Nekromanti Doktor Bauerhofs Infernaliska Fonograf

[Quan'talis]

Det var en onsdag i slutet av oktober år 189–, och i huset på Tjugotredje Boulevarden ryktades det om att doktor Bauerhof blivit tvungen att pantsätta sin mumie. Tidigt på morgonen skulle en automobil ha anlänt, sades det, och tre män i plommonstop skulle ha gått upp till högsta våningen, varifrån de sedan förmodades ha setts bära ut en stor trälåda med ett stadigt rep omkring. Det var portvaktsfrun som spred de flesta ryktena, belåtet bolmande på sin armslånga pipa.

“Jo minsann,” sade hon, “nu tryter visst pengarna för den gode doktorn, och så måste han börja göra sig av med invertebraterna.” Hon sade ordet med största välbehag och utan någon som helst aning om dess betydelse. “Det var samma trälåda som min salig man hjälpte till att bära upp när doktorn flyttade in, och alldeles full med gamla adresslappar var den. Den lådan har varit både i Prag och Calcutta, så om det inte är en mumie i den vet inte jag vad det skulle vara.”

Doktor Bauerhof ägde hela översta våningen i kvarterets största hus, och hans märkliga vanor och hemlighetsfulla beteende gjorde att de flesta av hans grannar var beredda att tro vad som helst om honom. Han hade i sin ungdom varit livläkare hos hertigen av Paflagonien, eller möjligtvis upptäcktsresande till Yttre Livland, men ägnade sig numera på heltid åt vetenskap. På senare tid hade han börjat intressera sig för ljudvågor, och de av husets invånare som hade anledning att vara vakna om nätterna sade att de mest märkliga toner ibland kunde höras från doktorns laboratorium.

De flesta av doktorns grannar sov dock om nätterna, och såg inga andra spår av doktorns verksamhet än de egendomligaste drömmar någon av dem kunde minnas. Ingenjör Klinkmanns dotter berättade för sin mor att hon drömt att hon varit drottning över ett underjordiskt kloakrike och befallt sina arméer av råttor att gnaga hål på stadens alla gasledningar, medan den unge kamrer Berg på tredje våningen drömt att han vandrat under en stjärnlös himmel med ett svärd i sin hand, och i varje hus som inte hade dörrposten bestruken med blod hade han gått in och dräpt den förstfödde. Detta berättade han dock för ingen.

 

[Foggmock]

Första kapitlet

Den lilla flickan lade ner sitt oktoskop och spetsade öronen för att höra vad hennes mamma mer direkt hade avsett med sitt avgrundsvrål.

"Eulalia Emerentia Cuttingham-Snoggins! Nu har jag ropat fyra gånger, nu kommer du omedelbart till köket för att ta ditt bad, annars kommer Herr Higgins att skickas tillbaka till faster på landet!"

Då den lilla flickan var särskilt mån om sin apa rusade hon igenom lägenhetens trånga korridorer mot platsen för matintag och -tillagning. Vid en dörröppning kom plötsligt en fyrbent gestalt från ovan och satte sig på flickans axel, lagom till att hon krängt sin surcot över huvudet. Den lilla kattapan bar dagen till ära hatt och väst, ety familjen skulle åka gammeldags öppen droska ända ner till Rådhustorget för att bevista debutantbalen som hölls i ett renoverat gammalt magasin som nu ägdes av stadssamfälligheten och underhölls av Horace Carruthers, en man som flyttat till staden med enorma rikedomar och snabbt gjort sig ett namn bland sociteten. Ingen kände egentligen till var han kom ifrån eller hur hans bakgrund såg ut, men hans fester var alltid förtjusande så ingen tänkte att fråga.

Emerentia satte sig i badkaret och någon av familjens pigor, vilken visste hon inte (pigorna byttes ut i särskilt raskt takt sedan flickans far hade avlidit och hennes mor blivit en aning hyserisk) hällde vatten över henne med en kanna. Pigan sträckte sedan sig efter en tvättsvamp som låg på spisen, men hindrades av en vibration hon kände i bröstet och det faktum att tvättsvampen flög ner på golvet. Tanken viftades snabbt bort och svampen plockades upp. När hon sedan böjde sig för att skrubba flickan på ryggen kände hon en till vibration, denna gången starkare, och såg att badvattnet krusade sig på det allra märkvärdigaste vis trots att flickan inte alls rörde sig.

