många av delberättelserna inte är alltför avlägsen. Vi fick in många huvudpersoner i varje scen vilket är bra. Sedan är det lite lite med bara tre scener, men den avslutande tog upp mer än vad vi hade förväntat oss.

Någon annan som har något att tillägga? Det fanns säkert metasnack med poänger som jag inte minns nu.


/Dimfrost

 

[Dimfrost]

Spelledarens roll

Jag kom på en annan sak värd att kommentera. När vi cyklade hemåt efter torsdagens spelmöte påpekade Olle att jag egentligen också kunde ha haft en huvudperson, att vi hade klarat oss lika bra utan en uttalad spelledare. Jag hade känt detsamma. Vi är alla så taggade att hitta på konflikter och intressanta element i berättelsen att jag som spelledare har kunnat ta det ganska lugnt. I och för sig hade berättelsen kunnat bli väl invecklad med en huvudperson till att ta hänsyn till, men det lär fungera bra om man ser till att inte ha huvudpersoner med alltför disparata agendor. I nuläget känns det som att min roll främst är att se till så att alla huvudpersoners berättelser vävs samman och alla huvudpersoner får hyfsat lika med uppmärksamhet. Det lär man kunna klara av kollektivt också. (Sedan behövs det en spelledare för att någon ska kunna påverka andra huvudpersoner på ett mer direkt sätt utan att gå via konflikter man måste betala för, men det tror jag inte hade varit något problem eftersom det är mer en fråga om synsätt.)

Och det är ju alldeles utmärkt. Systemet är byggt för att kunna spelas både med och utan spelledare, men jag valde att testa det med spelledare först eftersom det kändes säkrare. Då tar jag det här som ett gott betyg.


/Dimfrost

 

[Quadrante]

Re: Kristalltimglasförslag...

För varje gång som man använder den stannar tiden upp längre, för att till slut förpassa användaren till en frysen skuggvärld...


???

 

[Olle Linge]

Re: Kristalltimglasförslag...

För varje gång som man använder den stannar tiden upp längre, för att till slut förpassa användaren till en frysen skuggvärld...

Riktigt cool idé som skulle kunna gå att använda någon annan gång. Som det är nu har jag förpassat den egenskapen så att det inte ens längre är en egenskap längre. Den är istället inkluderad i "Kröikör" och fungerar som jag beskrev det. Det tillåter Chevek att ta bilder på våld, typ. En gång glömde han bort tiden och stod och dreglade över en våldsscen en stund innan han fattade att tiden gick som vanligt igen.

 

[Quadrante]

lite gammalt lite nytt lite lånat lite...

Snott från ett filmsynopsisförslag jag läst...

 

[Dimfrost]

Sista spelmötet

I förra veckan avslutade vi Haragada-kampanjen. Vi började med att gå igenom vilka slutscener som de olika spelarna eftersträvade, och sedan lät vi spelet avgöra vilken eller vilka av dessa som faktiskt inträffade.

Den första scenen handlade om Seth som hade flytt från El Nar ned i en annan grav; där stötte han på kultisterna från hans forna stam, och efter lite övertalning gick han med på att böja knä inför skorpionguden Noq i utbyte mot att bli av med bandet till arenan.

Sedan vidtog en scen på arenan, nästa dag. Här ville alla att väldigt mycket skulle inträffa, så vi var beredda på en lång scen även om den kanske blev ännu längre än vi hade förväntat oss. Arenan är full till bristningsgränsen, det är en årlig högtid där folket i Haragada firar jubileet för härskarens maktövertagande (mer eller mindre frivilligt). Utanför rasar en sandstorm som har isolerat staden. Dagen har varit full av mindre intressanta strider, men nu är det kväll, och endast vi mäktigaste kämparna och bestarna intar arenan. Naphal är en av dem.

Abdullah har köpt vaktkaptenen, och på en given signal (att Abdullah knuffar ned en av sina slavinnor på arenan) ska han slänga ned härskaren så att Naphal kan dräpa denne. Tobias köper en konflikt för att vaktkaptenen i stället ska förbli lojal (har jag för mig) med Andreas vinner den. Efter några rundor (då vi granskade reglerna för skada och utmattning på namngivna objekt) lyckas Naphal också nedkämpa härskaren, trots hans svartkonst, mycket på grund av överraskningsmomentet.

