Nekromanti Doing it Wizardstyle!

[walium]

- Orbo qulis!

Den sista runan på hans kropp lös upp med ett dunkelt, pulserande sken. Förutom hans runtäckta kropp låg resten av salen i mörker. Han anade sin motståndare 20 steg framför sig.

- Mäster Prawitz! Stig åt sidan, det finns inget du kan göra för att stoppa mig! Min är hämnden! Min är kraften!

Hans kraftfulla stämma ekade runt i salen. Ingen kunde ta miste på kraften och styrkan bakom dem. Blodet ifrån de sex tidigare mästarna fläckade hans enkla kläder och bara hud. Det var ännu varmt. Prawitz rörde sig inte.

- Det vet du att jag inte kan göra. Styrka är inte detsamma som rätt. Varför Erim, varför? Så mycket blod i dessa fredliga salar.

Rösten var mjuk, även i salen mörker kunde man ana tårarna som rann ner för Prawitz kinder. Namnet kändes fel och opassande, det dröjde en stund innan han kände igen sitt eget förnamn.

- Stig åt sidan, mäster. Jag har inget otalt med er! Låt mig lämna denna byggnad utan att spilla även ert blod, ni var alltid god mot mig. Den enda.

Men mäster Prawitz var inte längre kvar. Erim tog några steg fram och svepte med blicken över salen.

- Så mycket vrede. Så mycket smärta. Men andras smärta kommer inte att läka dina egna sår, Erim. Jag varnade dig, jag varnade dem. Envishet, trångsynthet. Så mycket att sona för.

Erim vände sig. Han kunde känna hur mäster Prawitz trevade, lika försiktig som alltid. Vare sig han frammanade en vacker blomma till sin trädgård eller han försökte döda sin forne elev. Erims svar var instinktivt, kraftfullt. Ett plötsligt sken lyste upp salen. Gamla dammiga gobelänger antändes, ett fönster sprack av hettan lågorna stegrade sig mot taket.

- Hon var min! De hade ingen rätt! Vi älskade varandra! De småsinta, avundsjuka svinen!

Eld flammade upp runtom i salen och plötsligt var det inte så mörkt längre. Lågorna slickade de väldiga ekbordet och de sju praktfulla stolarna. En för varje mästare.

- Erim. Hon var en dotter också. Ingen ursäkt, en förklaring. De var män vana att ta sig rätt. Deras död kommer inte att återbörda henne eller minska din smärta.
- Du ljuger! Du ljuger! Jag slet dem i stycken och det kändes skönt! Det kändes rätt!

Han sökte efter mäster Prawitz med alla sinnen, men han gled bara undan, upplöstes som ett rökmoln. Fler fönster sprack och rök bolmade ut. Ett par järnbeslagna ekdörrar splittrades inför hans krafter och han lämnade rummet. Han märkte till sin förvåning att han grät för första gången. Han hade inte gråtit när han dödade de sex gamla männen, men omnämnandet av hans älskade hade fått fram tårarna.

Elden spred sig snabbt och röklukten var närvarande överallt. Erim visste inte vart han var på väg men förstörde allt som var i hans väg. Till sist befann han sig i biblioteket. Han antog att han på något sätt borde beklaga att århundraden av ihopsamlade böcker och pergament nu skulle bli lågornas rov. Men han kunde inte förmå sig att känna något alls.

- Erim.

Mäster Enken steg fram bakom en bokhylla. Han strök sitt vita skägg.

- Erim.

Mäster Kovar log sitt kyliga leende.

- Erim.

Mäster Jartehen stirrade surt på honom med sina skumma ögon. Han såg lika missnöjd ut som vanligt.

- Erim.

Fete mäster Obar vaggade fram som en uppblåst anka. Hur kunde han se så nöjd ut?

- Erim.

Mäster Wardek tände sin pipa och lutade sig mot en bokhylla.

- Erim.

Mäster Prawitz kinder var fuktiga och håret lika ostyrigt som vanligt.

