I flera år var varje ny sak lite häftigare och lite bättre den än innan. Vi (jag och mitt gäng) var tio - tolv år, helt okritiska, världen var ännu magisk, och vi hade inga krav eller referensramar. Skelettet på omslaget till första lådan, tombolan och putsdemonen i Spindelkonungens pyramid, Elric-bilden på andra lådan, de (karate-)sparkande skeletten och schakrutefällan i Dimön, de patrullerande skeletten och pelarfällan i Skelettbyns hemlighet, trollbron och omslaget och ormarna i Tvilling Bergen, fallgropen i Sarath Hans gravvalv, Monsteboken med alla fräcka bilder av Nils Gulliksson ... Jag kan ännu känna lukten när jag öppnade Expertlådan julafton 1985 och där fanns mer än vad jag kunde drömma om: fler färdigheter, träffområden, erfarenhetssystemet. Detta var mer realistiskt, och alltså bättre; nu spelade vi som experter. Minnet sviktar efter alla dessa år, men jag tror att denna känsla höll i sig till och med Mörkrets hjärta, alltså en bit in 1986. Sedan började jag få krav, och jag kan inte minnas att jag kände så inför Rösten från forntiden som kom senare samma år eller något av det som följde.