Pigan skakade på huvudet och började uträtta sitt värv. Då, plötsligt, en till vibration, och så brister tunnbanden och brädorna som karet består av flyger över hela köket! Vattnet forsar såklart ut på golvet och vore det inte för att lägenheten deras låg på nedersta plan förutom källaren hade säkerligen grannens husa fått håret vått. Förtjust sprang flickan runt utan en tråd på kroppen och hoppade i vattnet som samlats i små pölar där golvet var ojämnt. Pigan suckade bara tungt och såg framför sig hur hon skulle tvingas torka upp alltsammans.

Skrik och stoj hördes från hela huset. Det var bara inte i lägenhet fyra saker hade gått galet.

 

[Lindenius]

Re: Första kapitlet

Ernst van der Hornst hade bott på fjärde våningen så länge han kunde minnas. Han var född, uppvuxen, utkastad vid femton års ålder, men dagen efter återinflyttad i just denna våning som hans föräldrar i sin tur ägt sedan de föddes, et cetera och så vidare.

Ernst hade under sitt liv sett familjer komma och gå. Han hade som ungdom storögt sett madame Klackborsts behag flytta in på tredje våningen. Han hade som mogen man sett den berömda von Kragenvitter inhämtas av de lokala polismyndigheterna efter att ha, sägs det, utfört ett bestialiskt mord på professor Grenströmmer på trean med ett gabardinrep. Han hade som grånande gentleman sett den berömda konsertpianisten Wolfgang Schillerman sakta förlora kampen mot vansinnet och absinthen. Men mest spektakulär bland alla människor han sett passera genom husets historia var nog ändå Doktor Bauerhof.

Doktor Bauerhof hade fäblesser. Många fäblesser. Var Doktor Bauerhof fått medel och pengar för att underhålla alla dessa var bara det ett mysterium, värt att skriva en bok eller två om. Eller i alla fall läsa en bok eller två – Ernst hatade författare och ansåg att de borde deporteras till kolverken vid Järnåsarna. Böcker älskade han däremot. Han hade en hel resväska full med inbundna verk skrivna av allsköns obskyra poeter och framtidsvisionärer.

Ernst, eller "Hornsten" som han brukade kallas av sina närmaste vänner, brukade notera alla oregelbundenheter som kunde urskönjas från våningen längst upp och plita ned dem i en liten svart skrivbok utan linjer. De kvällar han hade svårt att sova brukade han, för att kunna slappna av, läsa sina anteckningar med stort nöje och eftertänksamhet.

"Den tredje i fjärde. Doktorn har slutat samla på urverk. Ett tjog sönderslagna ligger på bakgården nedanför hans fönster."

"Den fjärde i fjärde. Doktorn snarkar högljutt."

"Den femte i fjärde. Doktorn har inbjudit tjattrande pöbel från okänd plats."

Mest pekuliärt var ändå de bastubeexperiment som pågått förra veckan med hjälp av ett resonanasbadkar och fått det att låta som om en grupp cirkuselefanter skulle cyklat längst Tjugotredje Boulevarden. Den kvällen hade Ernst muntert noterat i sin skrivbok att "därefter skrek Doktorn 'för bövelen, jag tror jag har det, jag tror jag har det, äntligen må den införskaffas och installeras!'". De senaste anteckningarna brukade få Ernst van der Hornst på så gott humör att genast somnade som ett litet barn.

Klockan var nu fyrtiotvå minuter över två enligt den klocka som van der Hornst litade mest på. Han hade satt sig ned vid sitt enkla skrivbord för att plita ned dagens iakttagelser. "Tre mystiska ljud från doktorns våning har fått hela huset att vibrera". Det var med ett belåtet leende Ernst satte punkt för dagens noteringar. Han skulle sova gott i natt också.

 

[Pilzefrau]

Abert Mendelsson funderade på vad portvaktsfrun hade sagt. Han stod en halv våning upp i trapphuset och såg ned på de som samlats för att höra på hennes skvaller. Ja, han såg ned på dem rent fysiskt alltså, och vissa av dem även psykiskt. Däremot såg han inte ned på sin bror Hubert, som också stod där nere. Dels för att denne var så lång att deras huvuden nästan var i samma nivå rent fysiskt, dels för att denne mestadels var så hög att hans huvud var högt ovan Aberts rent psykiskt.
För tillfället höll sig Hubert dock sansad och sade:
- Så om jag lägger mig i en låda och fraktar mig till Prag och Calcutta, så skulle jag vara en mumie när jag kom tilbaka?
Portvaktsfrun funderade och sade lite finurligt:
- Ja, ligger du så länge i en låda blir du nog lite intorkad.
Hubert blev tyst och såg besegrad ut.
- Jo, det stämmer kanske...
Abert ryckte på axlarna och gick upp till sitt rum. Hubert tänkte aldrig innan han talade.