- Erim.

Hon! Lika vacker som han mindes henne. Det kunde inte vara möjligt.

- Ni är döda! Allihopa! Jag vet nog vad du försöker göra!

Han skickade en bokhylla mot den sorgsne Prawitz som bara tog några steg åt sidan.

- Erim.

Hennes röst igen, mjuk men ändå uppfodrande.

- Varför, Erim? Varför? Jag önskade aldrig detta.
- Tyst! Tyst! Tyst! Ni är döda allihopa!

Han ville få henne att tystna, men kunde inte skada henne trots att han visst att hon inte kunde vara verkligt.

- Mycket oförnuftigt och onödigt, pojke.

Mäster Jartehen skakade missnöjt på huvudet. De andra stirrade uppfodrande på Erim. Hade de inte kommit väldigt nära? Han måste ut! Bort härifrån. Han knuffade sig förbi dem och sprang ut genom dörröppningen.

- Farväl, Erim.

Det var mäster Prawitz röst. En isande skräck spred sig genom hans kropp. Han var inte längre utanför biblioteket utan föll handlöst. Mäster Prawitz stod och tittade på honom i ett av stora salens fönster. Där fanns ett hål i glaset. Mäster Prawitz, illusionismens mästare. Han hade borgen bredvid sig och marken kom allt närmare. Han kunde se stadsbor som pekade mot någonting. Han kunde fortfarande klara sig. Det fanns lämplig magi som skulle göra att han inte skadade sig. Erim letade febrilt i minnet.

- Idar mor…..

Han kropp missade precis ett hustak och damp ner i den stenlagda marknadsplatsen.


Magi och dess utövare är även det ett vanligt förekommande inslag i framförallt fantasy. Hur gestaltar ni så abstrakta ting när ni spelare och spelleder?

 

[Lord Renisis]

Hugorium Tomtigos....

Det var kallt. Sön yrde åt alla håll där sällskapet vandrade över snödrivorna i Belagoms kyliga vinter. De hade vandratt i veckor, dag för dag hadde varit lika kall som denna. De var frusna och hungriga och kylans händer slet i deras lemmar. Himlen den annars så blå, var nu svart.

Gruppens ledare spejade ut över nejden så som om något hiskerligt och ont väntade dem.
En räv som vars päls nu (vinterpäls) var vit såg nyfiken på gruppen.
Ledaren sade

-"Rakorim!

En av skepnaderna svarade

-"Girôn, vad vill du att jag ska göra?

-"Kom fram här till mig och sej mig vad dina alvögon ser.. Finns det en lämplig övernattningsplats?

Alven spejade ut över landskapet. Ledaren sade otåligt.

-"Ser du något?

-"Nejoo! Jag ser en grotta långt borta som kommer ge oss skydd för både snön och blåsten.
Där slår vi läger sade ledaren tämligen mycket nöjd, eftersom han skulle slippa all snö i natt.
De vandrade efter alven som lätt sprang över snön.
En mycket kort skepnad mumlade

-"Man ska inte följa alvernas råd gämt och ständigt

Ledaren sade

-"Tyst Rakkhûr. Rakorims största förmågor är hans vetskap om naturen, hans precision med sin båge och hans syn och hans hörsel.

Han sade åter.

-"Dina förmågor är din brilijanta smideskonst, din fruktansvärda skicklighet med din hammare som många troll och orcher stupat för, och sist men inte minst din kunskap om bergen och alla hemligheter de döljer.

-"Nåväl sade Rakkûr leende.

-"Låt gå för denna gång.

Ledaren som vars namn var Girôn log i sina tankar. Hans grupp hadde aldrig varit konfliktlös, men den var en stark grupp där alla kunde lita på varandra.

