När termen djupimmersionism först började användas här på forumet tyckte någon att jag borde skriva ett djupimmersionistiskt manifest. Visst, tyckte jag. Man är ju ingen i rollspelskretsar numera om man inte har ett manifest som i själva verket är en tunn programförklaring där man gnäller om hur andra spelar. Klart jag ska ha ett manifest.
Nu har jag funderat lite, och skrivit en del. Jag har kommit fram till att jag inte riktigt vet vad jag vill ha med...
Den nuvarande skissen innehåller:
- en kortfattad och något flummig beskrivning av djupimmersionismen.
- ett par stycken om vad som skiljer djupimmersionismen från vanlig inlevelse och olika sorters inlevelse.
- rättelse av "ett par tankefel" kring djupimmersionismen, alltså exempel på när folk tänkt helt snett och missat målet i sin välvilja. Som det där med Jengatornet (som ger en likartad emotionell upplevelse istället för samma emotionella upplevelse) och diverse mekanik för att simulera tankeprocesser etc (regler för känslor och tankar förutsätter ett metaperspektiv).
- givetvis ett kort avsnitt om varför "vi" förkastar GNS-teorin. Det är inte det att det är en dålig teori i sig, för narrativister och i viss mån gamister är den lysande - men djupimmersionismen kan inte beskrivas med och system som främjar djupimmersionismen har ingen hjälp av GNS-teorin. Så vi förkastar den. Dessutom har en massa Forge-tjurpuppor hävdat att djupimmersionismen inte finns, så då skiter vi i dem.
Jag funderar på nåtslags teori kring dold spelmekanik som det enda rätta, kanske något om ickesystem som främjar inlevelse (med "portaler" in och ut ur rollspelandet), samt kanske något ytterligare teori:igt om metoder, agendor och mål och hur dessa bör styra konstruerandet av rollspelssystem.
Eventuellt gör jag en motsvarande GNS-uppdelning i IA, dvs Inlevelse och Alla Andra, men det skulle isf vara i rent parodiskt syfte för att visa hur dumt det är att t.ex klumpa ihop all "simulationism" i en enda grej.
Vad fattas? Måste jag vara mer reljerande, behövs det en sektion där jag berättar att djupimmersionismen minsann är det enda rätta sättet att rollspela, och att alla andra sätten att spela i själva verket bara är npåtslags apstadier till djupimmersionismen? Att ha ett ego stort som en galax och se sina teorier som Det Enda Rätta är ju tydligen något som hör till genren...
Nu har jag funderat lite, och skrivit en del. Jag har kommit fram till att jag inte riktigt vet vad jag vill ha med...
Den nuvarande skissen innehåller:
- en kortfattad och något flummig beskrivning av djupimmersionismen.
- ett par stycken om vad som skiljer djupimmersionismen från vanlig inlevelse och olika sorters inlevelse.
- rättelse av "ett par tankefel" kring djupimmersionismen, alltså exempel på när folk tänkt helt snett och missat målet i sin välvilja. Som det där med Jengatornet (som ger en likartad emotionell upplevelse istället för samma emotionella upplevelse) och diverse mekanik för att simulera tankeprocesser etc (regler för känslor och tankar förutsätter ett metaperspektiv).
- givetvis ett kort avsnitt om varför "vi" förkastar GNS-teorin. Det är inte det att det är en dålig teori i sig, för narrativister och i viss mån gamister är den lysande - men djupimmersionismen kan inte beskrivas med och system som främjar djupimmersionismen har ingen hjälp av GNS-teorin. Så vi förkastar den. Dessutom har en massa Forge-tjurpuppor hävdat att djupimmersionismen inte finns, så då skiter vi i dem.
Jag funderar på nåtslags teori kring dold spelmekanik som det enda rätta, kanske något om ickesystem som främjar inlevelse (med "portaler" in och ut ur rollspelandet), samt kanske något ytterligare teori:igt om metoder, agendor och mål och hur dessa bör styra konstruerandet av rollspelssystem.
Eventuellt gör jag en motsvarande GNS-uppdelning i IA, dvs Inlevelse och Alla Andra, men det skulle isf vara i rent parodiskt syfte för att visa hur dumt det är att t.ex klumpa ihop all "simulationism" i en enda grej.
Vad fattas? Måste jag vara mer reljerande, behövs det en sektion där jag berättar att djupimmersionismen minsann är det enda rätta sättet att rollspela, och att alla andra sätten att spela i själva verket bara är npåtslags apstadier till djupimmersionismen? Att ha ett ego stort som en galax och se sina teorier som Det Enda Rätta är ju tydligen något som hör till genren...