Din bästa improvisation?

[Khan]

Häromdagen blev min kampanj i Hjältarnas Tid stadd på paus, när en spelare sade att han inte kunde närvara med ganska kort varsel. Istället för att fortsätta resan vidare mot nya äventyr fick jag istället dra i bromsen för att alla skulle kunna vara på samma plats nästa spelmöte.

Setup: Vi spelar i den gigantiska skogen Sorgeveden, där det springer runt massor av äventyrargrupper. De letar efter kronprinsen av Boktor, som försvunnit någonstans i skogen. Misstankarna har riktats mot den onda Björnkulten, men ingen vet egentligen. Rollpersonerna har precis fått reda på att Björnkultens hemliga helgedom finns i Blå Berget, och är på väg dit.

Men så kom plötsligt en gigantisk storm från ingenstans. Rollpersonerna jagas av blixt, regn och dunder, och söker skydd under natten i en liten timmerstuga där det uppenbart bor jägare från en närbelägen by då och då.

Allteftersom rasslar det in fler och fler äventyrargrupper. De trängs i den lilla stugan och mumlar lite om att RP fick de bästa sovplatserna bara för att de var där först, men tillsammans fördriver de natten med att spela kort, laga mat och utbyta rövarhistorier om sina tidigare eskapader. Stegvis blev det mer och mer prestige i historierna och vem som egentligen var bäst äventyrare, och efter ett tag var hela stugan full med utmaningar. Några bröt arm, några försökte bräcka varandra med vem som varit med om det farligaste äventyret, och några började till och med satsa sina magiska vapen och rustningar i kortspelet.

En fruktansvärt underhållande spelkväll, men helt improviserad fram på sittande möte. Det enda jag när vi satte oss ner var att en storm skulle omöjliggöra fortsatt resa.



När har du improviserat och känt dig riktigt nöjd som spelledare? Varför? Hur gick det?

 

[Ymir]

Okej, det här var inte helt improviserat, inser jag halvvägs genom skrivandet. Jag hade frön till den här idén tidigare, det var mest omständigheterna som bara klaffade perfekt in actual play. Men jag har inte hjärta att deleta det jag skrivit, och vill ändå berätta om det för det är ett väldigt bra exempel på -hur- man ska spelleda Vampire. Förlåt om jag inte höll mig 100% till topic.

Vampire - the Masquerade, ett par månader sedan.

Spelarna porträtterar ett Sabbat-gäng i det nyligen erövrade Las Vegas, och deras formella ledare är Paloma, en nunna med kvarstående kopplingar till kyrkan, men på grund av vampyren som skapade henne är hon impopulär inom Lasombra, hennes egen klan. Faktum är, rollpersonernas gäng är inte högstatus överhuvudtaget...de driver ett barnhem, i en slags förvriden vision att uppfostra barnen till lojala verktyg i kampen mot Camarillan, men de har praktiskt taget inga naturliga fiender och jag börjar efterhand som kampanjen fortgår känna att de står lite väl mycket utanför intrigerna i staden.

Min primära plottline, som spelarna inte riktigt verkar engagera sig i, rör att en av stadens Sabbat-biskopar ska utses till ärkebiskop när den mystiske kardinalen Menuven anländer från Sabbatens högsäte i Mexico City. Menuven har redan skickat en priscus, en slags oberoende agent inom Sabbaten, att förbereda dess ankomst. Priscusen ifråga, Aminon, är en legend inom Sabbaten och by far den mest kraftfulla vampyren i Las Vegas. Han har ett utseende som matchar hans rykte, ett levande skelett med vampyrblod forsande genom exponerade ådror och en hjässa krönt av väldiga horn. Stadens olika Sabbat-gäng scramblar för fullt för att imponera på Aminon, men han är inte lättflörtad.

De tre biskopar som redan finns i staden kämpar om resurser och information för att kunna vinna Menuvens gunst när den anländer, men när Palla Grande, den årliga blodsfesten då kardinalen ska utse ärkebiskopen, går av stapeln, har ingen av biskoparna tydligt tagit ledningen i kampen. Många tror att Akachi, den äldsta av dem och en hänsynslös maktspelare, ska få posten, men på kvällen för balen står hon ingenstans att finna...