De vandrade i ungefär en halvtimme och snart stog dom framför en grotta. Dess öppning var ganska liten men gången blev större inanför. Grottans golv var täckt av grovt grus med stenar och klippblock här och där. Riktigt förstjust tog Rakkûr täten och gick in i grottan så raskt att de andra hadde problem att följa med. Deras huvuden (förutom Rakkûr) slog imot droppstenar som var så långa att de snar växte ihop med marken på grottan.
Men plötsligt.....
Ett ljus började nu synas. Ett avlägset ljus, ungefär som när man ser en stuga långt borta i någon by.
Dess ljus lockar inbjudande och man får en längtan att sitta framför en brasa och berätta historier för sina vänner medans man njuter va en bägare vin.
Gruppen blev genast nyfikna och beslöt sig för att se var det var för någonting. Det kändes som dom hadde vandratt i timmar när dom kom fram till den sista kröken. De svängde runt den och....
Det var ett rum byggd av sten och det som först fångade deras blick var en öppen spis med en puttrande gryta över. Från grytan kom en mycket god lukt av mat. Till höger om elden stod ett stort träbord med en massa glasflaskor med mystiska vätskor i. En garderob stod mittimot elden fast vid den andra väggen. En annan dörr tvärs över rummet såg ut att leda til andra rum. Mitt i rummet stod ett bord med fyra stolar uppställda runt det. En var redan upptagen.
Där satt en man. En mycket åldrad man. Han hadde långt grått hår ner till hans midja, och hans skägg var lika långt.
Han var klädd i en klädnad i blått silke (ser ut som så för deras ögon) och en blå mantel hadde han runt axlarna. Glasögon formade helt runda satt på hans näsa, och en krokig lång näsa slingrade sig ut från hans andsikte. Något som liknade tofflor hadde han på sina fötter och en stav i renaste guld han höll i sin hand. På toppen av staven satt en blå ädelsten.
Han log upp mot gruppen. Alla utom alven ryggade tillbaka. Den gamle sade trevligt till alven. Trevligt o se dig igen gamle vänn. 50 år är en lång tid för vänner att va ifrån varandra. Alven leede och gick sedan fram och omfamnade gammlingen.

-"Jag hadde hoppats att min kvällsvard skulle vara fädig nu när du kom sade gamlingen.

-"Jag har länge önskat någon att samtala med sade han igen.

Rakkûr o Girôn såg förbryllade på varandra.
Rakorim gick o satte sig vid bordet

-"Nå sade gamlingen.

Han såg upp mot de andra två.

-"Ska ni äta eran mat stående så gärna för mig men annars är ni hjärtligt välkommna att sitta ner..

Maten stod snart på bordet och de andra i gruppen blev snart allesammans bra vänn med gamlingen.
De samtalade hela kvällen, berättade historier för varandra, njöt av riktig mat o dryck...
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Well thats my vision of the wizards....

Fråga mig mer om du undrar över någott..

/Hugo, som aldrig spelatt magiker....

 

[Lord Renisis]

Re: Hugorium Tomtigos....

I min tanke är trollkarlar oftast gästfria och glada.... De är visa och förtjusta i att få besök.
De bor i torn och grottor. Om inte borgar
De som inte är goda har en likhet med Jaffar i alladin...

/Förklarar lite bättre...

 

[wilper]

Re: Hugorium Tomtigos....

Jo, trollkarlar bor ju ofta så ensligt att de tycker att det är trevligt med besök, själv fattar jag inte varför tornen står så långt från städerna. Det händer att trollkarlarna blir så glada av att ett äventyrarsällskap hälsar på att de ger bort lite magiska prylar som ligger och skräpar. Ibland har de något litet äventyr också, nån skatt som skall hämtas eller så.

 

[Lord Renisis]

Re: Hugorium Tomtigos....

Jo det är så jag tänkte typ...
Tänker ut en fortsättning....

 

[Krille]

"Magi och dess utövare är även det ett vanligt förekommande inslag i framförallt fantasy. Hur gestaltar ni så abstrakta ting när ni spelare och spelleder?"

