Jag tycker spelet passar absolut bäst till att spela enkla undersökningsscenarion blandat med spännande äventyrsplatser som man kan utforska länge och roliga motståndare. Sedan tycker jag som i alla andra spel att man skall fokusera mycket på byggande av positiva relationer med SLP. Jag förordar att undvika att låsa vidare mycket av de sociala och intellektuella delarna i spelet till färdigheter och i stället låta färdigheter i de områdena vara hjälpande, inte styrande.
DoD DoD87 i sin bästa dager
- Thread starter Stämma
- Start date
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
just det, terminologin! Man fick uppdrag. Jag ver inte när vi började prata om ”äventyr”, men det var inte omedelbart i alla fall.
runequester
Swordsman
- Joined
- 29 Apr 2018
- Messages
- 474
We ran a short 87 game recently and will again soon.
Mechanically, I ran it mostly as written. A few caveats:
* You linked to my thread on ping-pong so you know my thoughts: Dont give every enemy a shield unless they are soldiers on duty. You'll be fine.
* In BRP games, I always hand out some extra XP checks each session for relevant skills they might have been exposed to. f.x. if they spent a bunch of time riding around, they might get a check in riding, even if they didnt roll.
* When creating characters, let each player pick 3 extra hobby skills at their attribute x 2.
* I used "Attribute x 5" and resistance table rolls pretty freely and that worked great for anything that didnt have a skill. You don't need to do that but it's handy.
Thats about it. You can tinker with magic if you like. I didn't but have in the past.
The campaign had them land on an island full of critters and odd people, in an attempt to find a treasure before two rival groups did so. Simple adventure stuff in a fairly open environment with some groups that hated each other and could be led into conflict or talked to.
The players were really into the cosmopolitan fantasy vibe of DoD so we had a vargman, an orc and a duck. Neither of them had ever played the game before (on account of being Americans).
Mechanically, I ran it mostly as written. A few caveats:
* You linked to my thread on ping-pong so you know my thoughts: Dont give every enemy a shield unless they are soldiers on duty. You'll be fine.
* In BRP games, I always hand out some extra XP checks each session for relevant skills they might have been exposed to. f.x. if they spent a bunch of time riding around, they might get a check in riding, even if they didnt roll.
* When creating characters, let each player pick 3 extra hobby skills at their attribute x 2.
* I used "Attribute x 5" and resistance table rolls pretty freely and that worked great for anything that didnt have a skill. You don't need to do that but it's handy.
Thats about it. You can tinker with magic if you like. I didn't but have in the past.
The campaign had them land on an island full of critters and odd people, in an attempt to find a treasure before two rival groups did so. Simple adventure stuff in a fairly open environment with some groups that hated each other and could be led into conflict or talked to.
The players were really into the cosmopolitan fantasy vibe of DoD so we had a vargman, an orc and a duck. Neither of them had ever played the game before (on account of being Americans).
Det är lite med glimten i ögat. Men det ligger aldrig i vägen. Det tar på ett hyfsat sätt hand om saker som behöver regler såsom strid och magi, men håller sig borta från alla mjuka delar såsom personliga delar (som vi spelar det). Det är helt enkelt väldigt lagom.
Last edited:
Visst måste avsaknaden av dungeons berott på att det inte är grej som förekommer så mycket utanför rollspel? Om vi utgår från tidigare spaning om att ens främsta inspirationskällor på den tiden inte var rollspelsprodukter (för man var fattig snorunge) utan den kultur man råkade få tag på, eller exponeras för, i vardagen.
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Ja, det tror jag. Dungeons förekommer visserligen i flera fall, men är nog sällan huvudakten i de mest lästa verken. Moria är ju bara en genväg som tas, till exempel.
Och när vi började spela var nog Sagan om Ringen, Sagan om Belgarion, och Sagan om Alverfolket den fantasy som var mest lästa i gruppen.
Gustav Lorentz
a.k.a. McKatla
- Joined
- 2 Aug 2010
- Messages
- 1,133
Angående versioner: vi körde -84:an under många år, och det fungerade helt tillfredsställande. Någon i gruppen köpte 85:an och någon köpte lite senare 87:an. Det var inga större skillnader regelmässigt (jag tror knappt vi märkte dem, särskilt inte mellan -84 och -85) – men bilderna ändrades mellan -85 och -87, och det till det sämre tyckte vi nog. Så i mina ögon är 85:an (som rättade några saker från 84:an) den optimala versionen.
När vi sedan började blanda in Expert och Gigant spårade det ur; för mycket regler om allting, och som dessutom inte var som vi ville ha dem, ledde till massivt husreglande som slutade i att vi till sist hade byggt en helt egen version – som vi sedan övergav för att den var för komplicerad. Så don't go that Dark Way! (Enda fördelen var att få slå en T20 istället för en T100 – det har sedan dess alltid varit min preferens.)
När vi sedan började blanda in Expert och Gigant spårade det ur; för mycket regler om allting, och som dessutom inte var som vi ville ha dem, ledde till massivt husreglande som slutade i att vi till sist hade byggt en helt egen version – som vi sedan övergav för att den var för komplicerad. Så don't go that Dark Way! (Enda fördelen var att få slå en T20 istället för en T100 – det har sedan dess alltid varit min preferens.)
