- Orbo qulis!
Den sista runan på hans kropp lös upp med ett dunkelt, pulserande sken. Förutom hans runtäckta kropp låg resten av salen i mörker. Han anade sin motståndare 20 steg framför sig.
- Mäster Prawitz! Stig åt sidan, det finns inget du kan göra för att stoppa mig! Min är hämnden! Min är kraften!
Hans kraftfulla stämma ekade runt i salen. Ingen kunde ta miste på kraften och styrkan bakom dem. Blodet ifrån de sex tidigare mästarna fläckade hans enkla kläder och bara hud. Det var ännu varmt. Prawitz rörde sig inte.
- Det vet du att jag inte kan göra. Styrka är inte detsamma som rätt. Varför Erim, varför? Så mycket blod i dessa fredliga salar.
Rösten var mjuk, även i salen mörker kunde man ana tårarna som rann ner för Prawitz kinder. Namnet kändes fel och opassande, det dröjde en stund innan han kände igen sitt eget förnamn.
- Stig åt sidan, mäster. Jag har inget otalt med er! Låt mig lämna denna byggnad utan att spilla även ert blod, ni var alltid god mot mig. Den enda.
Men mäster Prawitz var inte längre kvar. Erim tog några steg fram och svepte med blicken över salen.
- Så mycket vrede. Så mycket smärta. Men andras smärta kommer inte att läka dina egna sår, Erim. Jag varnade dig, jag varnade dem. Envishet, trångsynthet. Så mycket att sona för.
Erim vände sig. Han kunde känna hur mäster Prawitz trevade, lika försiktig som alltid. Vare sig han frammanade en vacker blomma till sin trädgård eller han försökte döda sin forne elev. Erims svar var instinktivt, kraftfullt. Ett plötsligt sken lyste upp salen. Gamla dammiga gobelänger antändes, ett fönster sprack av hettan lågorna stegrade sig mot taket.
- Hon var min! De hade ingen rätt! Vi älskade varandra! De småsinta, avundsjuka svinen!
Eld flammade upp runtom i salen och plötsligt var det inte så mörkt längre. Lågorna slickade de väldiga ekbordet och de sju praktfulla stolarna. En för varje mästare.
- Erim. Hon var en dotter också. Ingen ursäkt, en förklaring. De var män vana att ta sig rätt. Deras död kommer inte att återbörda henne eller minska din smärta.
- Du ljuger! Du ljuger! Jag slet dem i stycken och det kändes skönt! Det kändes rätt!
Han sökte efter mäster Prawitz med alla sinnen, men han gled bara undan, upplöstes som ett rökmoln. Fler fönster sprack och rök bolmade ut. Ett par järnbeslagna ekdörrar splittrades inför hans krafter och han lämnade rummet. Han märkte till sin förvåning att han grät för första gången. Han hade inte gråtit när han dödade de sex gamla männen, men omnämnandet av hans älskade hade fått fram tårarna.
Elden spred sig snabbt och röklukten var närvarande överallt. Erim visste inte vart han var på väg men förstörde allt som var i hans väg. Till sist befann han sig i biblioteket. Han antog att han på något sätt borde beklaga att århundraden av ihopsamlade böcker och pergament nu skulle bli lågornas rov. Men han kunde inte förmå sig att känna något alls.
- Erim.
Mäster Enken steg fram bakom en bokhylla. Han strök sitt vita skägg.
- Erim.
Mäster Kovar log sitt kyliga leende.
- Erim.
Mäster Jartehen stirrade surt på honom med sina skumma ögon. Han såg lika missnöjd ut som vanligt.
- Erim.
Fete mäster Obar vaggade fram som en uppblåst anka. Hur kunde han se så nöjd ut?
- Erim.
Mäster Wardek tände sin pipa och lutade sig mot en bokhylla.
- Erim.
Mäster Prawitz kinder var fuktiga och håret lika ostyrigt som vanligt.
- Erim.
Hon! Lika vacker som han mindes henne. Det kunde inte vara möjligt.
- Ni är döda! Allihopa! Jag vet nog vad du försöker göra!
Han skickade en bokhylla mot den sorgsne Prawitz som bara tog några steg åt sidan.
- Erim.
Hennes röst igen, mjuk men ändå uppfodrande.
- Varför, Erim? Varför? Jag önskade aldrig detta.
- Tyst! Tyst! Tyst! Ni är döda allihopa!
Han ville få henne att tystna, men kunde inte skada henne trots att han visst att hon inte kunde vara verkligt.
- Mycket oförnuftigt och onödigt, pojke.
Mäster Jartehen skakade missnöjt på huvudet. De andra stirrade uppfodrande på Erim. Hade de inte kommit väldigt nära? Han måste ut! Bort härifrån. Han knuffade sig förbi dem och sprang ut genom dörröppningen.
- Farväl, Erim.
Det var mäster Prawitz röst. En isande skräck spred sig genom hans kropp. Han var inte längre utanför biblioteket utan föll handlöst. Mäster Prawitz stod och tittade på honom i ett av stora salens fönster. Där fanns ett hål i glaset. Mäster Prawitz, illusionismens mästare. Han hade borgen bredvid sig och marken kom allt närmare. Han kunde se stadsbor som pekade mot någonting. Han kunde fortfarande klara sig. Det fanns lämplig magi som skulle göra att han inte skadade sig. Erim letade febrilt i minnet.
- Idar mor…..
Han kropp missade precis ett hustak och damp ner i den stenlagda marknadsplatsen.
Magi och dess utövare är även det ett vanligt förekommande inslag i framförallt fantasy. Hur gestaltar ni så abstrakta ting när ni spelare och spelleder?
