Nekromanti Din favvo/mest misslyckade karaktär?

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Okej, så här tänkte jag titeln först (men för lång): Vilken är din absoluta favoritkaraktär och din absolut mest misslyckade karaktär i ett rollspel?

Misslyckad kan den vara genom att den hade ett dåligt namn som den blev mobbad eller utskrattad för, att han var tråkig att spela, att du inte kunde leva dig in alls i honom, vad som helst. Det kan också vara en karaktär som fått dålig respons från medspelare och spelledare. Jag kanske i stället borde ha frågat: Vilken karaktär du har spelat tycker du minst om? för det är också en anledning, men då får man inte in andra aspekter som namnet. det var nämligen namnet jag hade tänkt fråga om först. Så här skulle den frågan vara: Vilket är det mest misslyckade namn du haft på en karaktär i ett rollspel? Och den frågan får ni gärna svara på.

Lyckad kan vara att den har varit rolig att spela, den karaktär du haft mest inlevelse med, den karaktär du har känt mest för (om den är död kanske du till och med kände dig sorgsen när han dog...). Det kan vara en karaktär som passat perfekt in i ett äventyr och tagit en sådan roll att fått bästa möjliga respons från andra spelare och spelledaren. Det kan vara vad som heslt, men alla måste ha en karaktär de gillar ett snäpp bättrer en alla andra. Men det behöver ju inte heller begränsas till en karaktär, du kanske har många med olika kvaliteer vilka gör att du gillar dem på olika sätt.

Berätta gärna lite grann om karaktären eftersom ingen annan har en aning om vem det är osv.

---

Min mest misslyckade karaktär var misslyckad just på grund av namnet. Han hette Brottor Balderk ( :gremgrin: jag har haft högar med karaktärer med det efternamnet innan jag joinade detta forum. )... Och var en Dvärg druid (alltså en ganska originell karaktär jag faktiskt såg fram emot att gestalta). Efternamnet var det ju inget fel på, men förnmanet! Jag fick det från en karaktärs generator till D&D3e (med just nmanet: Character generator) och tyckte att det passade ganska bra. Men redan första gången jag spelade honom fick jag skit för det, asosiationerna började direkt och han fick smeknamn som (i ordning efter framträdande :gremsmile: ): Brottarn, boxarn och det smått otroliga: Braxen! Sedan kunde jag inte köra en omgång utan att få komentarer med nått av de namnen varje gång jag talade med någon. Detta hade förståss konsekvenser eftersom gllädjen med att spela honom försvann totalt. Det är ett helvete att sitta och höra de där namnen (som i sig inte är så farliga) varje gång man yttrar sig, man får inget utrymme att spela alls, dessutom blir allt väldigt oseriöst. I början var det kanske lite småroligt men det blev bara mer irriterande för var gång man hörde det. Så det är en karaktär jag inte skulle vilja spela igen, ens om jag fick pengar för det.

Min mest lyckade karaktär då... det finns många! den karaktär jag gillade bäst väldigt länge var min karaktär i WFRP kampanjen Enemy Within, det var den förgjorda karaktären Johan Rowlocks (som var hans smeknamn, kommer inte längre ihåg han efternamn, något tyskt). I början kändes det lite konstigt att spela honom, men efterhand gjorde jag min egna tappning av honom och då flöt spelet som smort. Det kanske tog en och en halv akt av spelet (alltså halvvägs in i andra boken), men det var det värt... han var en fröjd att spela. Det är ju ingen H'n'S kampanj det där precis, men i andra boken finns det faktiskt något som liknar en boss i ett TV:spel, Witkensteins monster (en kopia av frankensteins monster :gremsmirk: ): vi kom in i rummet där han nyss blivit väckt till liv av blixten, hans skapare stod där uppe och skrattade ett ondskefullt skratt, henne dödade vi med magi tror jag... Men monstret var kavar (och i speltermer var han riktigt ond, 15 wounds och 7-8 i toughness, tror jag...), halva gruppen flyr och resten är illvilliga att slåss mot honom, jag däremot fäller en schysst komentar i stil med hasta la vista, baby (fast på svenska) går framemot honom med min korpnäbb (en rostig sak jag hittat nånstans och som räknades somm ett vanligt handweapon), höjer vapnet och drämmer till. Han dog i ett slag.