Nu slås portarna till arenan upp och en utlöpare av ökenvinden, känd för att slita köttet från människornas ben, sveper in och dräper många av gladiatorerna och bestarna. När den lagt sig stegar Chevek in, nu (i någon mening) en avatar av Shar-al-Nak. Han har med sig den falske profeten Maranaks avhuggna huvud som han kastar upp (till Abdullah? på läktaren i allmänhet? mina anteckningar tar inte upp det). Abdullah tar i alla fall tillfället i akt när folkmassan är förstummad och utropar sig till Haragadas nye härskare. Chevek/Shar-al-Nak grips nu av okontrollerbar mordlusta och vill hoppa upp på läktaren och börja slakta åskådare. Det blir en lång konflikt i flera rundor mellan Olle och Andreas när Abdullahs vakter ska försöka fånga in Chevek. Hur som helst börjar folk fly, och dö.

Naphal hör hur stålblommorna sjunger och talar till honom om de förlorade stjärnorna.

Nu anländer Seth. Han vill rekrytera följeslagare som ska bära hans tecken i pannan, och i folkets panikslagna tillstånd visar det sig inte vara så svårt, även om han fick ta en konflikt med Chevek som vill dräpa dem alla först. Olle hade uttömt de flesta av sina resurser i konflikten med Andreas tidigare och förlorar hela tiden nu. Arenan börjar vibrera av allt blod den sugit upp; den känner mer och mer levande och illvillig. Konflikten slutar med att Seth dräper Chevek, spetsar honom på sin ormlans.

Nu sticker en galjonsfigur upp ur arenans sand: en änvel, och Naphal står på ängelns axlar när det stjärnskepp som legat begravt under arenan sedan urminnes tider vaknar av blodbadet och stålblommornas sång. Under tiden vill Haragadas andre slavhandlare Omar fängsla Abdullah; han ser sin chans att själv gripa makten. Utmattad från tidigare konflikter förlorar Abdullah och försöker fly, men han blir infångad och satt i en bur som hänger över arenan.

På stjärnskeppets port återfinns samma tecken som Seth nu ristat in på sina hundra följeslagares pannor (ett nytt tecken, skorpionguden Noqs tecken, inte det han använt tidigare; det var detta som schismen i karavanen handlade om). När Naphal ska kliva in i skeppet för att kunna återvända till stjärnorna blir han nekad tillträde genom en elak konflikt som någon kom på: han är ju en fallen ängel och äger inte längre rätten att beträda skeppets däck. Naphal drar fram glasklotet han hämtade i pyramiden och fjättrar sina synder i den, men det räcker inte; han förlorar alla rundor i konflikten tills alla möjligheter är uttömda. Han faller ihop och blir vansinnig.

Seth leder sina lärjungar in i skeppet och de ger sig av, lämnar den dödsdömda Marr’d för den fjärran Jorden.


Den här scenen tog en och en halv timme ungefär, men den sammanfattade alla deltrådar på ett alldeles utmärkt sätt. Vi var alla väldigt nöjda med hur saker avgjordes.

Intressant är att jag var helt onödig som spelledare. Jag gjorde egentligen ingenting. Det som skulle kunna vara ett problem om man inte har spelledare är att ingen pushar på huvudpersonernas problem tillräckligt hårt eftersom spelarna själva kanske är mest intresserade av sina egna huvudpersoner, och det inte är så lämpligt att samma person både introducerar ett problem och dess lösning, men med så här antagonistiska spelare är det absolut ingen risk. Min tanke var att man om man spelade T12 utan spelledare skulle använda sig av skurkar eller organisationer som man spelade parallellt, och därmed fick redskap att påverka andra spelares huvudpersoner mer direkt, men jag tror inte det är ett krav. Vi får se till att testa spelledarlöst spel med T12 någon gång i framtiden.

Som sammanfattning av kampanjen: T12-systemet passar oss verkligen utmärkt (det är bra eftersom jag designade systemet just för att passa vår spelstil) och det känns kul att ha fått spela i Dictionary of Mu (även om vi bara använde det som lite inspiration i början). Berättelsen som vi skapade kändes också förvånansvärt lyckad.


/Dimfrost

 

[walium]

Glöm inte Omar

Du missade Abdullahs snöpliga död i händerna på Haragadas näst främste slavhandlare Omar. Ett lämpligt och rättvist slut där Abdullah blev infångad av Omar för hans försök till statskupp och gick en säker död till mötes. Så den nye härskaren lär vara Omar alltså.

Sedan var det jag som var elak nog att kvarhålla Gurgehs ängel i den numera blodbestänkta oasstaden Haragada. I slutändan så slutade det egentligen bara "lyckligt" för Seth. Alla andra dog eller "misslyckades" med sina mål.