Inne på den fattige konstnären Aberts rum såg det ut som det brukade. Både som det brukade se ut i Aberts rum och som det brukade se ut i fattiga konstnärers rum. En obäddad säng, ett fönster med utsikt över banken och ett staffli stående på en vit tyglapp som ändå inte räddat brädgolvet från färgstänk. Längs väggen fanns färgburkar uppradade, det enda i rummet som uppvisade antydan till ordning: ett stort antal burkar och pytsar som prydligt bildade en färgskala från rött, till blått och vidare till den rödaste lila. Abert satte stor ära i att ha en välordnad färguppsättning, och han var betydligt mer begåvad på att blanda färg än att applicera den på målarduken.

Abert såg på sin halvfärdiga målning. Den föreställde hans utsikt genom fönstret, det vill säga bankhusets dystra tegelfasad. På duken var den dock lite muntrare, den ena lika osmakligt grällt färgade tegelstenen avlöste den andra och mitt i det i verkligheten stora, ständigt stängda och persiennförsedda fönstret stod en man i monokel och mustasch och tittade ut. Han var klädd i en pälsrock och hällde ner vatten ur en gryta på en markis nedanför. Markisen däremot verkade inte låta sig bekommas, utan fortsatte bara äta på sin limpa. Faktum var att Abert hade sett både mannen, grytan, markisen och limpan i en dröm han haft för bara några nätter sen och därmed fått inspiration till vad som skulle vara i mitten av tavlan. Nu var tavlan nästan klar, och Abert stod och lurade på vad han skulle ge solen för färg. Grön kanske? Nej, det hade han redan gjort en gång, i tavlan med fåren som spelade krocket.

Plötsligt blev han avbruten i sina funderingar av att rummet darrade till, som om det befann sig i magen på en rapande lankesisk jätte. Eftersom han fortfarande såg ut genom fönstret beslutade han att så inte var fallet. Inte ens de lankesiska jättarna var ju tillräckligt stora för att svälja hela Boulevarden.

Ännu en vibration, och duken ramlade ner på golvet. Abert skrek till av förvåning och sträckte sig ner för att ställa upp den igen. Då kom en tredje vibration som välte minst hälften av hans färgburkar och fick färg att flyta ut överallt, inklusive på målningen. Abert skrek än en gång, lika högt som alla andra i huset och jämrade sig länge och väl över sin förstörda tavla, utan att märka att färgen rann ner i golvspringorna till den trångbodda familjen Ardener på våningen under. Han tog sig dock samman, reste sig ur kulörkaoset och slängde ut målningen genom fönstret.

Senare på kvällen kom en lumpsamlare förbi huset. Där bodde massa galningar han brukade få skräp av, och en gång hade han tillochmed hittat en stor samling mekaniska manicker, vissa med fullt fungerande fjädrar och rattar, utanför ett av fönstren på gården när han kommit in för att fråga efter saker. Den här gången fanns här något helt annat: en tavla! Den föreställde fasaden av huset mittemot, men bara en sak hade fått rätt färg: den gula, utsmetade solen i högra hörnet.

 

[Nightowl]

En bankman måste vakna innan städfrun kommer.

En bankman måste nämligen visa sig närig, och är det något man måste spara på är det Tiden. Ingen vet nämligen hur mycket man har, och således bör man anta att man har för lite, och bör iakttaga största aktsamhet.

Herr Franck hade börjat vakna av att städfrun rumsterade. Det var oroande, av ovan nämnda skäl. Hans drömmar hade hållit honom kvar i sömnen, eftersom han till sin skam ville se hur de slutade. Han rakade sig, tvättade ansiktet och klädde sig som i en trans, och det var bara därför att förra årets gasransonering hade tränat honom att göra allt detta utan att titta som han inte skar öronen av sig, missade halva pannan och knäppte brännvin i skjortan. I spegeln fortsatte drömmen, och han såg bara elefantens ansikte.

