Jag kommer mest ihåg Sinbad-spelet, för jag blev skitsur när jag såg det. Det var nämligen en sådan där idé som jag hade velat hitta på själv.
Det är väl den finaste komplimang jag kan ge åt någon, förresten. Det är min personliga dogmafavorit genom tiderna. Av alla dogmaspel (även mina egna) så är det nog bara Sinbad jag verkligen vill spela.
Sedan kommer jag ihåg fabeljazz för att det var kul och för att jag skrev ett corny förslag på jazzdueller till den utökade versionen där en mantikora(!) råkade komma in i ett exempel och sprida förvirring omkring sig. (Jag menade mandrill, förstås)
Jag kommer ihåg Hjälten Gegg också, och Murder we Wrote.
"Är dogmaspelens form en bra språngbräda in i ett spel?"
Jag är en rookie, men min slutsats är att om man ska börja på ett bra spel så tvingas man göra en dålig dogmaversion (som känns ofärdig).
Personligen har jag haft många idéer som kunnat bli bra systemlösa konventsscenarier, men skall man klura på regler så räcker inte riktigt dogmaformatet till. Jag kommer personligen inte delta i någon mer dogmatävling, för jag tycker det mest blev frustrerande att all kreativitet gick åt till att klippa bort saker jag hade hittat på men som inte fick plats. Till slut satt jag och valde mellan olika formuleringar för att få in all text jag tyckte behövdes i stämningstexterna: "Ska jag skriva 'alla' istället för 'samtliga', och 'nyans' istället för 'schattering'? Då kan jag få plats med 'basilisk' istället för 'drake'..." osv.
Mot slutet blev det faktiskt jobbigt för mig. En kul utmaning, men till slut kom den att hämma mer kreativitet än den främjade. För mig, alltså.