Jag tycker att det gick bra och det är överraskande hur omedvetet som man som spelare följer teman och sagokonventioner. Särskilt i slutet så kändes många av våra komplikationer och konflikter helt rätt och det blev lätt vårt bästa spelmöte i kampanjen.

 

[Gurgeh]

Re: Sista spelmötet

Tobias köper en konflikt för att vaktkaptenen i stället ska förbli lojal (har jag för mig) med Andreas vinner den.

Konflikten var allvarligare än så. Det är ju tråkigt med konflikter där inget händer, och om vaktkaptenen bara skulle förblivit lojal skulle inget ha hänt. Nu var det istället så att vaktkaptenen, om han skulle förblivit lojal, skulle ha skvallrat på Abdullah, så att denne skulle omringats av härskarens vakter vid en förlust.

Annars var det som sagt mycket lyckat. Alla trådar knöts ihop mer eller mindre, och de flesta rollpersonerna fick vad de förtjänade. Framför allt var det intressant eftersom utgången inte alls var given. Alla rollpersoner hade goda möjligheter att både lyckas och misslyckas med att uppnå sina personliga mål. Det var helt och hållet reglerna (och förstås, de andra spelarnas ondska) som avgjorde det.

/tobias

 

[Dimfrost]

Re: Glöm inte Omar

Du missade Abdullahs snöpliga död i händerna på Haragadas näst främste slavhandlare Omar. Ett lämpligt och rättvist slut där Abdullah blev infångad av Omar för hans försök till statskupp och gick en säker död till mötes.

Under tiden vill Haragadas andre slavhandlare Omar fängsla Abdullah; han ser sin chans att själv gripa makten. Utmattad från tidigare konflikter förlorar Abdullah och försöker fly, men han blir infångad och satt i en bur som hänger över arenan.

Man kan fråga sig vem det är som missar saker.


/Dimfrost

 

[Dimfrost]

Ett par observationer

Kampanjen som helhet omfattade elva scener. Det tycker jag är helt ofantligt lite när jag betraktar det utifrån, men det kändes inte som lite när vi spelade. Scenstrukturen i allmänhet tyckte jag fungerade mycket bra. Speciellt att vi kunde låta ointressanta saker hända mellan scenerna (och alltså inte ens i mellanscener), till exempel när Chevek/Shar-al-Nak mördar och hugger huvudet av Maranak.

Det finns en anledning till att ha spelledare, förresten. Om man spelar en grupp som mer fungerar som en enhet (T12-systemet fungerar ju utmärkt även för sådant, till skillnad från till exempel Polaris), så att alla huvudpersoner är med i nästan varje scen, kan det bli krystat när någon måste spela "spelledarpersonerna". Jag kan tänka mig att det kan vara ett problem.


/Dimfrost

 

[Olle Linge]

Slentrianmässiga scener

Speciellt att vi kunde låta ointressanta saker hända mellan scenerna (och alltså inte ens i mellanscener), till exempel när Chevek/Shar-al-Nak mördar och hugger huvudet av Maranak

Det här tycker jag är mycket intressant, nästan så intressant att jag funderar på att lyfta ut det till en separat tråd. I böcker har författare för länge sedan kommit på att det inte är speciellt intressant att skildra allting som händer (nåja, det finns undantag, men då är det ofta en poäng att man gör det). Jag tror inte att vi rollspelare har fattat det än. Spelar man ett spel med ett visst fokus och ett visst tema, finns det många saker som inte är intressanta.

So what? Brukar inte rollspelare hoppa över scener ("vi kan väl spola fram till att vi kommer fram till staden")? Jo, det brukar vi, men oftast hoppar vi bara över sådant som är uppenbart ointressant och inte sådant som skulle kunna vara intressanta i en annan kampanj. Poängen här är förstås att man spelar det som är viktigt, inte det som inte har en självklar utgång. För visste skulle man kunna argumentera för att det fanns en chans att Shar-al-Nak inte lyckades döda Maranak och därför motivera spel. Det som var skönt här var att det inte var det som var poängen och att vi därför hoppade över det.

Det jag vill komma till är att jag tror att man skulle kunna använda det här mycket mer och framförallt tänka efter mer kring vilka scener man spelar och varför man spelar dem. I vissa kampanjer kanske resan till staden är det centrala, i andra kanske slutstriden med slutbossen är totalt ointressant. Mer eftertanke och mindre rutin!