Rising
Vila i frid
Jag vaknar av att TV:n plötsligt tystnar och släcks i en reklampaus. När informationsflödet återkommer så visar sig kanalen vara mitt uppe i ett pärlband av populära morgonprogram. ”Härnäst ska vi följa våndorna och dramat i Fear Factor Family,” utbrister en käck kvinnoröst, som likt alla hallåor lyckas med bedriften att betona precis vartenda ord fel, och innan jag helt hunnit resa mig ur min slummer så står en sexbarnsfamilj med regisserat hålögda ansikten vända mot kameran.
”Gud vet att vi behövde prestera bra i finalen,” säger pappan moloket med en dialekt som luktar missväxt, EU-bidrag, kusinkyssar och högervriden fördomspolitik. Han uttalar ordet ”prestera” som om han precis upptäckt det på en upplockad lapp från golvet. En serie klipp visar därefter scener ur tidigare tävlingar – i tur och ordning – pappan med bar överkropp på alla fyra i fart med att äta en melonklyfta som en av döttrarna håller mellan sina lår, två unga kroppar kippandes efter andan i ett tråg med slakteriavfall, och en ung pojke som sitter instängd i en glaskub bland spindlar och skorpioner. En trumpet spelar de första gäckande tonerna ur Skvallerbytta Bing Bong när det syns att pojken kissat på sig.
Kameran panorerar till hans fru. Rödspruckna kinder som på en alkoholist. Hennes ansikte kunde ha varit en delvis smält vaxdockas. ”Vi trodde att Striptease-utmaningen skulle bli vår revansch” (hon slöddrar ur sig ordet som om det hade smakat illa i hennes mun), ”eftersom vi misslyckades i den fysiska utmaningen.” Ett klipp visar en äldre dotter; smal och gräsligt blonderad, i en kort läderkjol av den typen som tillverkats enkom för att falla till marken. Hon hinner ta ett par styltaktigt obekväma danssteg framför en gles publik beståendes av invandrare i turkjackor, medelklassgubbar med träningsoveraller och några skrålande gymnasieelever, innan hon vänder sig om mot kameran med ett uttryck av uppgivenhet och förvåning. Hennes ögon följer någon som går förbi i vårt blickfång för att lämna scenen. ”…och IQ-testet,” fyller pappans röst i.
”Jag kunde bara inte göra det, inte på scen framför en så’n publik,” förklarar den äldste sonen – nu intervjuad tillsammans med hela familjen av en hysteriskt leende fotomodell – för att sedan börja klia sig tankspritt i en begynnande skäggväxt på halsen. En liten flicka vid hans sida skruvar sig ogillande ifrån honom med ett ansiktsuttryck av naiv oförståelse. Hon slutar pilla sig i skrubbsåret hon har på sitt ena knä och tittar upp när kameran riktas emot henne: ”Man måste ju offra sig för laget,” mässar hon med den barnsliga självsäkerhet som vanligtvis är reserverad för budskap om fred på jorden och gratis hundvalpar åt alla fattiga barn i Afrika. ”Programledaren sa ju att man måste offra sig för laget.” Hennes ord bär den melodiska slagkraften hos en reklamslogan.
Innan jag ens hunnit kolla meddelandena på min telefonsvarare så vet jag att det är Engelsmannen som ligger bakom spektaklet. Han har ringt mig för att berätta att han nu tagit över ännu ett av mina revir.
Som många av er redan vet, så är personen som går under täcknamnet Engelsmannen en agent från byrån vi kallar Antidoxa: Edsvurna fiender till allt som de kategoriserar såsom skrock och vidskepelse av de högre nivåerna; däribland medierna, trender inom samtidskulturen, sociologi och samtliga politiska ideologier, bortsett från den de själva praktiserar. Detta gör de högst motvilligt, och enbart i väntan på att något bättre skall dyka upp; för stunden så är deras ideologi en mycket sofistikerad och helt avsexualiserad form av självförnekande kannibalism.
