Nekromanti Doing it Dwarfstyle

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Farima följde försiktigt den skrovliga bergsväggen med handen samtidigt som hon tog sig fram längs den smala avsatsen. Den rasande floden Ther-Urigh dränkte alla andra ljud när den kastade sig utför bergets sida.

Farima fick nästan svindel när hon lämnade dvärgfästets trygga famn och plötsligt hade någonting annat än bergsväggar på tre sidor. Det var en klar natt och stjärnorna blänkte som silverklumpar i natten. Instinktivt letade hon efter de stjärntecken som hennes farfar hade visat henne. Där var Hackan och där borta Kung Durgarts krona. Långsamt och metodiskt följde hon avsatsen som så småningom blev bredare och svängde bort ifrån floden.

Hennes syster satt med benen i kors och blicken riktad neråt, mot de mörka, fientliga skogarna som omgav den väldiga kedjan av mäktiga berg. Hon drömde väl sig bort som vanligt, medan den plikttrogna Farima arbetade. Hon hade god lust att gå fram och rycka henne i skägget. Men hon kunde lika lite som den övriga familjen vara arg någon längre tid på sin lillasyster.

Farima hostade försiktigt. Hennes syster reagerade inte och Farima skulle just till att säga någonting surt när systern plötsligt utbrast:

- Vad tror du finns nere i skogarna Fari?
- Mor och far sade åt mig att hämta dig, Seri. Du vet mycket väl att det är dags för kvällsvard nu.
- Tror du där finns blommor, och konstiga växter? Och djur? Farfar sa att där fanns fyrbenta djur som det tydligen fanns folk som red på. Undrar hur de ser ut och hur det hade varit att rida på dem.

Farima suckade och satte sig ner bredvid sin syster.

- Jag vet inte. Jag tror att du lyssnar för mycket på farfar ibland. Det är här som vi hör hemma. Det har vi alltid gjort.
- Hur kan man veta var man hör hemma om man alltid är på samma ställe hela tiden? Tänk om jag hör hemma i ett litet hus uppe i ett träd? Jag kunde ha en fyrbening att rida på. Här är det ju så tråkigt!
- När du är gammal nog att bestämma över dig själv så kan du få besöka skogarna. Fast då har du förhoppningsvis blivit klokare. Dvärgarna hör hemma i bergen. Så har det alltid varit.

Seri svarade inte utan fortsatte att stirra ner mot skogen med drömsk blick. Farima som var något försiktigare vågade sig också på en snabb titt. Visst var de mörka skogarna märkligt lockande även om det bara var de mest våghalsiga eller galna av dvärgarna som någonsin vågade sig dit. Det var nog säkrast att stanna hemma i fästet ändå.

Hur spelar och spelleder ni dvärgar? Vilket rollspel tycker ni ger den bästa bilden av denna klassiska fantasyras?
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
Dvärgar är så oerhört mycket mer komplexa än en vikingatank med ett skägg och en yxa.

Tyvärr blir det himla svårt när alla beskrivningar bara säger 'alla tusentals dvärgar har samma personlighet och tycker samma sak om allting'. Visst, folk som växer upp på landet har det kanske lite svårt för storstaden, och vice versa. På samma sätt präglas dvärgarna av berget och mörkret, men det borde inte vara någon ovanlighet att de längtar bort som flickan i din berättelse. En upptäckarlusta likt den som halvlängdsmännen brukar begåvas med. För 'nyfikenhet' kan knappast vara bara ett särdrag hos ett par raser. Dvärgarna sägs ju vara intresserade av teknik, och det pekar ju på en viss upptäckarlusta.

Själv tycker jag om sättet dvärgarna beskrivs på i Warhammer Fantasy Battles. Huruvida de är identiska med de i WHFRP låter jag var osagt då jag inte läst det. De lägger vikt på traditioner och stolthet och såklart ölet, utan att för den skull säga att det är allmängiltigt. Man måste försöka beskriva sättet dvärgsamhällena funkar på, inte bara brottstycken och lösa dvärgar som tar sig utanför bershallarna.

