Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Häromdagen blev min kampanj i Hjältarnas Tid stadd på paus, när en spelare sade att han inte kunde närvara med ganska kort varsel. Istället för att fortsätta resan vidare mot nya äventyr fick jag istället dra i bromsen för att alla skulle kunna vara på samma plats nästa spelmöte.
Setup: Vi spelar i den gigantiska skogen Sorgeveden, där det springer runt massor av äventyrargrupper. De letar efter kronprinsen av Boktor, som försvunnit någonstans i skogen. Misstankarna har riktats mot den onda Björnkulten, men ingen vet egentligen. Rollpersonerna har precis fått reda på att Björnkultens hemliga helgedom finns i Blå Berget, och är på väg dit.
Men så kom plötsligt en gigantisk storm från ingenstans. Rollpersonerna jagas av blixt, regn och dunder, och söker skydd under natten i en liten timmerstuga där det uppenbart bor jägare från en närbelägen by då och då.
Allteftersom rasslar det in fler och fler äventyrargrupper. De trängs i den lilla stugan och mumlar lite om att RP fick de bästa sovplatserna bara för att de var där först, men tillsammans fördriver de natten med att spela kort, laga mat och utbyta rövarhistorier om sina tidigare eskapader. Stegvis blev det mer och mer prestige i historierna och vem som egentligen var bäst äventyrare, och efter ett tag var hela stugan full med utmaningar. Några bröt arm, några försökte bräcka varandra med vem som varit med om det farligaste äventyret, och några började till och med satsa sina magiska vapen och rustningar i kortspelet.
En fruktansvärt underhållande spelkväll, men helt improviserad fram på sittande möte. Det enda jag när vi satte oss ner var att en storm skulle omöjliggöra fortsatt resa.
När har du improviserat och känt dig riktigt nöjd som spelledare? Varför? Hur gick det?
Setup: Vi spelar i den gigantiska skogen Sorgeveden, där det springer runt massor av äventyrargrupper. De letar efter kronprinsen av Boktor, som försvunnit någonstans i skogen. Misstankarna har riktats mot den onda Björnkulten, men ingen vet egentligen. Rollpersonerna har precis fått reda på att Björnkultens hemliga helgedom finns i Blå Berget, och är på väg dit.
Men så kom plötsligt en gigantisk storm från ingenstans. Rollpersonerna jagas av blixt, regn och dunder, och söker skydd under natten i en liten timmerstuga där det uppenbart bor jägare från en närbelägen by då och då.
Allteftersom rasslar det in fler och fler äventyrargrupper. De trängs i den lilla stugan och mumlar lite om att RP fick de bästa sovplatserna bara för att de var där först, men tillsammans fördriver de natten med att spela kort, laga mat och utbyta rövarhistorier om sina tidigare eskapader. Stegvis blev det mer och mer prestige i historierna och vem som egentligen var bäst äventyrare, och efter ett tag var hela stugan full med utmaningar. Några bröt arm, några försökte bräcka varandra med vem som varit med om det farligaste äventyret, och några började till och med satsa sina magiska vapen och rustningar i kortspelet.
En fruktansvärt underhållande spelkväll, men helt improviserad fram på sittande möte. Det enda jag när vi satte oss ner var att en storm skulle omöjliggöra fortsatt resa.
När har du improviserat och känt dig riktigt nöjd som spelledare? Varför? Hur gick det?