Niklas73 said:
Vilket spel var det?
När spelade du ditt första rollspel?
Hur gammal var du?
Vad minns du av det?
Hur påverkade det dig? (as in jag blev rollspelsmakare, jag tyckte det var sjukt, jag tyckte det var skitkul eller nån helt annan referens)
Vilket var det första spel du kom i kontakt med om du INTE spelade utan bara kollade på/såg det i hyllan etc och när var det?
Sådana här trådar kan vara intressanta, men formen med frågor och svar tycker jag ger en väldigt styltig form. Det blir inget flyt i texten och det känns som om nån förbereder sig för att slänga det hela i en stor tabell. Tänk lite på frågorna och berätta
din historia istället för att ge raka korta svar. Fast... det kanske bara är jag som tycker det.
Jag har två äldre bröder och var rätt sjuk när jag var liten (epilepsi, hjärnhinneinflammation), och var egentligen mobbad i lågstadiet (fast det fattade jag inte förrän efteråt). Det är väl åtminstone en bidragande faktor till att jag är så inåtriktad och något av en ensamvarg (vilket sagts på varje utvecklingssamtal jag haft i skolan (som om det vore ett problem som behövde lösas)). Vi hade även en dator på vilken vi kunde köra tidens mest avancerade spel (Age of Empires 2 var lite för tungt dock, men Carmageddon, Heroes 3, Diablo och Red Alert gick bra). Det var väl där min nördighet började. I synnerhet gillade jag Heroes och Diablo, och när tvåan några år senare kom så körde jag det och gled därifrån vidare ut mot dator-RPG-genren. Typ Baldurs Gate, Neverwinter Nights, KotOR osv. Nu var jag väl typ 10 eller nåt.
När min yngre storebror (alla med storebröder brukar förstå vad man menar med idolisera) började rollspela lite och lajva (EON och Vampire mest) och allt han gjorde var ju ascoolt och det passade mina intressen så jag ville också vara med, men tror ni en 14-årig kille vill ta med lillbrorsan till sina coola polare? Icke! Det tog nog tre-fyra år innan jag var på mitt första riktiga möte. Vi skulle köra EON med brorsan och hans polare. Jag kunde redan reglerna utantill eftersom jag under åren läste alla rollspelsböcker som han tog med eller glömde hemma. Jag hade väl gjort hundratals karaktärer.
I övrigt hade jag bara kört friform med ett par killar i högstadiet. Det var väldigt oseriöst och eskalerade ofta till dess att nån var så mäktig att han "råkade" förstöra en planet och sådana saker.
Jag spelade en girig, snål och allmänt skitjobbig thismalv och hamnade i rätt mycket bråk med de andras karaktärer. Vi körde nog bara 2-3 timmar, och sen började dom dricka öl i stället. Dom var ju runt 18 och hade inte sett varandra på länge (delades upp efter högstadiet).
Antar att just det mötet egentligen aldrig blev så viktigt. Det blev mest en besvikelse, men det kanske inte kunde bli lyckat efter så mycket peppande. Nördigheten har alltid funnits där, men jag kan nu säga att rollspel är en... "finare" form av nördighet och när jag började på gymnasiet i "storstan" så hittade jag några att rollspela med, och det var väl inte förrän då som jag kunde rollspela på riktigt. Så här i efterhand kan det tyckas att de tio åren mellan 6 och 16 bara var en väntan på att få rollspela på riktigt.
I övrigt tror jag att rollspelandet utvecklar mig socialt, både i teorin(förstå människor) och praktiken(agera "rätt") och att jag har band till
många några (har ju inte så många) av mina närmaste vänner genom rollspel.
Nu är det visserligen jag som skrivit, så labyrinter av bisatser och parenteser förvirrar väl dom flesta och det blev kanske lite väl många namn i början, men men...