Till att börja med försöker jag finna vad spelets definition på magi är. Är det en naturkraft, som i Västmark? Är det en vetenskap som i Eon? Är det något religiöst inblandat, som i Kraften? Är det sanningen bortom vetenskapen, som i Cthulhu? Är det en lista med spells avsedda att plocka haubitsammunition från? Allt detta inverkar på hur magi gestaltas. Får jag själv välja så är väl allt utom haubitsammunitionen intressant för mig.

En sak som jag känner är väldigt viktig är att magi är kunskap. Om magi bara är poäng i färdigheter så missar man något. Då har ens magiker förvandlats till fälthaubits igen. Det innebär att magikern kommer att tangera den lärde mannens område, men det har jag inget problem med. "Wizard" härstammar ju trots allt från gammalsaxiskans "wys-ard", eller vis man. Samma gäller "witch" och "wicca" också.

Rent konkret så måste magi vara mer än spells och siffror. Slåss man med ett svärd så använder man ett vapen för att ge fienden däng på något ställe av kroppen. Det är rätt konkret och påtagligt. Svärd vet vi hur de ser ut, och Hollywood har bidragit med tillräckligt många kladdiga scener för att visa hur det ser ut när man får en smäll av ett. Men en besvärjelse? Den är abstrakt. Den är ett namn på något som "inte finns". Ofta är dess resultat väldigt okonkret också - man får en mängd skada, men det förklaras sällan hur det går till. På så sätt blir besvärjelser ungefär lika intressanta som nationella provet i matematik.

Så vad jag funderar på i Västmark är något rent konkret att hänga upp magin på, ett fokus som är något rent konkret. Det är inte ingredienser eller komponenter (örter, torkad sk*t...), utan bara en konkretisering av besvärjandet. Ett fokus till en besvärjelse med varaktighet koncentration skulle kunna vara Sejdsång, till exempel. Då har man något konkret: så länge som magikern sejdsjunger så pågår magin. Det finns en konkret koppling mellan effekten av besvärjelsen och utförandet av den, i det här fallet sejdsången. Den idén utvecklas mer i detalj här.

En annan tanke som jag har är specificitet. Mängder med besvärjelser är generella i fantasyspel. Kan man en Eldboll så behöver man egentligen inga fler anfallsspells. Kan man en Antimagi så behöver man inte fler försvarsspells. Det är lite trist, tycker jag. En tanke här kommer återigen från ärketrollkarlen Gandalf, som en gång i tiden kunde varenda dörröppnarbesvärjelser på alla språk, och nu kan komma ihåg sisådär ett par hundra av dem. Vad sjutton ska han kunna så många dörröppnarbesvärjelser för om det bara finns en Öppna?

Så här funderar jag på att göra så att man inte har en Öppna-besvärjelse som öppnar dörrar rent generellt, utan ett antal Öppna-besvärjelser, varav den här besvärjelsen öppnar just den här dörren. Den tanken utvecklar jag mer här.

Poängen är som sagt var att få magikern till en del av spelvärlden, att "wizard" verkligen återgår till den gamla betydelsen "vis man".

 

[Rickard]

Så få svar...?

...på ett sådant intressant ämne? Vadan detta? Är det så få som spelar fantasy?

Nedan kommer jag att tala utifrån vanlig fantasy, där magi antas vara vanligt.

Världsmässigt
Jag ser magi i en värld som en beskrivning utav ett land. Det får gärna stå hur magin fungerar men det ska vara i form av vaga teorier. Spelledaren ska kunna känna sig fri att lägga till sin egen förklaring över hur magin fungerar. Likaså ska det vara med en landsbeskrivning. Det får gärna vara med detaljbeskrivningar, men allting ska inte vara nedprintat och förklarat då det låser spelledaren som kanske vill tillföra något.

