Farima följde försiktigt den skrovliga bergsväggen med handen samtidigt som hon tog sig fram längs den smala avsatsen. Den rasande floden Ther-Urigh dränkte alla andra ljud när den kastade sig utför bergets sida.
Farima fick nästan svindel när hon lämnade dvärgfästets trygga famn och plötsligt hade någonting annat än bergsväggar på tre sidor. Det var en klar natt och stjärnorna blänkte som silverklumpar i natten. Instinktivt letade hon efter de stjärntecken som hennes farfar hade visat henne. Där var Hackan och där borta Kung Durgarts krona. Långsamt och metodiskt följde hon avsatsen som så småningom blev bredare och svängde bort ifrån floden.
Hennes syster satt med benen i kors och blicken riktad neråt, mot de mörka, fientliga skogarna som omgav den väldiga kedjan av mäktiga berg. Hon drömde väl sig bort som vanligt, medan den plikttrogna Farima arbetade. Hon hade god lust att gå fram och rycka henne i skägget. Men hon kunde lika lite som den övriga familjen vara arg någon längre tid på sin lillasyster.
Farima hostade försiktigt. Hennes syster reagerade inte och Farima skulle just till att säga någonting surt när systern plötsligt utbrast:
- Vad tror du finns nere i skogarna Fari?
- Mor och far sade åt mig att hämta dig, Seri. Du vet mycket väl att det är dags för kvällsvard nu.
- Tror du där finns blommor, och konstiga växter? Och djur? Farfar sa att där fanns fyrbenta djur som det tydligen fanns folk som red på. Undrar hur de ser ut och hur det hade varit att rida på dem.
Farima suckade och satte sig ner bredvid sin syster.
- Jag vet inte. Jag tror att du lyssnar för mycket på farfar ibland. Det är här som vi hör hemma. Det har vi alltid gjort.
- Hur kan man veta var man hör hemma om man alltid är på samma ställe hela tiden? Tänk om jag hör hemma i ett litet hus uppe i ett träd? Jag kunde ha en fyrbening att rida på. Här är det ju så tråkigt!
- När du är gammal nog att bestämma över dig själv så kan du få besöka skogarna. Fast då har du förhoppningsvis blivit klokare. Dvärgarna hör hemma i bergen. Så har det alltid varit.
Seri svarade inte utan fortsatte att stirra ner mot skogen med drömsk blick. Farima som var något försiktigare vågade sig också på en snabb titt. Visst var de mörka skogarna märkligt lockande även om det bara var de mest våghalsiga eller galna av dvärgarna som någonsin vågade sig dit. Det var nog säkrast att stanna hemma i fästet ändå.
Hur spelar och spelleder ni dvärgar? Vilket rollspel tycker ni ger den bästa bilden av denna klassiska fantasyras?
Farima fick nästan svindel när hon lämnade dvärgfästets trygga famn och plötsligt hade någonting annat än bergsväggar på tre sidor. Det var en klar natt och stjärnorna blänkte som silverklumpar i natten. Instinktivt letade hon efter de stjärntecken som hennes farfar hade visat henne. Där var Hackan och där borta Kung Durgarts krona. Långsamt och metodiskt följde hon avsatsen som så småningom blev bredare och svängde bort ifrån floden.
Hennes syster satt med benen i kors och blicken riktad neråt, mot de mörka, fientliga skogarna som omgav den väldiga kedjan av mäktiga berg. Hon drömde väl sig bort som vanligt, medan den plikttrogna Farima arbetade. Hon hade god lust att gå fram och rycka henne i skägget. Men hon kunde lika lite som den övriga familjen vara arg någon längre tid på sin lillasyster.
Farima hostade försiktigt. Hennes syster reagerade inte och Farima skulle just till att säga någonting surt när systern plötsligt utbrast:
- Vad tror du finns nere i skogarna Fari?
- Mor och far sade åt mig att hämta dig, Seri. Du vet mycket väl att det är dags för kvällsvard nu.
- Tror du där finns blommor, och konstiga växter? Och djur? Farfar sa att där fanns fyrbenta djur som det tydligen fanns folk som red på. Undrar hur de ser ut och hur det hade varit att rida på dem.
Farima suckade och satte sig ner bredvid sin syster.
- Jag vet inte. Jag tror att du lyssnar för mycket på farfar ibland. Det är här som vi hör hemma. Det har vi alltid gjort.
- Hur kan man veta var man hör hemma om man alltid är på samma ställe hela tiden? Tänk om jag hör hemma i ett litet hus uppe i ett träd? Jag kunde ha en fyrbening att rida på. Här är det ju så tråkigt!
- När du är gammal nog att bestämma över dig själv så kan du få besöka skogarna. Fast då har du förhoppningsvis blivit klokare. Dvärgarna hör hemma i bergen. Så har det alltid varit.
Seri svarade inte utan fortsatte att stirra ner mot skogen med drömsk blick. Farima som var något försiktigare vågade sig också på en snabb titt. Visst var de mörka skogarna märkligt lockande även om det bara var de mest våghalsiga eller galna av dvärgarna som någonsin vågade sig dit. Det var nog säkrast att stanna hemma i fästet ändå.
Hur spelar och spelleder ni dvärgar? Vilket rollspel tycker ni ger den bästa bilden av denna klassiska fantasyras?