Efter detta började den verkliga utvecklingen av karaktären, han fick lite mer status i gruppen, men efteråt började han dricka igen (hade varit alkoholist ett tag...) och försönk i dekadens, det kändes som om han hade gjort sitt liksom. Men det är detta jag blev känd för. Han var på köpet en sjöman så det passade rätt bra in i den stereotypen... När vi kom till tredje akten hade han redan prövat på en del droger också fast det var inget jag riktigt fastnade för, nej alkoholen var min grej. Tredje akten i kampenjen utspelar sig under en karneval i staden middenheim. Där fanns det många öltält som serverade gratis öl och jag hängde där hela tiden, med undantag jag spelade på ett spel kallat Snotball (ett av de mer komiska inslagen i kampanjen.). Han var en spelberoende alkolist och jag passade jättebra i rollen (fast jag var runt femton år gammal...). Han var en fröjd att spela helt enkelt. Visst, äventyret blev lite försummat från min sida och stora delar av äventyret fick jag sitta i ett annat rum medan de andra spelade, men det var så mycket bra rollspelande frn min sidan och så kul att göra det att det inte spelade nåfon som helst roll. Under lite mer än en månad var vi i meddenheim och det är nog det bästa spelminnet jag har. hur roligt som helst.

Jaja, det blev väldigt långt det här.

/Herr Balderk, som kanske borde hålla sig till att svara på inlägg :gremsmile:
 
Joined
29 Jul 2002
Messages
78
Location
Sandviken
Mina sämsta och bästa gubbar är facktist en person. Jag var en stridspilot i det engelska flygvapnet (neotech 2) som hatade UMB han kunde inte stå ut med att höra namnet utan att pörja predika om att dom var sååå onda :gremfrown:. Men det fans en god sida också å de va att han hade en döts skön stil han va tokig i lyx grejer specielt klockor och eftersom han tjäna skita mycket pengar så glansa jag rejält. :gremcool: efter typ 2 år i flygvapnet så hyrde jag en attack helikopter och attackerade ett av umbs huvud skyskrapor den var det inte mycket kvar av typ som WTC och skött ner 2 av deras defens helikoptrar det vart typ skriverier över hela landet å eftersom dom hade lite kontakter i undre världen så fick dom veta att det var jag å ddet var inte majsit. man går helt vanligt på gatan å PANG :gremshocked:så får man en sån där jävla AMR kula i huve å man ångrar att man hade lekt med the big guys

sorry för att jag skrev så långt :gremcrazy:
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Re: betyg sätt gärna mig!! (OT)

Efter bara 37 inlägg? Sanna mina ord, jag har inte ens hunnit skapa mig en bild av dig ännu! Tålamod är en dygd! :gremtongue:
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,025
Location
Linköping
/Herr Balderk, som kanske borde hålla sig till att svara på inlägg

Varför då? Skriv på bara! Nu har du ju redan hunnit klaga på dålig respons på den här tråden i en annan tråd (som jag hunnit glömma bort vart)....

Hmm, min mest misslyckade karaktär måste vara den barbiske sjöfararen i DoD4 som slarvades bort innan jag hann spela med honom. Det var en kort karriär. :gremsmile:
Har problem att komma på en favorit... hmm... nja, min gamla stavmagiker [color:\\"red\\"]Feuflux[/color] bör sno den platsen. Han var en karaktär (DoD4 igen) specialtillverkad för Nidländska reningen (jag var spelare fastän jag spelett trilogin och kom ihåg en massa). Han var utvald av gudarna (sa han iaf :gremsmile: ) att hjälpa rollpersonerna mot Vicotnic och det var precis vad han gjorde. Rätt kul att spela någon med övertygelsen att det är just han som ska rädda hela världen, "det är ju ödet". Feuflux trodde stenhårt på ödet. Om något gick fel så berodde det på ödet och det kom något meningsfullt ur allting.


Nu tänkte jag rabbla lite minnesvärda nostalgi-karaktärer också:

[color:\\"red\\"]Ylch[/color]: kommer iofs inte ihåg om det var han namn, men det var nåt åt det hållet. Min allra första rollperson någonsin. Halvorch och krigare (givetvis DoD4). Nu snackar vi längesedan, ingen j*vla bakgrundshistoria, döda drakar, plunda kompisarnas lik på prylar och inte ha en aning om att det fanns ett ord som heter kobold. Those were the days! :gremsmile:

[color:\\"red\\"]Sygysmynd[/color]: Cool dvärg. Kommer egentligen inte ihåg honom så bra, minns bara att min SL hatade honom av någon anledning... jag hade kanske för mycket tur med tärningarna.
 