Engelsmannen är systemfilosof av tionde graden, med svart bälte i såväl lateralt tänkande som system dynamics. Hans signaturvapen är virala psykoser, och hans modus operandi är att utnyttja själva de habitushierarkier som Antidoxa svurit att bekämpa och vända dessa mot sig själva. Engelsmannen är särskilt känd för att dirigera människors politikerförakt genom mediadrev, skvaller och till synes amatörinspelade satirfilmer på youtube, och vi har indicier som talar för att det var han som delabel:ade nonfigurativ konst såsom "modern konst".
Det finns de som säger att vi indoktrinerats till att se monster i varje skugga och varje silhuett. För att hålla oss skrämda och därmed få oss att konsumera, konsumera. Jag trodde länge på detta, innan jag förstod att den verkliga indoktrineringen handlade om att dölja monster från våra blickfång. Istället för att se de rovdjur som vandrar mitt bland oss, så oroar vi oss för storvulna regeringskonspirationer som hämtade från politiska thrillers.
Tänk på detta: På franska järnvägar ser man ofta varningsskylten "Un train peut en cacher un autre". Det betyder "ett tåg kan dölja ett annat". För några veckor sedan träffade jag mannen som formulerade och utformade den skylten; en av de kraftfullare magiker jag någonsin träffat. Inom tio år - spådde han - så skulle folk börja vakna upp och inse budskapet i de skyltarna. Sanningen skulle inte längre kunna döljas, förborgas eller detournementeras av våra fiender.
För två dagar sedan rapporterades han död.
Våra fiender är många, och än så länge är vår kännedom om de flesta av dem mycket liten. Vi har Schizurgerna; som är kosmiska väsen som lever och agerar på ett plan mycket främmande från vårt. För dem är våra naturlagar att likna vid etikettsregler, och vice versa. Schizurger har förnuftöverskridande förmågor att manipulera fundamenten för vår verklighetsuppfattning, men är strikt begränsade av till synes fullständigt godtyckliga och irrationella bestämmelser, vars bakgrund och omfattning vi ännu inte riktigt kunnat kartlägga.
En annan av våra fiender är Paramanikerna, en sorts kult av metamedvetanden som uppstår när människor samlas och organiserar sig. Precis på samma sätt som cellerna i en människokropp är omedvetna om att de utgör beståndsdelar i ett större och högre väsen, så är individerna i jaktlag, Lionsföreningar, fanklubbar och onlinecommunities ofta omedvetna om att de tillsammans utgör beståndsdelar i ett större och mer komplext väsen.
De flesta sådana metaväsen är indifferenta när det kommer till människornas vara eller icke vara, men Paramanikerna menar att tillvaron är lidande (i buddhistisk mening) och att det är människan som är upphovet till detta lidande. Många Paramaniker påstår sig höra röster och förnimma skrämmande mardrömshallucinationer, och anklagar sina mänskliga beståndsdelar för att vara anledningen till detta tillstånd. Somliga Paramaniker vill försöka förfina och vidareutveckla människan för att göra sig kvitt det besudlade elementet, medan andra vill degenerera människan och återgå till ett enklare, mer primitivt stadie, för att därigenom utröna var någonstans i vår utveckling som det gick fel.
En fiende som vi har gemensam med Paramanikerna är de Maligna Mjukvarorna, en sorts cancerceller i våra samhällen som ofta innehar väldigt inflytelserika positioner inom näringslivet. Maligna Mjukvaror har liknats vid kleptoparasitoider i naturen, och arbetar med ett modus operandi som för våra agenter är oskiljaktigt från hur så kallade logiska bomber angriper datornätverk. Enligt de Maligna Mjukvarorna så har alla system - från komplicerade system såsom den globala ekonomin, till simpla, lokala system såsom procedurerna i en japansk teceremoni - lagar och regler som kan brytas på så vis att hela systemet drabbar samman.