På vägen ut försökte portvaktsfrun skvallra om Doktor Bauerhof, men Franck hade inte tid och hade inte hört något eftersom han sovit så tungt.
Han urskuldade sig och försökte tränga bort minnet som förvandlade kärringens långa pipa till en snabel när han tittade på henne. Elefanterna igen.

Herr Franck bodde där han bodde eftersom banken låg där den låg, rakt över gatan. Han hade små om några anspråk men ett av dem var att slippa såväl droskor som promenader.

Det var således inte problem rent fysiskt med att komma i tid till arbetet, utan själva principen som beskrivits ovan, och Francks irritation över sin egen svaghet överträffades bara av den kvardröjande drömmens elefanter. Han snäste åt sina underlydande och förklarade för sina överordnade att saker inte lät sig göras, bäggedera saker som var under hans normala värdighet, och undvek att titta dem länge i ögonen, innan deras öron började växa och han kom på sig själv med att lyssna efter vad drottningen egentligen hade sagt.

Vägen hem innebar en avstickare till boklådan i nästa kvarter, där Franck inhandlade en bok om Drömtydning; eller, en Vetenskaplig introduktion till Oneirologisk Analys av Själslivet för Privatmannen. Eftersom han var säker på att bodbiträdet, en lång räkel som Franck misstänkte brukade diverse opiater, bodde i samma uppgång som honom själv bad han att få den inslagen, i ett papper som passade äldre damer.

Väl hemma rådde visst kaos; något hade sprungit läck, något hade rasat, och något hade blivit utslängt genom fönstret. När hade detta hänt? Hade han ens varit vid medvetande när han lämnade huset? Inget av villervallan hade dock drabbat Francks egen lägenhet, som för övrigt inte innehöll något av värde eftersom Franck liksom alla sanna bankmän var en icke-materialistisk person, men han kom på sig att inte bara tvivla på sitt förstånd utan på sin lämplighet för sitt arbete, vilket var än värre.

Han slog sig ned efter gröten, tillredde för en gångs skull en kanna starkt kaffe över gaslågan, och satte sig att läsa i Drömtydning; etc..

Till all hans lycka hade faktiskt Elefanter; dansande ett uppslag, eftersom han spillde kaffe i boken och således skulle haft svårt att återlämna den och få pengarna tillbaka. I vanliga fall var Franck en man med självdisciplin, och skulle inte blivit distraherad av att hans granne, Doktor Bauerhof, stod angiven som författare till den bok han just köpt, men det hade varit en svår dag.

Erik

 

[Feliath]

Samma dag på eftermiddagen flyttade en ny hyresgäst in på tredje våningen. Portvaktsfrun stirrade: den nyinflyttade hade kritvit hud, eldrött hår och ett något för stort plommonstop på huvudet, och han var inte längre än en meter. Hans käpp var inte stort mer än ett rakt bamburör. Hans öron var genomstungna av fågelben; han bar ett råttkranium som en ring på vänster långfinger. Han bar på en kappsäck nästan lika lång som han själv, som tycktes innehålla alla hans världsliga ägodelar. Han såg ut som en karikatyr ur den bekanta seriokomiska tidskriften Quin. Han angav sitt namn som Bastian Opodeldoc, från Andamankanalerna.

I trapphuset ansattes han av en särskilt ond humla, vilken försökte övertyga honom fysiskt om det olämpliga i att äga ett ansikte. Raskt lösgjorde han fjäderborstet från sin hatt, stoppade ned det i käppen, lyfte denna till läpparna och siktade noga. Ett skarpt FFFFP hördes då han blåste ut pilen, vilken helt genomborrade humlan innan den fastnade i väggen. Den dog ögonblickligen, förgiftad av pilgiftet.
Opodeldoc tänkte först lämna kvar pilen som en varning till steklar överallt, men kom på att han i så fall inte haft någon rakborste längre och drog ut den. Han lämnade dock humlan, och fortsatte upp till sin dörr.