Joined
29 Jul 2001
Messages
814
Location
Stockholm.
Jag har inte haft så många...spelledare hela tiden.

Den mest misslyckade måste ha varit en episod när jag var 12 år. Vi skulle spela lite rollspel o jag hoppade in med några pojkar som hade karaktärer sen tidigare, DoD Expert var det. De andra karaktärerna kunde bokstavligen spöa upp mig med lillfingret om de hade lust, vilket ledde till att när jag tyckte saker som att: "så där kan/får ni ju inte göra!", så tryckte de bara upp mig mot en vägg o sa "käften eller så får du stryk". Vad kunde min karaktär göra? Vi spelade inte så länge....

Mest lyckade....den som kommer upp i huvudet är lustigt nog ännu en rp från expert, den gamla goda tiden. En brun anka, medelålders akrobat...han var fin. Ettrig, livlig, o kvick i tanken. Han gjorde riktigt roliga saker o var en underbar person att spela med. Ingen respekt för andras ägodelar, men ändå god o snäll. Tyckte om att retas med tjockisar. Svingade sig i rep närhelst han kunde.
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Sven/Burak

Min bästa rollsperson? Hm..., måste vara Sven, en helt vanlig, rödhårig, skäggig och storvuxen stadsvakt som blev indragen i storslagna äventyr mot sin vilja... De andra rollpersonerna var mäktiga och äventyrslystna men, men inte Sven.. Han ville ha ordning och reda i sitt liv, avskydde uppmärksamhet och ville följa lagen till punkt och pricka. Hur slutade det? Jo, han blev en av Erebs största hjältar och gifte sig med en lönnmörderska, innan han drog sig tillbaka... Så gick det med det...

Min sämsta RP hade jag i ett tidigt skede av vårt rollspelande. Han hette Burak och var dvärg. På den tiden stred vi ganska mycket och Burak blev jämt medvetslös, förlorade armar och ben (som nekromantikern i gänget samlade på, i en säck) medan animisten i gänget såg till att alla förlorade kroppsdelar regenererades. Droppen var när Burak, i full stridsmundering, fick skallen krossad av en naken dam (expert på kampsporter)- rundspark i huvudet- perfekt slag... Inte ens animisten kunde fixa det. Mina tärningar måste ha drabbats av en förbannelse tänkte jag, och köpte genast en ny uppsättning..

Detta var på den tiden då vi ansåg att strid & absurda situationer = spelglädje. Vi var inte så gamla då...
 

Sadaigh

Swordsman
Joined
1 May 2001
Messages
537
Location
Kristianstad, Sverige
Re: Sven/Burak

bra å bra.. hmm, asså, jag spelar ju de saker som står på pappret. Så görs en bra spelare. eller hur? visst, man kanske fått en å annan hjälte ibland =P
 

Twooshort

Veteran
Joined
31 Oct 2002
Messages
82
Location
Stockholm, typ
Mina favvo/mest misslyckade karaktärer:

Ojoj, nu blev det svårt. Kan ju inleda med att jag och tre andra kompisar har en skrivbordslåda full med DoD5(? Chronopia iaf) karaktärer. Hälften av mina karaktärer var krigartyper som hette Jabbe eller Beleg och den andra halvan var magiker som utan undantag hette Asha'man.

Det var verkligen back in the days, minns synnerligen en Jabbe som gick och blev hertig och upptäckte att det fanns en liten drake i hans slott. Mycket trevlig drake, så den fick leva vilket var förvånande (fast å andra sidan har jag alltid haft den åsikten att alla rollspelsdrakar är för mesiga och således sagt att alla drakar är typ 100x mäktigare än dig med smör på), och dessutom förlorade lillfingret i en neslig fälla. Mer minns jag inte av honom, men det var kul att faktiskt få en permanent skada.

Den andra DoD rpn jag minns var magikern (gissa namnet) som sålde sin och tre andra individers själar och blev en jättemäktig demon. Det var jag och en annan polare som spelade chronomag just då som körde den approachen för att bli mäktiga, men när vi ledda demonernas arme som bäst blev vi anfallna av ett gäng irriterande örnar. Tyvärr fumlades det så oerhört mycket att både jag och polarn förlorade huvudet. Det var för övrigt sista gången jag någonsin spelat med att SL inte slår tärningarna dolt.