Jag ser gärna dvärgarnas inre precis som vilken mänsklig rollperson som helst. De kan vara snälla, buffliga, givmilda och så vidare, men sen är det en helt annan sak vad omgivningen uppfattar dvärgarna som. Allt det här med de arketypiska dvärgarna som vi alla känner igen kanske bara är summan av alla människors fördomar om de små bergstomtarna som de egentligen inte förstår. Och de gör de inte heller. Det krävs tid att komma innanför skägget på en dvärg.

It's a dwarfen thing, you wouldn't understand.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Mmmm !! Dvärgar !

Det här var ju en trevlig fråga !! :gremtongue:
Först & främst så ÄLSKAR jag & lira dvärgar. Tycker att de passar mig bäst IRL om man säger så.. Sen att man nästan ser ut som dvärg åxå gör ju saken inte bättre.. :gremgrin:
Hur jag spelar dem då..
Tja, försöker utnyttja de karaktärsdrag som finns hos dem tjurigheten-råstyrkan-lite långsintheten & sådan.. Det är iaf välldas skoj när man spelar mor andra karaktärer som t. ex alver & sådant.
Vem & vilka som reprenserar dvärgar. Ja Tolkien är ju das überfader till dvärgar tycker jag ! Tycker att han speglar dess personlighet välldans bra. Sen så har vi ju DoD v1-4 som gör dvärgar bra. DoD v.6 verkar spegla dvärgar bra åxå, men har icke läst det så mycket ännu..
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Dvärgen måste vara den fantasyras som har minst möjligheter. En artikel av Magnus Seter i Sverox visade detta på ett bedrövande tydligt sätt genom att de sex arketyper som presenterades, trots att de alla visade på ovanliga sysselästtningsområden för dvärgarna, alla i grund och botten var samma gamla buttra skäggmiffo som alltid. Därmed inte sagt att man inte kan leka med dvärgen och dess mentalitet, men man kan inte göra det utan att frångå fjantasykonventioner.

Nog med klyschor. Dags att besvara dina frågor:

Hur spelar och spelleder ni dvärgar?

Sällan om någonsin. Jag tycker helt enkelt inte att dvärgar är särskilt intressanta. De duger som opersonliga klossar av militär styrka, "vi kan inte korsa bergen via Uggapasset, för det hålls av dvärgarna". De duger som gestalter som sveper förbi. De duger väldigt illa som individer. Fjantasyn har helt enkelt forcerat in dvärgarna i en mördande trång schablon som de omöjligen kan lämna. Jag gillar inte dvärgar.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
"Därmed inte sagt att man inte kan leka med dvärgen och dess mentalitet, men man kan inte göra det utan att frångå fjantasykonventioner. "

Är det inte just sådant lekande med konventionerna som ofta mynnar ut i riktigt kreativt och minnesvärt rollspel? Personligen upplever jag det som att många spelkonstruktörer inte är särskilt intresserade i just dvärgar och därför ofta inkluderar dem enbart för att de är ett standardelement i klassiskt fjantasy. Det saknas alltså både ambitioner och energi när det gäller att presentera nya, fräscha perspektiv på rasen. Däremot är förkärleken för alver ibland samma personer större. Har jag rätt eller är det någon som tycker annorlunda?
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
Amen, broder. Väl rutet. Alverna har som jag sa i alvtråden fått för mycket uppmärksamhet. Dvärgarna är korta skäggmiffon. Alverna är fagrast bland alla varelser, komplexa, underbara, bla bla bla. För att titta på det senaste standardfjantasy jag har tillgång till - Dod6 Grundboken - så är beskrivningen av alverna fylld med flummiga ord och abstrakta saker. Dvärgbeskrivningen är oerhört mycker mer konkret och pekar på en massa saker som hjälper en att spela en dvärg. förvisso, en stereotyp dvärg men ändock.

Så jag håller med - det finns en stark rasism mot dvärgar, för alver. Fram för mer utveckling och mer tid i rampljuset för skäggmiffon!
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Det är en höna-ägg-diskussion. Dvärgarna har kommit att bli en tråkig schablonras eftersom ingen har velat främja sig från fjantasyshablonen eller strunta i dvärgarna. Att göra något intressant med dvärgarna vore en plågsam process och man skulle förmodligen finna att det man fått knappast kan kallas dvärg alls. Bättre då att ta tillvara de större möjligheter som finns hos de betydligt mer flexibla alverna.
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Dvärgar som jag vill ha dem.