Så snart han kommit in i sin nya lägenhet, skred andamanern till verket. Han fiskade upp ett borr ur vänster rockficka, ställde sig på en kvarlämnad pinnstol på två dito packlårar och började borra hål i badrumstaket. Klockan fem i tio på kvällen hade han borrat upp ett hål stort nog att klättra genom. Han kastade upp sin kappsäck och slängde sig själv efter den.
Denna lägenhet på fjärde våningen hade Doktor Bauerhof hyrt inkognito för just detta syfte, samtidigt som han anställde Opodeldoc. Han satt och väntade i en kanariegul länstol i det i övrigt tomma vardagsrummet.
»Här i huset har vi rinnande vatten, Opodeldoc«, sade han på klingande andamanska. »Du glömde att spola efter dig.« (I själva verket sade han »Du glömde att olja fisk efter dig«, ty ordet spola finns inte i den andamanska vokabulären och doktorn hade ett märkligt sinne för substitution. Men klingande lät det i alla fall.)
Opodeldoc skrattade ändå artigt, eftersom doktorns försök att lära honom om humor många år tidigare hade lämnat honom med uppfattningen att allt som lät dumt eller obegripligt var ett skämt.
»Har du med dig dem? Jag har kommit till slutfasen av mina experiment och måste ovillkorligen ha dem!«
Opodeldoc öppnade kappsäcken och vände upp och ned på den.
En mängd förkrympta huvuden rullade ut på golvet. Doktorn gnuggade belåtet händerna.
»Det enda som är bättre än en stor mumie, Opodeldoc, är en mängd små mumier.«



/Feliath — hantlangare

 

[Quan'talis]

Doktor Bauerhof, kapitel två

Nästa dag hade ryktena redan börjat ändra karaktär. Ingen visste vem som skulle ha sagt det, men fram mot eftermiddagen uppnåddes en tyst enighet om att doktorn inte alls pantsatt sin mumie, utan att han i stället pulveriserat den och rökt den, högst antagligen i sällskap med en dvärg, en apa och en lumpsamlare. Vid närmare eftertanke skulle antagligen de flesta ha insett att inklusionen av apan torde betyda att någon av husets vanliga lögnare och rabulister var inblandad, men den dagen fanns det, som vi kommer att se, ingen tid för eftertanke.

“Högt ärade tekopp,” sade pantlånare Berg, till vänster på sjätte våningen, “det synes mig som om vi blir tvugna att avbryta detta samtal för att återuppta det en annan gång.” Tekoppen, en solid pjäs i konstfärdigt glaserat stengods, sade naturligtvis ingenting, eftersom den var en tekopp. Vid detta verkade dock pantlånaren inte lägga någon större vikt. Han var fullt upptagen med att packa ner en besynnerlig samling föremål i en liten resväska av brun kartong.

Förutom en oljekanna, en polygriptång och en upptsättning skruvmejslar i olika storlek fanns där en barsk liten porslinsuggla, en ostämd venturina som saknade en sträng, ett flertal färdigbredda smörgåsar, några kanderade violer, en signerad förstautgåva av Vägvisare till Underjorden och ett ägg av brons. När han lyckats med konststycket att klämma in alla dessa föremål i sin väska och dessutom stänga locket gick han fram till sin anspråkslösa garderob och öppnade dörren.

“Detta, o tekopp, är inte, som man kanske kunde tro vid första anblicken, en mekanisk kontraption vilken som helst. Nej, detta utsökta föremål, inlämnat i början av min bana som pantlånare av en man i lösmustasch och mörka glasögon, och av honom aldrig uthämtat, är en flyktväg.”

Han spände på sig den egendomliga maskinen och gick fram till det öppna fönstret. “Adjö, bäste herr tekopp!” Först när han kommit halvvägs till marken insåg han att han hade kunnat ta sin tekopp med sig, men då startade plötsligt motorn.

De enda personer som såg hans flykt var unga fröken Klinkmann och en hemlig beundrare på velociped, och de, skulle det visa sig, fick inget tillfälle att berätta för någon om den oväntade händelsen.

Regler för denna spelomgång:
<ul type="square">[*]ingen har tid för eftertanke
[*]om någon går för att prata med doktorn är han "bortrest"
[*](om ingen går för att prata med honom är han däremot anträffbar)
[*]alla som drömt mardrömmar drabbas av vansinne
[*]det går inte att återuppväcka de döda. Nej då. Inte alls. Hur skulle det se ut?
[*]för att inte tala om de sociala och ekonomiska konsekvenserna[/list]

Bilder:

 

[walium]

Meh

Jag trodde att jag hade ikväll på mig också att besvara kapitel ett. Men sedan såg jag att du hade så balla bilder idag så jag slog två flugor i en smäll. Här kommer mitt bidrag i alla fall. Se upp doktor Bauerhof!