"Division by zero". Våra agenter har rapporterat att Maligna Mjukvaror 2006 lyckades få en vitrysk programledare att börja brinna tillsammans med ena halvan av ett populärt pojkband, genom att på ett mycket listigt sätt utnyttja ett logiskt säkerhetshål i procedurerna som styrde landets uttagning till Eurovision Song Contest.
Jag hade så hög puls att jag först inte hörde Anette över ljudet av mina bultande öron. Hon ropade åt mig att stanna, och jag saktade motvilligt ner på farten, rädd att jag inte skulle kunna orka börja springa på nytt. Vi fann oss ståendes på Storgatan, mitt i den korsning där det en gång hade funnits två uteserveringar mittemot varandra. Här hade vi en vecka tidigare druckit latte machiatos och njutit av sommarsolen. Nu fanns det i förödelsen endast vaga spår kvar av den prunkande småstadsoas vi tidigare trott oss kunna ta för given.
”Hör du det där ljudet?” undrade hon och lyfte ett finger mot sitt vänstra öra. Jag orkade knappt ens koncentrera mig på frågan. Mina ben var på väg att ge efter av trötthet, och när jag blickade mot henne kunde jag bara tänka på vilken fin solbränna hon hade fått; en insikt som fick mig att småskratta med värkande andetag. För en vecka sedan hade vi inte haft större problem att tampas med än våra egna kontorsbleka ansikten.
”Hör du inte?” repeterade hon. ”Det dova malandet, vad är det, egentligen? Det låter som om någon sprutade vatten.”
Jag hörde inte ljudet förrän jag såg var det härrörde ifrån, och till och med då kunde jag inte låta bli att för en kort sekund tänka: Det är jämn veckodag; förbjudet att vattna sin trädgård. Från vägkrönet kom det – ringlande och slingrande – skuggor av smuts och sot i virvlande vindströmmar. Jag trodde först att det var någon som blåste det svarta dammet framför sig, och väntade därför som förstenad på att denna skulle visa sig. När jag till sist förstod att det inte var någon annan än den ringlande förruttnelsen – nu allt kompaktare; serpentiner av skräp och träck – som orsakade ljudet, då var det redan försent. Så fort avskrädet fått vittring på det rinnande blodet längs Anettes ben så rörde det sig alldeles för fort för att hon skulle hinna undan. De grabbade tag i hennes ben och snärjde sig vidare upp längs hennes lår i en enda smidig, obehindrad rörelse. Hennes skrik av förvirring och rädsla varade bara en kort sekund, sedan hade förfallet tvingat sig in i hennes mun och näsborrar för att därefter börja ringla allt längre ner längs hennes strupe. Jag staplade tafatt fram för att hjälpa henne, men ryggade undan inför både åsynen av hennes ansikte – åldrat, uttorkat och anfrätt av mögel – såväl som av den avskyvärda stanken av röta och avföring. Hon bet ihop för att sedan omedelbart kräkas upp den svarta förruttnelsen, men det kom omedelbart en ny våg av inkräktande tentakler för varje gång hon harklade sig och kippade efter luft. Själv spydde jag så fort som jag börjat ta mina första rusande steg ifrån korsningen. När de väl hade funnit andra ingångar till hennes kropp så var jag redan långt borta.
Jag är den som kallas Agent Anspråkslös. Jag är anarko-ontolog, holiopat och dadaistisk kampsportsmästare. Jag har förfinat mina kunskaper i antikonstens princip till den grad att jag kommit att behärska hela sjutton sätt att döda med olika former av nonsens.
Mina fiender är först och främst agenterna från Labyrinten, som är ute efter mig av rent personliga skäl. De säger att våra respektive byråer är mitt uppe i ett kallt krig, men att jag inte tar det på tillräckligt mycket allvar. De mördade min familj och jag skickade dem en låda choklad och skrev en dikt där jag bad om ursäkt för att jag hade ätit upp all fransk nougat. Det gjorde dem helt rasande.
