Okej, så här tänkte jag titeln först (men för lång): Vilken är din absoluta favoritkaraktär och din absolut mest misslyckade karaktär i ett rollspel?
Misslyckad kan den vara genom att den hade ett dåligt namn som den blev mobbad eller utskrattad för, att han var tråkig att spela, att du inte kunde leva dig in alls i honom, vad som helst. Det kan också vara en karaktär som fått dålig respons från medspelare och spelledare. Jag kanske i stället borde ha frågat: Vilken karaktär du har spelat tycker du minst om? för det är också en anledning, men då får man inte in andra aspekter som namnet. det var nämligen namnet jag hade tänkt fråga om först. Så här skulle den frågan vara: Vilket är det mest misslyckade namn du haft på en karaktär i ett rollspel? Och den frågan får ni gärna svara på.
Lyckad kan vara att den har varit rolig att spela, den karaktär du haft mest inlevelse med, den karaktär du har känt mest för (om den är död kanske du till och med kände dig sorgsen när han dog...). Det kan vara en karaktär som passat perfekt in i ett äventyr och tagit en sådan roll att fått bästa möjliga respons från andra spelare och spelledaren. Det kan vara vad som heslt, men alla måste ha en karaktär de gillar ett snäpp bättrer en alla andra. Men det behöver ju inte heller begränsas till en karaktär, du kanske har många med olika kvaliteer vilka gör att du gillar dem på olika sätt.
Berätta gärna lite grann om karaktären eftersom ingen annan har en aning om vem det är osv.
---
Min mest misslyckade karaktär var misslyckad just på grund av namnet. Han hette Brottor Balderk ( jag har haft högar med karaktärer med det efternamnet innan jag joinade detta forum. )... Och var en Dvärg druid (alltså en ganska originell karaktär jag faktiskt såg fram emot att gestalta). Efternamnet var det ju inget fel på, men förnmanet! Jag fick det från en karaktärs generator till D&D3e (med just nmanet: Character generator) och tyckte att det passade ganska bra. Men redan första gången jag spelade honom fick jag skit för det, asosiationerna började direkt och han fick smeknamn som (i ordning efter framträdande ): Brottarn, boxarn och det smått otroliga: Braxen! Sedan kunde jag inte köra en omgång utan att få komentarer med nått av de namnen varje gång jag talade med någon. Detta hade förståss konsekvenser eftersom gllädjen med att spela honom försvann totalt. Det är ett helvete att sitta och höra de där namnen (som i sig inte är så farliga) varje gång man yttrar sig, man får inget utrymme att spela alls, dessutom blir allt väldigt oseriöst. I början var det kanske lite småroligt men det blev bara mer irriterande för var gång man hörde det. Så det är en karaktär jag inte skulle vilja spela igen, ens om jag fick pengar för det.
Min mest lyckade karaktär då... det finns många! den karaktär jag gillade bäst väldigt länge var min karaktär i WFRP kampanjen Enemy Within, det var den förgjorda karaktären Johan Rowlocks (som var hans smeknamn, kommer inte längre ihåg han efternamn, något tyskt). I början kändes det lite konstigt att spela honom, men efterhand gjorde jag min egna tappning av honom och då flöt spelet som smort. Det kanske tog en och en halv akt av spelet (alltså halvvägs in i andra boken), men det var det värt... han var en fröjd att spela. Det är ju ingen H'n'S kampanj det där precis, men i andra boken finns det faktiskt något som liknar en boss i ett TV:spel, Witkensteins monster (en kopia av frankensteins monster ): vi kom in i rummet där han nyss blivit väckt till liv av blixten, hans skapare stod där uppe och skrattade ett ondskefullt skratt, henne dödade vi med magi tror jag... Men monstret var kavar (och i speltermer var han riktigt ond, 15 wounds och 7-8 i toughness, tror jag...), halva gruppen flyr och resten är illvilliga att slåss mot honom, jag däremot fäller en schysst komentar i stil med hasta la vista, baby (fast på svenska) går framemot honom med min korpnäbb (en rostig sak jag hittat nånstans och som räknades somm ett vanligt handweapon), höjer vapnet och drämmer till. Han dog i ett slag.
Efter detta började den verkliga utvecklingen av karaktären, han fick lite mer status i gruppen, men efteråt började han dricka igen (hade varit alkoholist ett tag...) och försönk i dekadens, det kändes som om han hade gjort sitt liksom. Men det är detta jag blev känd för. Han var på köpet en sjöman så det passade rätt bra in i den stereotypen... När vi kom till tredje akten hade han redan prövat på en del droger också fast det var inget jag riktigt fastnade för, nej alkoholen var min grej. Tredje akten i kampenjen utspelar sig under en karneval i staden middenheim. Där fanns det många öltält som serverade gratis öl och jag hängde där hela tiden, med undantag jag spelade på ett spel kallat Snotball (ett av de mer komiska inslagen i kampanjen.). Han var en spelberoende alkolist och jag passade jättebra i rollen (fast jag var runt femton år gammal...). Han var en fröjd att spela helt enkelt. Visst, äventyret blev lite försummat från min sida och stora delar av äventyret fick jag sitta i ett annat rum medan de andra spelade, men det var så mycket bra rollspelande frn min sidan och så kul att göra det att det inte spelade nåfon som helst roll. Under lite mer än en månad var vi i meddenheim och det är nog det bästa spelminnet jag har. hur roligt som helst.
Jaja, det blev väldigt långt det här.