Men de karaktärer jag minns mest är definitivt dessa:
Alaïn McGregor , halvalvisk besvärjare med mycket favorism för eldsmagier och användande av helt jävla vanliga svärd. Blev under sina tre år som äventyrare följande saker:
- far till en halvmörkeralv
- hjälte i ett helt land och utnämnd till Högste Beskyddare där
- utsatt för massor med magiska fummel och obskyra magiska föremål
- beskylld för att ligga bakom alla fenomen där mycket eld var inblandad
- Mörkeralvisk krigshjälte (historien bakom detta finns någon annanstans i resturangen Rollspel punkt nu)
- polare med ett halvt dvärgrike (den andra halvan tyckte att han var en alvisk fjolla)
- dödad av en tjuv som råkade få in ett par perfekta träffar med armborst
Hans död var förövrigt den enda anledningen till att vi inte spelade det spelet på en stund då jag vägrade ens göra en ny karaktär tills det att sorgen lagts sig lite.

Skulle kunna nämna min nuvarande mest spelade RP, dvs Gordon Maxwell en blodsmagiker (ja, jag spelar Vampire) som till trots för att han egentligen inte gillar strid och var helt värdelös på det nu är en beryktad (och hatad av somliga) problemlösare som inte tar skit från någon, förutom de som skulle kunna använda sig av andra sorts inflytanden för att krossa honom. Har dragit på sig en hel jävla massa mördare, ockulta problem, arga vampyrer och envisa jägare, men lever fortfarande (typ. Han rör sig fortfarande). Dessutom har han en relation med en älva (Changeling) och är den enda som blivit hemsökt av mäktiga individers andar.

Men eftersom denna tråd för mig är mest nostalgiframkallande behöver ni inte läsa om Gordon, såvida ni inte redan gjort det. :gremgrin:

Får dock inte glömma den ultimata favvokaraktåren, nämligen den första karaktär jag någonsin skapade:
Jaroslav , en MUTANT (2090) RP som skapades när jag var typ 10 år. Spelades med fem-sex gånger med ett gäng äldre killar (13 år) och min jämnåriga kompis. Minns egentligen inte mycket mer än att han var Arnold-inspirerad, dvs hade en lösning på allt: STORA vapen.

Således leds mina tankar till uppföljaren till Jaroslav, nämligen:
JABBE TK5 , robot i MUTANT (2090) (skapad när jag var 16 år) som såg ut som Arnold och hade stora vapen. Diskussionen om vad TK stod för var ganska lång, då jag hävdade att det stod för Turbo-Killer. Alla andra envisades med att det stod för TempoKalkulator, ett robotimplantat som han dessutom hade i tillägg till stora vapen.
JABBE TK5 följdes förra året (ålder 18) av den nyare modellen JABBE TK38 som till skilland från TK5 kunde följande saker:
- dansa. TK5 lyckades krossa tre lårben, 4 knäskålar och 12 fötter när han gav sig ut på dansgolvet
- skjuta enkelskott. Å andra sidan kunde inte TK38 skjuta automateld och blev således prickskytt
- räkna. TK38 slumpades också fram med TempoKalkualtor som tillägg.
- prata på tretton olika språk utan österrikisk brytning. TK5 kunde inte ens överkomma brytningen efter att alla språktillägg man kunde tänka sig lagts in.
 
Joined
29 Nov 2001
Messages
1,337
Location
Göteborg
Hmm....
En av mina favoritkaraktärer måste ändå vara Materon af Bergenström, en conrisk snobb, och tillika lönnmördare och spion.
Inlevelsen var på topp när jag spelade där, verkligen på topp.

Sen tycker jag om båda mina nuvarande karaktärer, Damer och Hedning. Damer är en prisjägare, klädd i en drakskinnsväst, med ett armbost och ett par svärd. Lite över genomsnitt i strid. Tog ihjäl en drake igår (tuuuurrrrr), men sen började drakkroppsplundringen av resten av gruppen. Då vart Damer less, och satte sig och åt lite.
Och så Hedning då. En darkenskKlingmästare, rejält skicklig med sitt slagsvärd, men inget skydd alls. Han har en rätt skoj mentalitet och är väldigt långt-bort-ifrån då och då.