Mina vänner är Kvasiotropen och Kodord:drodoK. Kvasiotropen är ett metakosmiskt väsen som via slumpens omvägar kommit till insikten att den sista siffran i Pi är 4, vilket han kan leda i bevis med en ekvation som - om den skulle återges i sin helhet - skulle lösa upp beståndsdelarna i hela vårt universum. Kodord:drodoK är en fantastiskt invecklad genetisk programvara utvecklad av hinduistiska munkar på 1300-talet, för tillfället lagrad i ryggmärgen av en avdankad före detta acid house-musiker som bor hemma hos sina föräldrar i Brighton och som lider av bipolär depression. Hans krafter har inte tillfullo materialiserats ännu, men han kan redan operera enklare bruksföremål - såsom brödrostar - genom att kanalisera sin dystymi och sträcka ut den, såsom ett magnetfält.
Kodord:drodoK är ständigt jagad av en anamnetisk endoparasit - ett väsen vars beteende i all väsentlighet är oskiljaktig från en binnikemask, fastän den inte lever inne i en människokropp utan i alla oss människors nedärvda kunskaper. Precis på samma sätt som bin har nedärvda minnen från sina föräldrar och föds med kunskapen om hur att hitta till matställen som deras fäder har upptäckt, så har även vi människor vissa nedärvda minnen. Bland dessa minnen så gömmer sig en föreställning som är utformad på så vis att - när vi spelar upp den inför våra sinnen - så aktiverar den kodsträngar i våra hjärnor som utsöndrar signalsubstanser som får den att växa sig större och starkare på våra andra föreställningars bekostnad. De flesta människor känner till parasiten såsom en dröm som handlar om att gå till skolan eller jobbet utan att ha tagit på sig några byxor.
Vad inte många vet är däremot att parasiten i allra högsta grad är ett levande väsen, och att deras främsta agenda är att hitta och besegra Kodord:drodoK, vilket jag och Kvasiotropen skall hjälpa honom att överkomma.
Vi är spioner, superhjältar, magiker, galningar, konstnärer, filosofer och fullständiga pajaser - allt på en gång - som visar hur galen tillvaron är med våra cirkuskonster. Ni kan kalla oss dårar om ni vill, själva vet vi dock att vi besitter kunskaper som överskrider alla rationella såväl som irrationella gränser.
Vi är Metagnosis.
”Gud vet att vi behövde prestera bra i finalen,” säger pappan moloket med en dialekt som luktar missväxt, EU-bidrag, kusinkyssar och högervriden fördomspolitik. Han uttalar ordet ”prestera” som om han precis upptäckt det på en upplockad lapp från golvet. En serie klipp visar därefter scener ur tidigare tävlingar – i tur och ordning – pappan med bar överkropp på alla fyra i fart med att äta en melonklyfta som en av döttrarna håller mellan sina lår, två unga kroppar kippandes efter andan i ett tråg med slakteriavfall, och en ung pojke som sitter instängd i en glaskub bland spindlar och skorpioner. En trumpet spelar de första gäckande tonerna ur Skvallerbytta Bing Bong när det syns att pojken kissat på sig.
Kameran panorerar till hans fru. Rödspruckna kinder som på en alkoholist. Hennes ansikte kunde ha varit en delvis smält vaxdockas. ”Vi trodde att Striptease-utmaningen skulle bli vår revansch” (hon slöddrar ur sig ordet som om det hade smakat illa i hennes mun), ”eftersom vi misslyckades i den fysiska utmaningen.” Ett klipp visar en äldre dotter; smal och gräsligt blonderad, i en kort läderkjol av den typen som tillverkats enkom för att falla till marken. Hon hinner ta ett par styltaktigt obekväma danssteg framför en gles publik beståendes av invandrare i turkjackor, medelklassgubbar med träningsoveraller och några skrålande gymnasieelever, innan hon vänder sig om mot kameran med ett uttryck av uppgivenhet och förvåning. Hennes ögon följer någon som går förbi i vårt blickfång för att lämna scenen. ”…och IQ-testet,” fyller pappans röst i.