Om nu magin skulle vara förklarad hur den egentligen fungerar så bör den vara dold för spelarna för att inte bortta mystiken från magi. Det är ändå det jag vill tillföra med magin. Mystik. Magi ska vara något svåråtkomligt. Själv låter jag inte spelarna få spela magiker hur som helst utan jag begränsar det hela. Likaså i världen så håller jag tillbaka magikernas vanlighet. Så brukar jag göra med allt som jag vill ska ha lite sägen över sig, såsom drakar, alver och faktiskt även dvärgar.

Om man ska göra magin sällsynt så tycker jag man ska ha en fördel som väger upp mot den "nackdelen". Personligen så tycker jag trollkarlar ska vara respekterade och/eller fruktade för sin övernaturliga förmåga. Människor ska flämta till när de märker att en magiker är i närheten och kan utöva sina krafter. Fruktan ska vara så pass balanserad att chansen finns för att uppbåd ska komma efter en magiker som uppför sig illa ska finnas.

Det ska finnas unga (15-20 år) magiker som knappt kan något kraftfullt utan mer har baskunskaper i den enkla magin. De ska hela tiden utvecklas och testas genom prov (likt hantverkarnas mästarprov) till de en dag... *BAM* ...upptäcker att de faktiskt besitter vida kunskaper inom magi. Jag saxar in lite från vad jag har skrivit i färdighetsbeskrivning till DoD där jag har delat in färdigheterna i olika nivåer:

Nivå 1: Lärlingen som har precis har börjat få kunskaper.
Nivå 2: Den initierade som har klarat magikerprovet.
Nivå 3: Magikern som använder magin som en del i sin vardag.
Nivå 4: Ärkemagikern som för inget är omöjligt att överkomma.
Nivå 5: Den upplyste som ser bortom det övernaturliga.

Effektmässigt
Magiker tycker jag ska särskilja sig från hur de åstadkommer magin. Du (walium) gav exempel på lite pathryn-inspirerad<SUP>#not>*¹[/B]*¹ Pathryn: Från Dödens Port av Margaret Weis och Tracy Hickman. En människoras som har täckt hela sin kropp i magirunor.

 

[Evil Peter]

Re: Så få svar...?

Jag tänkte på det du sade om effekter och det förde tankarna på hur jag gjort mina formelsamlingar till mina magiker i DoD. Jag brukar skriva av besvärjelserna från magiboken så jag får känslan av en formelsamling men förutom den tekniska beskrivningen lägger jag också till hur jag tycker att besvärjelsen ska te sig för åskådare när den läggs. Beskrivningar över rörelser, ord och effekter (både ditlagda som ljusspel och faktiska effekter av besvärjelsen) känns som det har gett en bättre känsla för hur det ter sig, även om det inte alltid är så att de andra spelarna orkar lyssna på ens beskrivningar jämt, vilket är lite synd. Visst är det egentligen roligare som spelare om SL sköter dessa beskrivningar men då denne har så mycket annat att tänka på plus att denne antagligen inte brinner för ens magi på samma sätt som man själv gör så kan det vara en bra sak att kräva lite beskrivningar av spelaren. Det behöver, som du säger, inte vara något standardiserat utseende utan man får beskriva det som man vill inom rimlighetens gränser och små improvisationer är ju självklart också välkomna.

Jag är också DoD:are ända in i själen och relativt frekvent spelare av magiker, men jag håller med om att de smala besvärjelserna kan vara lite tråkiga ibland. Framförallt när man inte kan ha så många av dem. Det har vi dock löst genom lite regeländringar så senast startade jag med bortåt 12-15 besvärjelser som jag iaf hade hyfsat bra chans att lyckas kasta (en E1 då) och då blev magikern klart roligare att spela och jag tror ingen uppfattat det som en snedbalans i spelargruppen.

Annars tycker jag också det är kul med bredare besvärjelser men framförallt grundidén hos Eons improviserade magi har tilltalat mig, ett system där man har ett antal besvärjelsedelar som man kan pussla ihop för att få önskad effekt. Det kan iofs ha berott på att min magiker inte kunde alltför mycket men det kändes ändå som man skulle kunnat göra det än mer konfigurerbart så skulle jag ge mig på att göra ett nytt magisystem skulle det ha samma grundidé som Eon, även om det nog skulle fungera lite annorlunda. Det är alltid kul när spelaren får improvisera och detta ger mycket tydliga riktlinjer och kan även samtidigt ge frihet om det genomförs på ett bra sätt.