Dvärgar är smäväxta och gömmer sig gärna under jorden. Det är uppenbart därför att de är ganska underlägsna i strid och fega.

Dvärgar lever mycket längre än mäniskor och med tanke på att nya idéer brukar kräva ett generationsskifte för att får riktigt fäste är dvärgarna riktiga traditionalister. Med nödvändighet blir de frånsprungna av människor i utvecklingen. När människorna har hundra generationer av utveckling hinner dvärgarna bara med 10. De ligger därför kvar på stenyxestadiet.

Dvärgarna är anpassade till ett liv under marken och är därför bleka, hårlösa och med mycket stora ögon för att maximera ljusanvändningen. Det folk tror är skägg och långt hår är egentligen den svampodling som utgör en stor del av basfödan för dvärgarna.

/Vindhand gillar verkligen inte dvärgar...
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Do that funky midget

Dvärgar är trista i sin kliché. De har ett skägg, en yxa och ett bergfäste. På fritiden gräver de guld, nackar orcher och räknar sitt guld. De bygger även grottor som är två meter höga om inte mer av någon anledning... o_O;;

Mina favvomidgets återfinns i Gemini. De är en ras i exil, de litar inte på varandra efter ett stort svek, då och då genomförs dvärghatarupplopp i städerna av avundsjuka människor. De har en förbannelse som gör att en viss procent av dem är antingen helt kokobello eller har fler armar typ. Inga hjärmar med horn. Ingen förkärlek för yxor. Inga bergfästen (eller nja, de finns väl långt bort men de är om jag minns rätt spökstäder). Inga välansade skägg (har man ett välansat skägg i Gemini är man skurk!). Då är dvärgarna bra.


Storuggla, von Smallhausen var en dvärg
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Dvärgar - ofrånkomligt trist?

Du har helt rätt. Dvärgar är helt sonika skittråkiga, precis som Dnalor säger tack vare det fack fantasyn tvingat in dem in. Jag har fått till riktigt bra dvärgar i Eon, främst Äril, Drezinklanens bäste fäktare, och kungarna av Kholon-renk-Ghor-Drezin och Zolod-renk-Elall (han kommer bli ball i Västlanden), men de är blott några små pärlor som lätt slukas i den ofrånkomligt gråtrista massa som utgörs av resten av deras folk.

Jag försökte presentera ett nytt perspektiv på dvärgarna i 'Efter istiden', kampanjvärlden jag filar på. Jag gav upp. I slutändan stod det klart att hur mycket jag än gjorde av dvärgarna var de fastgjutna i ett så smalt koncept att svartalverna och jättarna lätt fyllde samtliga deras funktioner, och mer därtill. Så jag struntade i dvärgarna, och kunde istället göra två andra, mer intressanta folk än mer mångfacetterade genom att ge dem dvärgarnas egenskaper med. Och jag har inte haft någon anledning att ångra det.
Så, ja...där dog mina ambitioner att presentera ett nytt, fräscht perspektiv på dvärgarna, och förmodligen återkommer de aldrig igen.

Och angående vad jag tycker om alver...se ovan, helt enkelt.

- Ymir, fatalist
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
Re: Dvärgar - ofrånkomligt trist?

I slutändan stod det klart att hur mycket jag än gjorde av dvärgarna var de fastgjutna i ett så smalt koncept att svartalverna och jättarna lätt fyllde samtliga deras funktioner, och mer därtill.

Säger vem? Varför kan man variera alver men inte dvärgar? Det är som att man har två stycken bilar, en Opel och en Ford. I Opeln sätter man in en asahäftig motor, stora högtalare och en fet subwoofah. Forden tittar man blankt på och säger 'fan vilken tråkig bil' och sätter sig sen i sin Opel och dunkar musik.

Men du har en poäng - i de flesta källor beskrivs dvärgarna som likadana, medans alverna fått olika syn på sig på en hel massa ställen. Återigen då för att dvärgarna lider av konkretism. Jag förstår bara inte varför det i såna fall skulle vara svårt att göra avstamp från det. Det måste ju finnas jättemånga dvärgkoncept där ute som ingen använt!

Jag tänker(tänkte?) mig dvärgarna som ett någorlunda skogslevande semi-nomadfolk i Efter Istiden, som kutar runt i små läderskynken och jagar med kastspjut (bara en ögonblicksbild). Vill du att jag ska spåna lite till och presentera ett koncept, eller har du avfärdat dvärgarna som ofrånkomligt trista redan?
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Re: Dvärgar - ofrånkomligt trist?