”Jag kunde bara inte göra det, inte på scen framför en så’n publik,” förklarar den äldste sonen – nu intervjuad tillsammans med hela familjen av en hysteriskt leende fotomodell – för att sedan börja klia sig tankspritt i en begynnande skäggväxt på halsen. En liten flicka vid hans sida skruvar sig ogillande ifrån honom med ett ansiktsuttryck av naiv oförståelse. Hon slutar pilla sig i skrubbsåret hon har på sitt ena knä och tittar upp när kameran riktas emot henne: ”Man måste ju offra sig för laget,” mässar hon med den barnsliga självsäkerhet som vanligtvis är reserverad för budskap om fred på jorden och gratis hundvalpar åt alla fattiga barn i Afrika. ”Programledaren sa ju att man måste offra sig för laget.” Hennes ord bär den melodiska slagkraften hos en reklamslogan.
Innan jag ens hunnit kolla meddelandena på min telefonsvarare så vet jag att det är Engelsmannen som ligger bakom spektaklet. Han har ringt mig för att berätta att han nu tagit över ännu ett av mina revir.
Som många av er redan vet, så är personen som går under täcknamnet Engelsmannen en agent från byrån vi kallar Antidoxa: Edsvurna fiender till allt som de kategoriserar såsom skrock och vidskepelse av de högre nivåerna; däribland medierna, trender inom samtidskulturen, sociologi och samtliga politiska ideologier, bortsett från den de själva praktiserar. Detta gör de högst motvilligt, och enbart i väntan på att något bättre skall dyka upp; för stunden så är deras ideologi en mycket sofistikerad och helt avsexualiserad form av självförnekande kannibalism.
Engelsmannen är systemfilosof av tionde graden, med svart bälte i såväl lateralt tänkande som system dynamics. Hans signaturvapen är virala psykoser, och hans modus operandi är att utnyttja själva de habitushierarkier som Antidoxa svurit att bekämpa och vända dessa mot sig själva. Engelsmannen är särskilt känd för att dirigera människors politikerförakt genom mediadrev, skvaller och till synes amatörinspelade satirfilmer på youtube, och vi har indicier som talar för att det var han som delabel:ade nonfigurativ konst såsom "modern konst".
Det finns de som säger att vi indoktrinerats till att se monster i varje skugga och varje silhuett. För att hålla oss skrämda och därmed få oss att konsumera, konsumera. Jag trodde länge på detta, innan jag förstod att den verkliga indoktrineringen handlade om att dölja monster från våra blickfång. Istället för att se de rovdjur som vandrar mitt bland oss, så oroar vi oss för storvulna regeringskonspirationer som hämtade från politiska thrillers.
Tänk på detta: På franska järnvägar ser man ofta varningsskylten "Un train peut en cacher un autre". Det betyder "ett tåg kan dölja ett annat". För några veckor sedan träffade jag mannen som formulerade och utformade den skylten; en av de kraftfullare magiker jag någonsin träffat. Inom tio år - spådde han - så skulle folk börja vakna upp och inse budskapet i de skyltarna. Sanningen skulle inte längre kunna döljas, förborgas eller detournementeras av våra fiender.
För två dagar sedan rapporterades han död.
Våra fiender är många, och än så länge är vår kännedom om de flesta av dem mycket liten. Vi har Schizurgerna; som är kosmiska väsen som lever och agerar på ett plan mycket främmande från vårt. För dem är våra naturlagar att likna vid etikettsregler, och vice versa. Schizurger har förnuftöverskridande förmågor att manipulera fundamenten för vår verklighetsuppfattning, men är strikt begränsade av till synes fullständigt godtyckliga och irrationella bestämmelser, vars bakgrund och omfattning vi ännu inte riktigt kunnat kartlägga.