Gamla fru Boduvius drog mödosamt den tunga kärran längs de ojämna kullerstensgatorna medan hon högljutt svor över världen otrevliga beskaffenhet. Varför skulle just hennes skyddslingar vara de tyngsta? Hon hoppades innerligt att det var värdefulla ting och inte bukfett som tyngde ner hennes kärra.

Hon svängde in på Boulevarden och in på en bakgata som ledde till hennes lilla källarkyffe. Med förvånansvärd kraft lyfte hon av den billiga kistan och släpade ner den till sin lilla lägenhet. Hennes ohängde son hade lyft bort den flottiga köksduken men gjorde ingen ansats att hjälpa henne utan ägnade sitt intresse åt en besvärlig brödsmula som hade kilat sig fast mellan hans sneda tänder. Först efter att hon hade gett honom en spark på smalbenet så hjälpte han henne att lyfta upp kistan på bordet.

De öppnade förväntansfullt kistan och stirrade ner i Alexij Ulijakovs bleka anlete, hånfullt även i döden. Kinderna var insjunkna och den fettiga grå hårkransen klistrad mot huvudet. Sonen kände kalla kårar längs ryggraden, men fru Boduvius hade sett alldeles för många döda kroppar för att bry sig nämnvärt.

- Den där skjortan ser värdefull ut, om du börjar klä av honom så ska jag hämta mina knivar.

Sonen lydde motvilligt och började fumla med Ulijakovs knappar medan fru Boduvius begav sig till ett mindre rum i lägenhetens inre. När han stretade med skjortan så tyckte han sig plötsligt höra ett märkligt ljud i närheten. Det lät som något som föll till marken. Han släppte sitt grep om kläderna.

- Mor?

Han fick inget svar och precis som han var på väg att se efter själv så var det något som grep tag om hans arm. Alexij Ulijakov satt upp i sin kista och blottade sina tänder i ett djuriskt grin.

- På väg någonstans grabben? rosslade han fram med hes röst.

Sonens skrik tystnade inte förrän Ulijakov slet ut hans struphuvud med sina långa, smidiga fingrar. Medan han torkade av sina fingrar på fru Boduvius blekta köksgardiner så klev Vassilij Akkerman ut ur det rum som hon klivit in för bara ett ögonblick sedan.

- Titta Alexij! Gumman hade mer knivar och verktyg än en slaktare, sade han lyckligt och höll upp ett halvdussin skinande metallföremål.

Ulijakov rosslade till svar och drog sina händer över den svullna halsen. Mödosamt drog han ut ett litet silverrör ur sin strupe.

- De kan nog komma väl till pass för vårt besök hos Doktor Bauerhof. Det snabbast luftskeppet av alla? Pfff, uppenbarligen inte. Men ingen har ännu lurat Alexij Ulijakov mer än en gång. Han log ett olycksbådande leende.

- Sasha och Lillen väntar på Svarta katten. Jag har hållit doktorns kåk under bevakning, men det är ett stort bygge fullt av kringelikrokar. Gott om gömställen.

- Hah! Sedan när kunde någon gömma sig för oss?

Akkerman räckte fram en hög svart hatt, en slängkappa och en promenadkäpp som Ulijakov satte på sig. Med hatten fräckt på sned och käppen i ett hårt grepp kastade han en sista föraktfull blick på lägenheten och begav sig ut på Boulevarden. Han andades in Stadens smutsiga luft och höjde hatten i en hälsning.

- Alexij Ulijakov, tillbaka från det döda!

Akkerman stämde in i hans skratt och medan Stadens fotogenlampor sakta tändes så begav de sig mot den beryktade krogen Svarta katten. Mannen på velocipeden såg dem försvinna bort och cyklade glatt visslande tillbaka till sin egen lägenhet.

 

[Feliath]

Re: Doktor Bauerhof, kapitel två

Isambard släckte sin cigarr mot den fuktiga bergväggen och gned tankfullt stumpen mot sin rynkade panna. Han tycktes inte märka att den därigenom blev helt gråsvart av sot. »Vibrationer, säger du? Skulle vibrationer ha gjort det här?« Han gestikulerade mot sin egenhändigt uppfunna tunnelsköld, med vars hjälp en mängd plebejer höll på att öppna en tunnel under den notoriskt svårkorsade Tjugotredje Boulevarden. »Vadå för sorts vibrationer? Löjligt!«

Förmannen hade gnidit sina händer om han varit mera kultiverad, men det var han lyckligtvis inte. Han spottade istället. »Ja, ett ljud som fick hela bygget att skaka. Som ur en jättestor trumpet, eller så.« Han hade hört att en del gått sönder på ytan också, murar som rasat, rörledningar som sprungit läck och så.