På misslyckade fronten finns det många. Den dvärgiske Tirakbanemanen i Eon, som fick STY TÅL RÖR och VIL på lite över 20 är väll en av dom. Så boffrig att man skäms.
Annars så, tja, jag vet inte riktigt. har så många.
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Mina mest lyckade karaktärer var:

* Den muterade vargen Magoo i Mutant. Han är den enda bra karaktär jag någonsin lyckats slå fram - för en gångs skull slapp jag bry mig om diverse avdrag för dålig STY etc utan kunde koncentrera mig på att rollspela istället. Dessutom hade han roliga mutationer som passade ihop, han var allergisk mot solljus och hade sonar vilket gjorde honom till en nattmänniska. Han var så skön, han hade skaffat sig ett sånt där diadem med två pinnar som sticker upp med fjädrar överst och han var oerhört stolt över denna antika prydnad...

* Ankan Castor Kvaque i Drakar och demoner. Denna lille köpman med 7 (!) KP har mot alla odds överlevt hela Svavelvinterkampanjen mfl dödligt svåra äventyr. Jag har kämpat för att inte höja andra egenskaper än köpmannaegenskaperna, ändå är han numera en mästare på sitt lilla kortsvärd och desstom en hjälte. Han är vegetarian, han är feg och han har en obeskrivlig tur. I förra äventyret låg t ex alla andra halvdöda på marken, Castor var svårt skadad men sparkade med en perfekt träff ihjäl dödsriddaren som rollpersonerna fightades mot :gremsmile:

Castor är helt underbar och när han dör kommer jag att sörja djupt - han har ett testamente i sin ryggsäck med en egenkomponerad sorgesång som ska sjungas vid hans begravning...

Min sämsta karaktär var en tråkig alv i Drakar och Demoner. Han var så ointressant att jag bad SL om att få dumpa honom och det fick jag.
 

Skuggvarg

Hero
Joined
22 Aug 2001
Messages
1,346
Location
Västerås
Misslyckade namn

En av mina kompisar döpte en karaktär till "Tolbol Dulvik". Det blev idel vitsar om japaner som försökte säga "Torrboll". Kompisen döpte snabbt om karaktären till "Arnix Dulvik". Vill inte påstå att det var mycket bättre, men ordvitsarna försvann i alla fall.

Samme kompis igen (han har lite svårt med namnen ibland, verkar det) döpte en onding i Star Wars till "Tvar". Genast kom skämt om "orienterardöden" (som ju heter tvar). Inget namnbyte där dock.

Själv har jag förträngt alla usla namn jag kommit på. Kan inte heller komma ihåg någon särskild karaktär som varit extra misslyckad, jag har tyvärr gjort alldeles för många misslyckade personer för att jag ska kunna utnämna en till den sämsta.

Min nuvarande rollperson i X (kompisens egna rollspel) heter Jair Yvani och är en hjältemodig bågskytt. Ska jag berätta mer om honom riskerar det här inlägget att bli alldeles för långt, men jag är hur som helst väldigt nöjd med honom. Och nej, namnet ska inte uttalas [ja-ir], utan [jajr].

/Skuggvarg
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Dvärgar misslyckade?

Jag börjar ana ett mönster här! Många dåliga rollpersoner har varit Dvärgar! Kan det vara så? Är de svåra att spela, har de lätt att bli mobboffer eller är de bara allmänt tråkiga?

Vad säger Black Dwarf om det? :gremtongue:

/Herr Balderk, kan se mönster i allt och alla :gremsmile:
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Om jag säger som så...

Faktsitk så har jag lyckats att göra mina karaktärer såpass bra så jag kan inte påstå att jag varken ser dem som bra eller mislyckade... Är HELNÖJD med de alla !
Men sen att det har blitt som så att det har hänt vissa saker som aknsek inte är så lyckade med dem är ju en annan sak..
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Varför då? Skriv på bara! Nu har du ju redan hunnit klaga på dålig respons på den här tråden i en annan tråd (som jag hunnit glömma bort vart)....

Jo, det har jag... Det var nog inte bara den dåliga responsen jag klagade på, utan att jag gjort ett inlägg som är så svårt att svara på, det krävs att man måste tänka till lite och gärna skriva ganska mycket också... Inget bra inlägg om man vill ha många svar, särskilt eftersom det inte skapar diskussion heller...