Har inte sömnbrist som Han men har ännu inte ätit idag så min energinivå får ursäkta eventuella knäppa saker i texten.

 

[Lord Renisis]

Re: Så få svar...?

DoD...är inte det ett koboldspel?
Jag spelar aldrig magiker då detta medför att man nästan kan göra vad som helst utan att bli stoppad....
Trågikt, trögt och über....

 

[Feuflux]

Muahaha

DoD...är inte det ett koboldspel?
Definition tack, men du fick mig att frambringa ett mycket brett leende med den där kommentaren iaf.

Jag spelar aldrig magiker då detta medför att man nästan kan göra vad som helst utan att bli stoppad....
Har du missat alla debatter om att magikerna är för dåliga i gamla DoD-versioner? Det kostar ju skjortan att köpa besvärjelser.

Trågikt, trögt och über....
Cheer up matey, it's pirate day!

 

[Rickard]

Re: Så få svar...?

"...hur jag gjort mina formelsamlingar till mina magiker i DoD. förutom den tekniska beskrivningen lägger jag också till hur jag tycker att besvärjelsen ska te sig för åskådare när den läggs."
Ja, men det finns en klar fara med det och det säger du själv i "även om det inte alltid är så att de andra spelarna orkar lyssna på ens beskrivningar jämt".. Till sist så blir det mest "Jaha, men lägg din magi" från de andra spelarna för de vet redan om effekterna.. En spelare i DoD6 är böneman (jaja, präst, då) och varje gång han ber till sin gud för mirakel (de är som besvärjelser) så läser han en ramsa.. Det blir ett uppehåll i spelet och jag tänker mest "Men läs klaart då!"..

För att behålla mystiken så tycker jag man inte bör skriva ned hur besvärjelsen tar form (effekten bör i regel alltid vara densamma).. Jag tycker man gott kan hitta på beskrivningarna allt eftersom baserat på magikerns humör, väderlek, hur omgivningen runt omkring är, hur befolkad platsen är osv.. De övriga spelarna kommer inte att ha lika lätt att fundera ut över vad den verkliga effekten av magin blir, och en viss nyfikenhet kan väckas om den slutgiltiga effekten.. Jag funderar nu i skrivande stund om spelaren inte ska ta och skicka lappar till spelledaren vilken besvärjelse denne vill frammana, istället för att säga det öppet så att alla andra spelare hör..

I min spelgrupp så är en spelare en mäktig magikeralv i DoD vars huvudmagiskola är Elementarmagi.. Jag bad honom att välja ett element (av de åtta som finns till DoD) och sade att det element han väljer skulle komma att påverka hur besvärjelsen framträder.. Valet blev elementet Vind och i äventyret som följde så använde han sig av rätt mycket minimagi.. När han ville smälta bort snö så framträdde det en varm virvelvind som rensade bort snön.. När han skulle öppna en dörr med magi så svepte det en vind över golvet mot dörren.. Magin som han lade hade alltså ett huvudtema men kunde ändra sig utefter spelarens fantasi.. Sedan måste jag säga att trots att jag sade till spelaren att han skulle hitta på effekterna runtomkring besvärjelsen så tog jag ändå på mig (av gammal vana) att beskriva hur besvärjelsen tog form..

"...men jag håller med om att de smala besvärjelserna kan vara lite tråkiga ibland."
Framförallt så blir det så himla många besvärjelser efter ett tag och vissa blir aldrig användna då dessa är för dåliga.. DoD har IMHO löst valbarheten på ett smart sätt genom att dela in trollformlerna i skolor, vilket minskar tiden rejält som det tar spelaren att välja besvärjelser..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som hade tänkt ut en bra slutkläm men som glömde bort det under skrivandets gång

 

[Evil Peter]

Re: Så få svar...?

