Sista spelmötet
I förra veckan avslutade vi Haragada-kampanjen. Vi började med att gå igenom vilka slutscener som de olika spelarna eftersträvade, och sedan lät vi spelet avgöra vilken eller vilka av dessa som faktiskt inträffade.
Den första scenen handlade om Seth som hade flytt från El Nar ned i en annan grav; där stötte han på kultisterna från hans forna stam, och efter lite övertalning gick han med på att böja knä inför skorpionguden Noq i utbyte mot att bli av med bandet till arenan.
Sedan vidtog en scen på arenan, nästa dag. Här ville alla att väldigt mycket skulle inträffa, så vi var beredda på en lång scen även om den kanske blev ännu längre än vi hade förväntat oss. Arenan är full till bristningsgränsen, det är en årlig högtid där folket i Haragada firar jubileet för härskarens maktövertagande (mer eller mindre frivilligt). Utanför rasar en sandstorm som har isolerat staden. Dagen har varit full av mindre intressanta strider, men nu är det kväll, och endast vi mäktigaste kämparna och bestarna intar arenan. Naphal är en av dem.
Abdullah har köpt vaktkaptenen, och på en given signal (att Abdullah knuffar ned en av sina slavinnor på arenan) ska han slänga ned härskaren så att Naphal kan dräpa denne. Tobias köper en konflikt för att vaktkaptenen i stället ska förbli lojal (har jag för mig) med Andreas vinner den. Efter några rundor (då vi granskade reglerna för skada och utmattning på namngivna objekt) lyckas Naphal också nedkämpa härskaren, trots hans svartkonst, mycket på grund av överraskningsmomentet.
Nu slås portarna till arenan upp och en utlöpare av ökenvinden, känd för att slita köttet från människornas ben, sveper in och dräper många av gladiatorerna och bestarna. När den lagt sig stegar Chevek in, nu (i någon mening) en avatar av Shar-al-Nak. Han har med sig den falske profeten Maranaks avhuggna huvud som han kastar upp (till Abdullah? på läktaren i allmänhet? mina anteckningar tar inte upp det). Abdullah tar i alla fall tillfället i akt när folkmassan är förstummad och utropar sig till Haragadas nye härskare. Chevek/Shar-al-Nak grips nu av okontrollerbar mordlusta och vill hoppa upp på läktaren och börja slakta åskådare. Det blir en lång konflikt i flera rundor mellan Olle och Andreas när Abdullahs vakter ska försöka fånga in Chevek. Hur som helst börjar folk fly, och dö.
Naphal hör hur stålblommorna sjunger och talar till honom om de förlorade stjärnorna.
Nu anländer Seth. Han vill rekrytera följeslagare som ska bära hans tecken i pannan, och i folkets panikslagna tillstånd visar det sig inte vara så svårt, även om han fick ta en konflikt med Chevek som vill dräpa dem alla först. Olle hade uttömt de flesta av sina resurser i konflikten med Andreas tidigare och förlorar hela tiden nu. Arenan börjar vibrera av allt blod den sugit upp; den känner mer och mer levande och illvillig. Konflikten slutar med att Seth dräper Chevek, spetsar honom på sin ormlans.
Nu sticker en galjonsfigur upp ur arenans sand: en änvel, och Naphal står på ängelns axlar när det stjärnskepp som legat begravt under arenan sedan urminnes tider vaknar av blodbadet och stålblommornas sång. Under tiden vill Haragadas andre slavhandlare Omar fängsla Abdullah; han ser sin chans att själv gripa makten. Utmattad från tidigare konflikter förlorar Abdullah och försöker fly, men han blir infångad och satt i en bur som hänger över arenan.
På stjärnskeppets port återfinns samma tecken som Seth nu ristat in på sina hundra följeslagares pannor (ett nytt tecken, skorpionguden Noqs tecken, inte det han använt tidigare; det var detta som schismen i karavanen handlade om). När Naphal ska kliva in i skeppet för att kunna återvända till stjärnorna blir han nekad tillträde genom en elak konflikt som någon kom på: han är ju en fallen ängel och äger inte längre rätten att beträda skeppets däck. Naphal drar fram glasklotet han hämtade i pyramiden och fjättrar sina synder i den, men det räcker inte; han förlorar alla rundor i konflikten tills alla möjligheter är uttömda. Han faller ihop och blir vansinnig.
Seth leder sina lärjungar in i skeppet och de ger sig av, lämnar den dödsdömda Marr’d för den fjärran Jorden.
Den här scenen tog en och en halv timme ungefär, men den sammanfattade alla deltrådar på ett alldeles utmärkt sätt. Vi var alla väldigt nöjda med hur saker avgjordes.
Intressant är att jag var helt onödig som spelledare. Jag gjorde egentligen ingenting. Det som skulle kunna vara ett problem om man inte har spelledare är att ingen pushar på huvudpersonernas problem tillräckligt hårt eftersom spelarna själva kanske är mest intresserade av sina egna huvudpersoner, och det inte är så lämpligt att samma person både introducerar ett problem och dess lösning, men med så här antagonistiska spelare är det absolut ingen risk. Min tanke var att man om man spelade T12 utan spelledare skulle använda sig av skurkar eller organisationer som man spelade parallellt, och därmed fick redskap att påverka andra spelares huvudpersoner mer direkt, men jag tror inte det är ett krav. Vi får se till att testa spelledarlöst spel med T12 någon gång i framtiden.
Som sammanfattning av kampanjen: T12-systemet passar oss verkligen utmärkt (det är bra eftersom jag designade systemet just för att passa vår spelstil) och det känns kul att ha fått spela i Dictionary of Mu (även om vi bara använde det som lite inspiration i början). Berättelsen som vi skapade kändes också förvånansvärt lyckad.
/Dimfrost