En annan av våra fiender är Paramanikerna, en sorts kult av metamedvetanden som uppstår när människor samlas och organiserar sig. Precis på samma sätt som cellerna i en människokropp är omedvetna om att de utgör beståndsdelar i ett större och högre väsen, så är individerna i jaktlag, Lionsföreningar, fanklubbar och onlinecommunities ofta omedvetna om att de tillsammans utgör beståndsdelar i ett större och mer komplext väsen.
De flesta sådana metaväsen är indifferenta när det kommer till människornas vara eller icke vara, men Paramanikerna menar att tillvaron är lidande (i buddhistisk mening) och att det är människan som är upphovet till detta lidande. Många Paramaniker påstår sig höra röster och förnimma skrämmande mardrömshallucinationer, och anklagar sina mänskliga beståndsdelar för att vara anledningen till detta tillstånd. Somliga Paramaniker vill försöka förfina och vidareutveckla människan för att göra sig kvitt det besudlade elementet, medan andra vill degenerera människan och återgå till ett enklare, mer primitivt stadie, för att därigenom utröna var någonstans i vår utveckling som det gick fel.
En fiende som vi har gemensam med Paramanikerna är de Maligna Mjukvarorna, en sorts cancerceller i våra samhällen som ofta innehar väldigt inflytelserika positioner inom näringslivet. Maligna Mjukvaror har liknats vid kleptoparasitoider i naturen, och arbetar med ett modus operandi som för våra agenter är oskiljaktigt från hur så kallade logiska bomber angriper datornätverk. Enligt de Maligna Mjukvarorna så har alla system - från komplicerade system såsom den globala ekonomin, till simpla, lokala system såsom procedurerna i en japansk teceremoni - lagar och regler som kan brytas på så vis att hela systemet drabbar samman.
"Division by zero". Våra agenter har rapporterat att Maligna Mjukvaror 2006 lyckades få en vitrysk programledare att börja brinna tillsammans med ena halvan av ett populärt pojkband, genom att på ett mycket listigt sätt utnyttja ett logiskt säkerhetshål i procedurerna som styrde landets uttagning till Eurovision Song Contest.
Jag hade så hög puls att jag först inte hörde Anette över ljudet av mina bultande öron. Hon ropade åt mig att stanna, och jag saktade motvilligt ner på farten, rädd att jag inte skulle kunna orka börja springa på nytt. Vi fann oss ståendes på Storgatan, mitt i den korsning där det en gång hade funnits två uteserveringar mittemot varandra. Här hade vi en vecka tidigare druckit latte machiatos och njutit av sommarsolen. Nu fanns det i förödelsen endast vaga spår kvar av den prunkande småstadsoas vi tidigare trott oss kunna ta för given.
”Hör du det där ljudet?” undrade hon och lyfte ett finger mot sitt vänstra öra. Jag orkade knappt ens koncentrera mig på frågan. Mina ben var på väg att ge efter av trötthet, och när jag blickade mot henne kunde jag bara tänka på vilken fin solbränna hon hade fått; en insikt som fick mig att småskratta med värkande andetag. För en vecka sedan hade vi inte haft större problem att tampas med än våra egna kontorsbleka ansikten.
”Hör du inte?” repeterade hon. ”Det dova malandet, vad är det, egentligen? Det låter som om någon sprutade vatten.”