Jaja, nu har jag ju fått en del svar, så nu är jag glad igen :gremsmile:
Även om jag kanske borde ha hållit mig till de dåliga namnen :gremtongue:

/Herr Balderk, som kommer att skriva nytt igen
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
[internt OT]

Men Farfar då?
Han måste ju nästan ha varit mobbad ännu mer än brottarn, eftersom han var mer långlivad. Jag tyckte i alla fall att det var skitkul att bara kunna luta mig tillbaka och mysa i alla underbara konflikter som skapades mellan honom och resten av gruppen. Vid sådana tillfällen är det alltid tacksamt att vara spelledare :gremlaugh:
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Re: [internt OT]

Jo, men han är ändå mer en kandidat till mest lyckade tycker jag. Visst, han blev väldigt mobbad och så, ja till och med dödad av de andra. Men han blev mobbad pga av sin karaktär, sin personlighet och hur han betedde sig. Brottarn blev mobbad för sitt namn. Farfar (nej, han hette inte så... men blev kallad det) var rolig att spela när han blev mobbad, för då hade jag anledning att bli ännu surare och argare. Farfar hade också mer personlighet och djup. Brottarn blev aldrig så utvecklad.

Farfar är en karaktär jag gillar stenhårt fortfarande, hade han inte varit död (vilket han iofs inte riktigt är, det var ju något krux med det där har jag för mig... Men han vaknade upp som en helt annan person, typ...) hade jag insisterat på att få spela honom igen...

Vem vet.. En dag kanske hans son är vuxen och kan börja äventyra :gremsmile:
 

Johan Granberg

Swordsman
Joined
26 Nov 2000
Messages
757
Location
Umeå
Re: [internt OT]

Ja, alltså. Jag menade inte att han var misslyckad på något vis. Men det kändes ändå värt att notera honom eftersom han var ett av gruppens största mobboffer någonsin :gremwink:
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Re: [lite mindre internt och inte mycket OT]

Jo, förvisso... När jag skrev om lyckade rollperson så stod valet mellan honom och rowlocks... Men jag kan ju skriva lite mer utförligt om honom kanske...

Okej, here i go!

Farfar: En lyckad rollperson!

Farfar (vars riktiga namn jag har förträngt, jobbigt var det iaf... som med alla alver)

En ovanligt sur skogsalv som var Ranger(i D&D3e) till yrket. Han var en väldigt sur och arg alv som var tvingad att resa runt utanför alvriket han var en del av på grund av att hans fru och son var sjuka i en mystisk sjukdom och han var tvungen att söka ett botemedel. Han hade inte alltid varit en sur och otrevlig jävel till alv utan som liten hade han varit glad och sprallig. En dag hade han sett en främling ta upp ett tillsynes magiskt svärd vid foten av det urgammla trädet Farfarsträdet ( :gremgrin: detta var helt oberoende av han smeknamn och en väldigt lustig detalj som gick upp för de andra under kampanjens gång). Detta var otroligt nog det svärd hans framtida resekamrater skulle försöka finna (han själv var dock borta ur gruppen vid det laget)... Främlingen hade sedan gäömt svärdet bakom ett vattenfall där det hade sjunkit ner i marken igen... detta skulle visa sig vara en väldigt viktigt detalj. Hur som helst, när farfar hade träffat de övriga i gruppen dröjde det inte länge förän han började bete sig ovänligt och de andra började som en följd till hans surhet mobba honom. Det var under en sådan session som han fick öknamnet farfar, eftersom han betedde sig som en sur gammal gubbe. Detta hindarade dock honom inte och han blev mer och mer sur och ovänlig, mer och mer som en sur gammalgubbe... Och en dag mötte han sin död i en öken, han föll till en annan rp:s hand i något gräl, vilket det fanns mängder av... Hur som helst var detta inte slutet för honom (detta är svårt att förklara, men i kortadrag var hela världen en illusion och när han blev dödad vaknade han upp i den "riktiga" världen som en rik(?) handelsman i staden silverymoon...) och någon gång kommer jag att få spela honom igen! Tackar Johan... :gremlaugh:

/Herr Balderk, har återupptäckt sina känslor för den rollpersonen :gremsmile:
 
Top