/Herr Balderk, som kanske borde hålla sig till att svara på inlägg
Misslyckad kan den vara genom att den hade ett dåligt namn som den blev mobbad eller utskrattad för, att han var tråkig att spela, att du inte kunde leva dig in alls i honom, vad som helst. Det kan också vara en karaktär som fått dålig respons från medspelare och spelledare. Jag kanske i stället borde ha frågat: Vilken karaktär du har spelat tycker du minst om? för det är också en anledning, men då får man inte in andra aspekter som namnet. det var nämligen namnet jag hade tänkt fråga om först. Så här skulle den frågan vara: Vilket är det mest misslyckade namn du haft på en karaktär i ett rollspel? Och den frågan får ni gärna svara på.
Lyckad kan vara att den har varit rolig att spela, den karaktär du haft mest inlevelse med, den karaktär du har känt mest för (om den är död kanske du till och med kände dig sorgsen när han dog...). Det kan vara en karaktär som passat perfekt in i ett äventyr och tagit en sådan roll att fått bästa möjliga respons från andra spelare och spelledaren. Det kan vara vad som heslt, men alla måste ha en karaktär de gillar ett snäpp bättrer en alla andra. Men det behöver ju inte heller begränsas till en karaktär, du kanske har många med olika kvaliteer vilka gör att du gillar dem på olika sätt.
Berätta gärna lite grann om karaktären eftersom ingen annan har en aning om vem det är osv.
---
Min mest misslyckade karaktär var misslyckad just på grund av namnet. Han hette Brottor Balderk ( jag har haft högar med karaktärer med det efternamnet innan jag joinade detta forum. )... Och var en Dvärg druid (alltså en ganska originell karaktär jag faktiskt såg fram emot att gestalta). Efternamnet var det ju inget fel på, men förnmanet! Jag fick det från en karaktärs generator till D&D3e (med just nmanet: Character generator) och tyckte att det passade ganska bra. Men redan första gången jag spelade honom fick jag skit för det, asosiationerna började direkt och han fick smeknamn som (i ordning efter framträdande ): Brottarn, boxarn och det smått otroliga: Braxen! Sedan kunde jag inte köra en omgång utan att få komentarer med nått av de namnen varje gång jag talade med någon. Detta hade förståss konsekvenser eftersom gllädjen med att spela honom försvann totalt. Det är ett helvete att sitta och höra de där namnen (som i sig inte är så farliga) varje gång man yttrar sig, man får inget utrymme att spela alls, dessutom blir allt väldigt oseriöst. I början var det kanske lite småroligt men det blev bara mer irriterande för var gång man hörde det. Så det är en karaktär jag inte skulle vilja spela igen, ens om jag fick pengar för det.
Min mest lyckade karaktär då... det finns många! den karaktär jag gillade bäst väldigt länge var min karaktär i WFRP kampanjen Enemy Within, det var den förgjorda karaktären Johan Rowlocks (som var hans smeknamn, kommer inte längre ihåg han efternamn, något tyskt). I början kändes det lite konstigt att spela honom, men efterhand gjorde jag min egna tappning av honom och då flöt spelet som smort. Det kanske tog en och en halv akt av spelet (alltså halvvägs in i andra boken), men det var det värt... han var en fröjd att spela. Det är ju ingen H'n'S kampanj det där precis, men i andra boken finns det faktiskt något som liknar en boss i ett TV:spel, Witkensteins monster (en kopia av frankensteins monster ): vi kom in i rummet där han nyss blivit väckt till liv av blixten, hans skapare stod där uppe och skrattade ett ondskefullt skratt, henne dödade vi med magi tror jag... Men monstret var kavar (och i speltermer var han riktigt ond, 15 wounds och 7-8 i toughness, tror jag...), halva gruppen flyr och resten är illvilliga att slåss mot honom, jag däremot fäller en schysst komentar i stil med hasta la vista, baby (fast på svenska) går framemot honom med min korpnäbb (en rostig sak jag hittat nånstans och som räknades somm ett vanligt handweapon), höjer vapnet och drämmer till. Han dog i ett slag.
Efter detta började den verkliga utvecklingen av karaktären, han fick lite mer status i gruppen, men efteråt började han dricka igen (hade varit alkoholist ett tag...) och försönk i dekadens, det kändes som om han hade gjort sitt liksom. Men det är detta jag blev känd för. Han var på köpet en sjöman så det passade rätt bra in i den stereotypen... När vi kom till tredje akten hade han redan prövat på en del droger också fast det var inget jag riktigt fastnade för, nej alkoholen var min grej. Tredje akten i kampenjen utspelar sig under en karneval i staden middenheim. Där fanns det många öltält som serverade gratis öl och jag hängde där hela tiden, med undantag jag spelade på ett spel kallat Snotball (ett av de mer komiska inslagen i kampanjen.). Han var en spelberoende alkolist och jag passade jättebra i rollen (fast jag var runt femton år gammal...). Han var en fröjd att spela helt enkelt. Visst, äventyret blev lite försummat från min sida och stora delar av äventyret fick jag sitta i ett annat rum medan de andra spelade, men det var så mycket bra rollspelande frn min sidan och så kul att göra det att det inte spelade nåfon som helst roll. Under lite mer än en månad var vi i meddenheim och det är nog det bästa spelminnet jag har. hur roligt som helst.
Jaja, det blev väldigt långt det här.
/Herr Balderk, som kanske borde hålla sig till att svara på inlägg