Last edited:
Jag har tänkt på det du skrev om resor. Det var verkligen så vi spelade också. Man reste, stötte på olika möten och hinder, reste vidare. Destinationen, själva uppdragets lösning, var oftast bara en strid någonstans. Typ i ett hus, eller i slott man behövde smyga in i.
Dom exempel på inspo du nämner är ju väldigt tunga på resor. Och det var nästan all spänningskultur man stötte på då. Willow, James Bond, Conan, Indiana Jones, mycket av äspels romanutgivning, etc. Resor rakt igenom!
Benax
Veteran
- Joined
- 19 Jul 2017
- Messages
- 25
Man kan ju lätt se den onda trollkarlen i slutfighten inleda med ett "Okaaaaaaaaj" på bred göteborgska
En tanke är att strunta helt i färdiga äventyr och bara improvisera. 95% av alla äventyr var helt improviserade back then. Det var till och med status att improvisera. Köpta äventyr var larvigt. Egenskrivna helt ok. Men total improvisation skattades som den högsta spelledarkonsten.
Vi bara satte oss och körde. Bokstavligen noll prepp förutom att göra rollpersoner.
Vi bara satte oss och körde. Bokstavligen noll prepp förutom att göra rollpersoner.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Jag känner inte alls igen mig i beskrivningarna här av ”hur man spelade förr”. Vi körde mest köpta äventyr, och spelade dem gång på gång. Efter 1987 körde jag flera solokampanjer med ”domain level play”, och det var först då jag började improvisera mer. Av de två spelledare som jag spelade för fram till 1992 improviserade en aldrig, en annan ganska mycket.
Det är det här som gör sånna här diskussioner så intressanta! Hur man spelade skilde sig uppenbarligen väldigt mycket åt mellan spelgrupper över landet.
Bifur
Veteran
- Joined
- 28 Dec 2015
- Messages
- 5,725
Helt anekdotiskt men jag känner inte igen mig i den beskrivningen alls.
zonk
muterad
- Joined
- 10 Jan 2016
- Messages
- 3,330
Jag hade några SL som körde äventyr (men stoppade in mycket eget), och sen någon SL som fick en idé till ett äventyr om de typ såg ett snett träd och sen körde vi, och i det senare fallet var det uppenbarligen rätt mycket som improviserades..
Men hursom, som nån tidigare varit inne på, känns det som rollspelande anno dazumal för många var en aktivitet som hängde mycket på vilka man råkade spela med, för de flesta hade inte mer kontakt med resten av rollspelsvärlden än att de möjligen hade läst någon Sinkadus - om ens det. Helt annorlunda förstås om man spelade med något Tolkiensällskap eller med några av de där som typ importerade egna rollspel.. Men iaf. Det känns som att det ibland är svårt att föreställa sig världen pre-internet, där man kunde vara väldigt isolerad från andra med samma intressen.
Men hursom, som nån tidigare varit inne på, känns det som rollspelande anno dazumal för många var en aktivitet som hängde mycket på vilka man råkade spela med, för de flesta hade inte mer kontakt med resten av rollspelsvärlden än att de möjligen hade läst någon Sinkadus - om ens det. Helt annorlunda förstås om man spelade med något Tolkiensällskap eller med några av de där som typ importerade egna rollspel.. Men iaf. Det känns som att det ibland är svårt att föreställa sig världen pre-internet, där man kunde vara väldigt isolerad från andra med samma intressen.
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
100% detta.
Väldigt ofta blev det dessutom nystart igen nästa tillfälle. Kanske för att spelledaren inte var på plats, eller för att några spelare förra spelmötet upptäckt att armborst var coola och nu behövde göra en rollperson med armborst. Så då började alla om.
episka långa kampanjer hände bara under sommarlovet.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Ja, detta med att börja om känner jag igen. Nya gubbar slogs fram ofta, och så kom man några rum på ett köpeäventyr innan man startade om. Att göra gubbar var nog halva hobbyn för oss i flera år.
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Haha ja. Var vi bara två personer i spelgruppen som träffades en dag kunde vi fylla två rollformulär var. Ofta med förhoppningen att en dag spela dem, men mest bara för nöjet att göra en rollperson.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Det var ju något med att vi slog grundegenskaper med 3T6 (Drakar, Mutant) - vi hoppades alltid att få en riktigt bra gubbe, men de flesta blev ju dåliga eller mediokra. (Och ”Råttan” fuskade, vi var så arga på honom och hånade honom för att gubbarna han slog fram själv var så parodiskt bra).
De flesta jag spelade med gillade inte rollpersonsskapandet (bara jag först och senare Marcus). Det innebar att vi försökte lägga så lite tid på det som möjligt och vi återanvände alla gubbar vi kunde hitta. En av polarna spelade en serie identiska tvillingar/trillingar.
Efter ett tag (sent -80/början på -90) fick man problem om man hade olika erfarna rollpersoner i gruppen (såna som spelat månader eller mer, vs. nyskapade). Så vi spelade ofta onödigt fegt och spelledarna började fudga för att undvika dödsfall. Det var också svårare att ta in spelare utanför den vanliga gruppen.
Så vi har som sagt väldigt olika erfarenheter.
//EvilSpook