Jag hörde inte ljudet förrän jag såg var det härrörde ifrån, och till och med då kunde jag inte låta bli att för en kort sekund tänka: Det är jämn veckodag; förbjudet att vattna sin trädgård. Från vägkrönet kom det – ringlande och slingrande – skuggor av smuts och sot i virvlande vindströmmar. Jag trodde först att det var någon som blåste det svarta dammet framför sig, och väntade därför som förstenad på att denna skulle visa sig. När jag till sist förstod att det inte var någon annan än den ringlande förruttnelsen – nu allt kompaktare; serpentiner av skräp och träck – som orsakade ljudet, då var det redan försent. Så fort avskrädet fått vittring på det rinnande blodet längs Anettes ben så rörde det sig alldeles för fort för att hon skulle hinna undan. De grabbade tag i hennes ben och snärjde sig vidare upp längs hennes lår i en enda smidig, obehindrad rörelse. Hennes skrik av förvirring och rädsla varade bara en kort sekund, sedan hade förfallet tvingat sig in i hennes mun och näsborrar för att därefter börja ringla allt längre ner längs hennes strupe. Jag staplade tafatt fram för att hjälpa henne, men ryggade undan inför både åsynen av hennes ansikte – åldrat, uttorkat och anfrätt av mögel – såväl som av den avskyvärda stanken av röta och avföring. Hon bet ihop för att sedan omedelbart kräkas upp den svarta förruttnelsen, men det kom omedelbart en ny våg av inkräktande tentakler för varje gång hon harklade sig och kippade efter luft. Själv spydde jag så fort som jag börjat ta mina första rusande steg ifrån korsningen. När de väl hade funnit andra ingångar till hennes kropp så var jag redan långt borta.
Jag är den som kallas Agent Anspråkslös. Jag är anarko-ontolog, holiopat och dadaistisk kampsportsmästare. Jag har förfinat mina kunskaper i antikonstens princip till den grad att jag kommit att behärska hela sjutton sätt att döda med olika former av nonsens.
Mina fiender är först och främst agenterna från Labyrinten, som är ute efter mig av rent personliga skäl. De säger att våra respektive byråer är mitt uppe i ett kallt krig, men att jag inte tar det på tillräckligt mycket allvar. De mördade min familj och jag skickade dem en låda choklad och skrev en dikt där jag bad om ursäkt för att jag hade ätit upp all fransk nougat. Det gjorde dem helt rasande.
Mina vänner är Kvasiotropen och Kodord:drodoK. Kvasiotropen är ett metakosmiskt väsen som via slumpens omvägar kommit till insikten att den sista siffran i Pi är 4, vilket han kan leda i bevis med en ekvation som - om den skulle återges i sin helhet - skulle lösa upp beståndsdelarna i hela vårt universum. Kodord:drodoK är en fantastiskt invecklad genetisk programvara utvecklad av hinduistiska munkar på 1300-talet, för tillfället lagrad i ryggmärgen av en avdankad före detta acid house-musiker som bor hemma hos sina föräldrar i Brighton och som lider av bipolär depression. Hans krafter har inte tillfullo materialiserats ännu, men han kan redan operera enklare bruksföremål - såsom brödrostar - genom att kanalisera sin dystymi och sträcka ut den, såsom ett magnetfält.
Kodord:drodoK är ständigt jagad av en anamnetisk endoparasit - ett väsen vars beteende i all väsentlighet är oskiljaktig från en binnikemask, fastän den inte lever inne i en människokropp utan i alla oss människors nedärvda kunskaper. Precis på samma sätt som bin har nedärvda minnen från sina föräldrar och föds med kunskapen om hur att hitta till matställen som deras fäder har upptäckt, så har även vi människor vissa nedärvda minnen. Bland dessa minnen så gömmer sig en föreställning som är utformad på så vis att - när vi spelar upp den inför våra sinnen - så aktiverar den kodsträngar i våra hjärnor som utsöndrar signalsubstanser som får den att växa sig större och starkare på våra andra föreställningars bekostnad. De flesta människor känner till parasiten såsom en dröm som handlar om att gå till skolan eller jobbet utan att ha tagit på sig några byxor.
Vad inte många vet är däremot att parasiten i allra högsta grad är ett levande väsen, och att deras främsta agenda är att hitta och besegra Kodord:drodoK, vilket jag och Kvasiotropen skall hjälpa honom att överkomma.
Vi är spioner, superhjältar, magiker, galningar, konstnärer, filosofer och fullständiga pajaser - allt på en gång - som visar hur galen tillvaron är med våra cirkuskonster. Ni kan kalla oss dårar om ni vill, själva vet vi dock att vi besitter kunskaper som överskrider alla rationella såväl som irrationella gränser.
Vi är Metagnosis.