Jag tänker(tänkte?) mig dvärgarna som ett någorlunda skogslevande semi-nomadfolk i Efter Istiden, som kutar runt i små läderskynken och jagar med kastspjut (bara en ögonblicksbild).

Det här illustrerar väl det problem jag upplever. Dvärgarna är så schabloniserade att de inte längre är dvärgar utan sina gruvor, smedjor och yxor. Om jag vill ha ett skogslevande seminomadfolk finns det ingen anledning att använda dvärgar. Jag kan lika gärna använda människor; det är mindre plågsamt mot konventionerna och innebär mindre kreativa begränsningar från samma konventioner.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Dvärgar - överflödiga till sist.

Säger vem? Varför kan man variera alver men inte dvärgar?
För att dvärgarna har mycket mer emot sig. Precis som du själv säger har alverna fått ett mycket bredare kulturellt spektrum redan, man har redan mycket att bygga ifrån. Att jobba med dvärgarna blir mycket motigare, eftersom man endast har de stentrista klyschorna att utgå ifrån, och de är vääldigt djupt rotade.

Vidare kan man diskutera hur många av rasernas typiska egenskaper man kan ta bort och fortfarande ha rasen kvar. I mitt inlägg om alver ovan tar jag ju upp hur jag tycker alver ska vara, vilka egenskaper de bör ha - men av dem egenskaperna kan man fortfarande bygga väldigt varierande saker. Av dvärgarnas 'obligatoriska' egenskaper däremot...ja, de är så låsta att man nästan måste ta bort allihop för att göra något vettigt...och är det fortfarande dvärgar, då?

Dvärgarnas kroppsbyggnad är i sig en stor begränsning. Alvers mer människolika kroppsbyggnad klarar alla koncept människor klarar - det gör inte dvärgarnas. Dvärgar kan inte springa snabbt, och borde tekniskt sett vara rätt sunkiga fighters på många plan - för dålig utgångsenergi och räckvidd. Vad jag ser som den största bristen är dock, och det här må låta bisarrt, att det inte går att relatera till dvärgar sexuellt. Det är helt enkelt omöjligt för en vanlig medelsvensson att leva sig in i deras sexliv, eftersom vi pga deras kroppsbyggnad automatiskt uppfattar dem som smått groteska. Det blir midgetsex av, liksom. Vad är då problemet med det? Jo, dvärgar blir alltid smått asexuella, och personligen tycker jag att rollpersoner utan sexualitet och amorösa känslor är rätt tråkiga att spela. Är det då så viktigt? Jag vet inte, men jag tror det - jag är fullt och fast övertygad om att jag aldrig kommer att spela en dvärg igen. Jag vill ha vackra, mångfacetterade rollpersoner, och små skäggiga, öldrickande muskeltomtar med yxor och järnmalm i skägget blir aldrig annat än trista, stela och töntiga i det långa loppet, om så blott för deras kroppsbyggnads skull. Dvärgar är helt enkelt för fula för att jag ska vilja spela dem. Det må verka kategoriskt, men det är inte mer mer det. (Även om mina argument må verka en smula förvirrade pga grotesk övertrötthet just nu).

Det måste ju finnas jättemånga dvärgkoncept där ute som ingen använt!
Nämn tre. Och de ska inte vara sura, gnidna, öldrickande, yxsvingande eller något annat überstereotypt. Av Magnus Seters så kallat 'annorlunda' dvärgar i Sverox var det bara en arketyp jag tyckte var häftig - tjuven. Men den var också särdeles cool, förstås.

Angående 'Efter istiden' har jag tänkt igenom det hela mycket noga - dvärgarna är överflödiga. Kan förklara senare på IRC. Problemet med din idé om dvärgarna som skogslevande semi-nomadfolk är främst att alverna redan fyller den rollen på ett ungefär, men jag har också svårt att föreställa mig små übergrova machohunkar med kastspjut och höftskynken, av någon anledning. För mitt inre öga ser det mest outhärdligt löjligt ut...

Jag ville från början ha genuint fornnordiska dvärgar, och de var inte 'ofrånkomligt trista'...men de var helt enkelt överflödiga till sist.