Den sista runan på hans kropp lös upp med ett dunkelt, pulserande sken. Förutom hans runtäckta kropp låg resten av salen i mörker. Han anade sin motståndare 20 steg framför sig.
- Mäster Prawitz! Stig åt sidan, det finns inget du kan göra för att stoppa mig! Min är hämnden! Min är kraften!
Hans kraftfulla stämma ekade runt i salen. Ingen kunde ta miste på kraften och styrkan bakom dem. Blodet ifrån de sex tidigare mästarna fläckade hans enkla kläder och bara hud. Det var ännu varmt. Prawitz rörde sig inte.
- Det vet du att jag inte kan göra. Styrka är inte detsamma som rätt. Varför Erim, varför? Så mycket blod i dessa fredliga salar.
Rösten var mjuk, även i salen mörker kunde man ana tårarna som rann ner för Prawitz kinder. Namnet kändes fel och opassande, det dröjde en stund innan han kände igen sitt eget förnamn.
- Stig åt sidan, mäster. Jag har inget otalt med er! Låt mig lämna denna byggnad utan att spilla även ert blod, ni var alltid god mot mig. Den enda.
Men mäster Prawitz var inte längre kvar. Erim tog några steg fram och svepte med blicken över salen.
- Så mycket vrede. Så mycket smärta. Men andras smärta kommer inte att läka dina egna sår, Erim. Jag varnade dig, jag varnade dem. Envishet, trångsynthet. Så mycket att sona för.
Erim vände sig. Han kunde känna hur mäster Prawitz trevade, lika försiktig som alltid. Vare sig han frammanade en vacker blomma till sin trädgård eller han försökte döda sin forne elev. Erims svar var instinktivt, kraftfullt. Ett plötsligt sken lyste upp salen. Gamla dammiga gobelänger antändes, ett fönster sprack av hettan lågorna stegrade sig mot taket.
- Hon var min! De hade ingen rätt! Vi älskade varandra! De småsinta, avundsjuka svinen!
Eld flammade upp runtom i salen och plötsligt var det inte så mörkt längre. Lågorna slickade de väldiga ekbordet och de sju praktfulla stolarna. En för varje mästare.
- Erim. Hon var en dotter också. Ingen ursäkt, en förklaring. De var män vana att ta sig rätt. Deras död kommer inte att återbörda henne eller minska din smärta.
- Du ljuger! Du ljuger! Jag slet dem i stycken och det kändes skönt! Det kändes rätt!
Han sökte efter mäster Prawitz med alla sinnen, men han gled bara undan, upplöstes som ett rökmoln. Fler fönster sprack och rök bolmade ut. Ett par järnbeslagna ekdörrar splittrades inför hans krafter och han lämnade rummet. Han märkte till sin förvåning att han grät för första gången. Han hade inte gråtit när han dödade de sex gamla männen, men omnämnandet av hans älskade hade fått fram tårarna.
Elden spred sig snabbt och röklukten var närvarande överallt. Erim visste inte vart han var på väg men förstörde allt som var i hans väg. Till sist befann han sig i biblioteket. Han antog att han på något sätt borde beklaga att århundraden av ihopsamlade böcker och pergament nu skulle bli lågornas rov. Men han kunde inte förmå sig att känna något alls.
- Erim.
Mäster Enken steg fram bakom en bokhylla. Han strök sitt vita skägg.
- Erim.
Mäster Kovar log sitt kyliga leende.
- Erim.
Mäster Jartehen stirrade surt på honom med sina skumma ögon. Han såg lika missnöjd ut som vanligt.
- Erim.
Fete mäster Obar vaggade fram som en uppblåst anka. Hur kunde han se så nöjd ut?
- Erim.
Mäster Wardek tände sin pipa och lutade sig mot en bokhylla.
- Erim.
Mäster Prawitz kinder var fuktiga och håret lika ostyrigt som vanligt.
- Erim.
Hon! Lika vacker som han mindes henne. Det kunde inte vara möjligt.
- Ni är döda! Allihopa! Jag vet nog vad du försöker göra!
Han skickade en bokhylla mot den sorgsne Prawitz som bara tog några steg åt sidan.
- Erim.
Hennes röst igen, mjuk men ändå uppfodrande.
- Varför, Erim? Varför? Jag önskade aldrig detta.
- Tyst! Tyst! Tyst! Ni är döda allihopa!
Han ville få henne att tystna, men kunde inte skada henne trots att han visst att hon inte kunde vara verkligt.
- Mycket oförnuftigt och onödigt, pojke.
Mäster Jartehen skakade missnöjt på huvudet. De andra stirrade uppfodrande på Erim. Hade de inte kommit väldigt nära? Han måste ut! Bort härifrån. Han knuffade sig förbi dem och sprang ut genom dörröppningen.
- Farväl, Erim.
Det var mäster Prawitz röst. En isande skräck spred sig genom hans kropp. Han var inte längre utanför biblioteket utan föll handlöst. Mäster Prawitz stod och tittade på honom i ett av stora salens fönster. Där fanns ett hål i glaset. Mäster Prawitz, illusionismens mästare. Han hade borgen bredvid sig och marken kom allt närmare. Han kunde se stadsbor som pekade mot någonting. Han kunde fortfarande klara sig. Det fanns lämplig magi som skulle göra att han inte skadade sig. Erim letade febrilt i minnet.
- Idar mor…..
Han kropp missade precis ett hustak och damp ner i den stenlagda marknadsplatsen.
Magi och dess utövare är även det ett vanligt förekommande inslag i framförallt fantasy. Hur gestaltar ni så abstrakta ting när ni spelare och spelleder?