Menuven, en bisarr skepnad av skuggor som studsar mellan kolfiberstavar körda genom hjärnorna på dess livvakter, tar under den blodiga Palla Granden varje biskop till en privat audiens i ett separat rum. Sedan gör den detsamma med ductusarna, de som leder varje Sabbatgäng. Till slut är det Palomas tur...

och hon, en obetydlig, bespottad Lasombra, står plötsligt ensam inför en uråldrig varelse från sin klan. Menuven frågar henne hur hon tycker att staden ska styras. Jag minns inte exakt vad hon svarade, det var inte viktigt oavsett, men Menuven beklagar sig över hur lite de olika biskoparna uppnått i kampen för att vinna anseende, hur oinspirerade de var. Den deklarerar sedan, och min ordföljd här var väl vald:

"Och därför, till ärkebiskop, har jag valt...dig".

Paloma ser typ sitt liv passera revy, för om ni inte är bekanta med Vampire så är Sabbaten en galen cutthroat dödskult där dueller till döden är ett rimligt sätt att utmana alla auktoriteter. Omtumlad släpas hon ut till festsalen, där Menuven uttalar uråldriga ceremonier medan Aminon badar henne i blod. Stadens biskopar gnisslar tänder men håller masken och svär Paloma trohet, och Aminon viskar i hennes öra:

"Oroa dig inte...jag kommer vara vid din sida. Vi ska utföra stora ting."




Spelarna fick typ flipp av den här plottwisten, de tycks inte ha anat den komma, och den var som en stor fet adrenalininjektion i hjärtat för hela kampanjen. Plötsligt hade kampanjen gått från känslan "vi gör lite saker i bakgrunden och struntar i det stora hela" till "oh my gud we're fucked...vad spännande, vad ska hända nu?" I ett slag blev de mer investerade i staden och vampyrerna i den och alla intriger. I dag hade vi första spelmötet efter denna twist och det var pure gold. Rollpersonerna kämpade, var och en på sitt håll, för att supporta Paloma och hennes extremt bräckliga maktposition, medan de brottas med tvivel - har de plötsligt fått mäktiga men hemlighetsfulla allierade i Menuven och Aminon, eller är de bara Menuvens och Aminons offerlamm i något stort spel bortom deras horisont? Är Sabbatgänget Wheel Spiders, som plötsligt blivit väldigt hjälpsamma och välkommande mot dem, verkligen intresserade av ärkebiskopens gunst, eller planerar de ett invecklat förräderi? Etc. Spänningen och paranoian skruvades upp till elva.


Så tag lärdom. Existerar rollpersonerna i en hänsynslös värld av blodiga intriger? Har ditt grundkoncept för kampanjen visat sig lite trevande, eller har saker gått i stå? Ge dem en maktposition helt plötsligt, och spelgruppen har snart en biljett till nattåget till Balltofta.

 

[pappa]

Första gången vi spelade Dungeon World missförstod vi helt konceptet med session 0, tror det står uttalat i reglera att man inte FÅR preppa nåt till första spelpasset. Tror inte det var tanken att session 0 skulle vara ett grottkräl.

Vi rullade fram gubbar och kom fram till att alla hade en koppling till nåt tempel dit de nu skulle vandra som en del i en längre pilgrimsresa. Spelarna gjorde färdigt sina karaktärer, köpte utrustning och sen började jag improvisera allt eftersom det var så jag trodde det skulle fungera.

Templet hade blivit övertaget av kultister som använde de heliga relikerna för att ge kraft åt en summoning-spell. I källaren fanns fånghålor där en av fångarna var en av kultisternas egna. Själva templet var en klassisk dungeon med hemliga dörrar, korridorer och trånga trapphus. Alltihopa taget ur luften under spelets gång.

Även om det blev ett kul spelpass och inget direkt kändes stolpigt eller FÖR dåligt så insåg jag där och då att dungeons är svåra att improvisera utan något underlag och att session 0 betyder något annat. Men jag är stolt över bedriften åtminstone.