Problemet var inte att de visste vad som skulle hända, de har de inte så stor koll på, utan bara att vissa spelare är så koncentrerade på vad de själva ska göra att de inte alltid orkar bry sig om detaljer i vad de andra gör. Jag har dessutom bytt alla namn så de vet inte vilken besvärjelse jag kastar automatiskt även om jag säger det högt (även om det inte är omöjligt att räkna ut i vissa fall, namnen är främst bytta för att ge mer känsla).

Problemet med spelare som inte orkar lyssna kan för min del alltså inte lösas av att jag improviserar mer (jag skrev ju att det jag skrivit ner bara är stöd att improvisera från) då det inte är att de redan vet vad jag ska säga som är problemet, det är att jag beskriver vad som händer istället för att bara säga vilken besvärjelse de är så de får tänka själva som är problemet. Det är inte alltid så men i vissa situationer verkar det inte fungera med att beskriva vad som händer så noga. När de orkar lyssna så har jag fått positiv respons på mina beskrivningar om vad som händer.

Idén med att skicka lappar har jag redan testat och det fungerar bra så länge man inte ska göra något när det är tidsnöd. Att skriva en lapp tar ändå lite tid och när en annan spelare säger att han ska göra något och man vill kasta en besvärjelse innan dess stannar spelet upp på ett enligt mig oönskat sätt. Alternativet för att snabba upp är väl att ha färdiga lappar för besvärjelsenamnen och bara skriva i effektgrad.

När jag tänker på ditt implementerande av vindens element även i minimagin kommer jag direkt att tänka på hur jobbigt det måste vara att vara jord- eller eldmagiker då. Det lär ju bli en massa damm när jordmagikern gör något och slå massa gnistor och grejer (värme är ju ett eget element så den lösningen föll ju bort) när eldmagikern kastar minimagi. Det som dock kan öppna lite för lite intressant rollspel är att andra magiker kanske ser ner på dem lite för att de har så mycket vulgära effekter på sin magi och inte är så elegant som andras. Tittar man t ex på Mentalism eller Illusionism finns det inget uppenbart man kan använda för att visa effekter, tvärtom vill nog dessa skolor helst att magin ska kunna användas i lönndom i så stor utsträckning som möjligt.

Sedan tycker jag iofs att många blivit alldeles för blasé vad gäller magi efter många års fantasyspelande. Jag tycker faktiskt det är oerhört effektfullt med en dörr som öppnar sig helt utan anledning.

 

[Lambendil_UBBT]

Utan att orka läsa de övriga deltagarnas inlägg, skriver jag min variant.

Magi har länge varit en abstrakt och mystisk företeelse i Celenia (vårt egna rollspel som vi spelar). Mest på grund av att magisystemet genomgått omfattande förändringar, både till bättre och sämre. Länge var det inte ens möjligt att skapa en magiker, men nu är det.

Tack vare detta har magi blivit lite onåbart och mystiskt, vilket är mitt mål med det. Så därför beskrivs alltid magi utifrån den ståndpunkten att rollpersonerna inte har full koll på vad som händer. Man säger inte "han besvärjer en astralport" man beskriver VAD som händer, hur det låter, hur det ser ut, hur vinden sliter i mantlar och hår och hur magikern vinkar på dem och ropar över dånet från portalen:
"Kom fort, vänner! Porten varar bara en kort stund. Skynda!"


Det är lite hur magi fungerar för mig...

 

[Lindenius]

Så här funderar jag på att göra så att man inte har en Öppna-besvärjelse som öppnar dörrar rent generellt, utan ett antal Öppna-besvärjelser, varav den här besvärjelsen öppnar just den här dörren. Den tanken utvecklar jag mer här.

*erik läser länken*

Det där är nog ett av de absolut bästa grunderna till ett magisystem jag läst.

//erik. skriver under inläget