- Ymir, förklarar
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Dvärgar - helt omöjliga?

"Så, ja...där dog mina ambitioner att presentera ett nytt, fräscht perspektiv på dvärgarna, och förmodligen återkommer de aldrig igen. "

Jag är inget större fan av de klassiska fantasyraserna men visst är det synd att just dvärgarna alltid ska marginaliseras bara för att ingen orkar göra någonting annorlunda. En anledning till att skapa ett eget fantasyrollspel är ju just att bryta stereotyper och introducera nya perspektiv. Annars kan man lika gärna trampa på i samma nötta spår.
 

Mattis

Swordsman
Joined
23 Feb 2002
Messages
508
Location
Uppsala
Har spellett (?) en ett år lång kampanj där alla spelarna spelade dvärgabröder. Världen var Trudvang, och de skulle ta sig från en skog i norr ^ (Svartliden, för er som känner till det) och sin isolerade dvärgaby (som faktiskt låg ovan jord) till Vildhjarta i söder, en resa på typ 400 mil.

Det blev en väldigt bra (jävligt bra tillochmed) kampanj med massor av rollspelande. Det var ju som sagt en lång resa, och i en lowfantasyvärld så är det ju inte så mkt bebyggelser.

Där var alla dvärgarna som klassiska fjantasydvärgar, men ändå inte. Vi hade den extreme fantasydvärgen, Boje, som verkligen var vresig och "loner". Han gillade inte att tumma på traditionerna, och sysselsatte sig för det mesta med att fila på sitt armborst (runkonstnär var han) när de andra pratade. Vi hade även trollkarlen Oke, ledare för gänget. Han var mest social, och mest öppen för andra raser (i.e. människor). Han undvek självklart att använda magi inför sina bröder, eftersom vi alla vet dvärgars inställning till det.

Sen så var det alkolisten och lillebror'n Sveinborn, som fick ta mest skit. Han kunde helt enkelt inte låta bli att dricka, och efter ett års spelande så är han nu väldigt inåtvänd och ensam. Han var krigare, för övrigt, men inte en speciellt bra sådan efter att ha fått en lår-piercing av en jättespindel nere i övergivna dvärgagångar (ingen dungeon). Sist, och minst, så har vi Muskr, jägaren. Han var... ja, ganska normal. Förutom att han var grymt kort. Han var så att säga mittemellan alla bröderna, med lite från varje.

Fram för dvärgar!
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Re: Dwarves do it underground

Jag kan bara hålla med dig och de flesta andra i tråden om att dvärgar inte är så roliga i längden, kanske främst på grund av att de är svåra att variera.

Det var faktiskt inte förrän jag läste den här tråden som jag insåg vad jag tycker om dvärgar. I inte mindre än 4 av mina kampanjvärldar har jag marginaliserat dvärgarna (till skurkar, spöken, utdöda, respektive hjulångaroperatörer). Det blir för mycket av klichéfantasy om man skall ha med dem i en central roll. Åtminstone har jag aldrig lyckats göra någonting med dem.
 

avatarex

Helmgast
Joined
18 Dec 2000
Messages
4,233
Location
Göteborg
Inte bara romantik & erotik

Dvärgars problem är att deras enda känsla är hedern. De kan inte vara medlidande, snälla, ångestfyllda, vänskapliga osv. De är känslokalla på nästan alla plan, inte bara gällande sex. Dvärgar bara är. Neutrala, stela. Det som gör att de inte blir psykopater är deras heder, en idé som finns där för att få ett annars knepigt koncept att med konstgjord andning fortsätta leva.

Barn och gamla är (åtminstone i mina ögon) asexuella, men kan för den skull ha andra känslor vilket gör dem intressanta. Dvärgar är bara som Arnold i T2. Maskiner, men med vissa regler (heder, respektive order av John Connor) som gör att de fungerar i grupp.

Gör gråtande, skrattande, lidande, förlåtande dvärgar. Detta går inte emot grunden (kroppen, skägget, ölen, smidet, gruvan osv.). låt dem vara hederliga, men inte så absolut och stelt som i fjantasyn.Dessutom kan individer som nästan har mänsklig nivå på sina känslor vara rätt intressanta, som slingerbulten i Silvertronen (Narnia). Bara det finns lite så blir det kul.
 
Top