 

[Mekanurg]

Det här utspelade sig på 1980-talet. Jag spelledde en serie EDD-äventyr som utspelade sig i ett vulkanlandskap, ett forntida fallet dvärgrike, där ondingbossen har sitt högkvarter. En del av plotten handlade om dvärgfolkets stulna regalier, vilka den enda dvärg-PCn questade efter. Efter mycket om och men hade PC-gänget fått tag i dvärgkronan men belägrades i ruinerna av ett dvärgfort av bossens zombieliknande underhuggare. Plötsligt säger en av spelarna: "Vi kröner [dvärgen] till kung. Då får han säkert tillgång till kronans mäktiga magi."

Detta fanns inte med i mina planer, men jag improviserade raskt ihop vad som skulle hända. När dvärg-PCn plötsligt blev dvärgfolkets förste kung på flera hundra år fick han stenmakt. Ett magiskt jordskred och vips kunde PC fly från de krossade zombierna. Det blev ett stillfult kampanjslut där den nye kungen hyllades av sina undersåtar och gjorde sig redo för att återta makten i det gamla riket.

 

[God45]

Vi spelade Vampire: The Requiem.

Spelare som spelar sin första kampanj: "Jag har dödat Dracula! Jag hävdar min rätt att bli den nya Dracula!"

Jag som spelledare: "Ljuset slocknar och resten av er hör ljudet av tusentals fladermusvingar. De lyfter upp [Nya spelares karaktär] i luften och du känner Dracula makten strömma in i dig!

Ny spelare: Muhahahhahah! Knäböj inför Dracula!

Gammal spelare i bilen på vägen hem när det bara är han och jag där: Jag visste inte att Dracula var ett magiskt ämbete i Requiem. Ännu mindre att det "Är som att vara Vampyrpåven"?

Jag: Det är så nu i alla fall!

(De hade dödat ledaren av ett motorcykelgäng som kallade sig Dracula. Det var inte menat att vara sant innan nya spelare satte en machete i killen heller)

 

[God45]

Vi spelade Vampire: The Requiem.

Spelare som spelar sin första kampanj: "Jag har dödat Dracula! Jag hävdar min rätt att bli den nya Dracula!"

Jag som spelledare: "Ljuset slocknar och resten av er hör ljudet av tusentals fladermusvingar. De lyfter upp [Nya spelares karaktär] i luften och du känner Dracula makten strömma in i dig!

Ny spelare: Muhahahhahah! Knäböj inför Dracula!

Gammal spelare i bilen på vägen hem när det bara är han och jag där: Jag visste inte att Dracula var ett magiskt ämbete i Requiem. Ännu mindre att det "Är som att vara Vampyrpåven"?

Jag: Det är så nu i alla fall!

(De hade dödat ledaren av ett motorcykelgäng som kallade sig Dracula. Det var inte menat att vara sant innan nya spelare satte en machete i killen heller)

Det här var snubben de dödade: https://whitewolf.fandom.com/wiki/Night_Horrors:_Count_Fucking_Dracula

 

[Franz]

Jag spelledde Sagan om Ringen-Rollspelet. Rollpersonen är i Kummelåsarna och ska ner i ett hemsökt gravkummel för att hitta en viktig artefakter. Jag har lagt upp kumlet som en labyrint och slumpar fram i vilket rum den tokmäktige farliga kummelgasten befinner sig. Från detta rum hörs ett blodisande, spöklikt klagande, vilket skulle vara en hint för rollpersonerna att välja den andra vägen. Av någon outgrundlig anledning väljer de att gå Mot det klagande ljudet istället!!! De stöter på den supermäktiga kummelgasten som gör dem medvetslösa i ett nafs. Jag har lite panik som spelledare då ju hela kampanjen verkar gå i stöpet och alla rollpersoner dö. Men jag kommer på att kummelgasten istället för att döda dem på fläcken klär dem i offerkläder, paralyserad dem och lägger dem på ett altare, samma sak som hände Frodo & Co. De får slå ett PSY-slag för att klara sig ut paralyseringen. Detta lyckas bara en rollpersoner med (vilket ger mig som spelledare lite panik igen) och han får släpa samtliga av sina vänner genom en labyrint av bäcksvart mörker samtidigt som kummelgasten letar efter dem.

Det intressanta är att jag under speltillfället kände att allt blev totalt misslyckat och att jag som spelledare hade klantat till mig rejält. Men efteråt fick jag beröm av alla och en spelare sa till och med att det var det bästa och mest spännande som hänt honom i rollspelssammanhang! Så trots att allt verkade bli så fel blev det väldigt rätt