Isambard slängde cigarrstumpen och tände en ny. »Nåja, det spelar ingen roll, här gives ingen tid till eftertanke. Hämta trotyl och spräng bort hela klabbet bara, vi ligger redan efter tidplan.« Han gned sig fundersamt i pannan medan han åsåg förödelsen av tegel och stenar som rasat in över skölden. » Min tidplan!«
»Va? Jamen...tror herrn att den håller för det, då?«
»Ja, vad fanen, kan berget vibrera åt Isambard får väl Isambard vibrera åt berget, som ordstävet säger!« Han slog näven i handflatan, upprymd över att äntligen kunna spränga något. Det hade varit ett tekniskt mycket utmanande bygge, oerhört intressant, men det kändes alltid som om något fattades om han inte kunde få in lite trotyl någonstans.*
»Nej, herrn, det är nog inte så man...«
»Hör nu här, är det jag som är bas här eller du? Just det, du är förman och jag är Isambard Brunel, berömd ingenjör.« Han tittade med avsmak på sina sotiga händer. »Vet han, det är ju fruktansvärt smutsigt här nere. Det här får vi göra något åt. Anställ några baderskor och be dem torka av hela rasket med tvättsvamp, såhär kan vi ju inte ha det.«



<font size="1">*Vid ett tillfälle hade han ritat in en hemlig ammunitionsdepå bakom ett skafferi i köket på andra våningen i ett hyreshus och fyllt den med dynamit, bara för att känna sig färdig med bygget. Han hade ännu inte hört någon explosion därifrån och förmodade därför att ingen ännu hittat dynamiten, men han brydde sig inte så mycket. Han var transportingenjör egentligen; det var mycket bättre, för då brukade alltid något flyga i luften.</font size>



/Feliath — Ja, jag hade tänkt skriva mer senare, bl.a. återkomma till andamanern, men det här får duga som en början

 

[Lindenius]

Re: Doktor Bauerhof, kapitel två

Abner Vandervinkel hade på bott tredje våningen så länge han kunde minnas. Han var född, uppvuxen, examinerad via Festus korrenspondenskurser (endast femton skilling per brev) och avverkat inte mindre än etthundratolv reservoarpennor i just denna lägenhet som hans föräldrar i sin tur ägt sedan de föddes, et cetera och så vidare.

Abner var, om han fick säga det själv, en tämligen lyckad poet och författare. Han hade i och för sig i tidig ålder haft turen att upptäcka att en god förläggare bodde på våningen ovanför. Ernst van der Hornst. Varje gång han avslutat en bok, gick han till bokbinderiet på Fjärde tvärgatan och lät dem förära hans handskrivna alster med en vacker läderrygg. Därefter skyndade han tillbaka till huset, upp på fjärde våningen och ringde på dörren till van der Hornst i förhoppning att få träffa förläggaren personligen. Ernst van der Hornst verkade vara en upptagen person. Han var aldrig anträffbar, så Abner brukade lägga böckerna i hans postfack. Dagen efter brukade böckerna vara försvunna men när Abner frågade portvaktsfrun om hon sett herr van der Hornst brukade hon bara le överseende mot honom och klappa honom ömsint på kinden. Han tyckte rent teoretiskt inte om när hon gjorde det, men eftersom hon hade en tendens att klappa honom ömsint på kinden nästan dagligen hade det blivit en sorts ritual som han inte kunde bortse från att han på något sätt uppskattade.

Just denna dag, för fyrtiofemte gången under hans sextioåriga liv, hade Abner bestämt sig för att det var dags att ta sig tid att träffa sin förläggare en gång för alla. Han hade envist stått utanför van der Hornst dörr och stirrat på en död humla i trappen sedan tidiga morgon. Han hade beslutsamt vägrat lämna sin plats utanför dörren, inte ens för att meddela vaktmästaren om den döda insekten. Till och med när den beryktade doktor Bauerhof hade stuckit ned sitt huvud i trappen och bjudit in dem på förmiddagste hade han vänligt med bestämt avböjt.

Anledningen till att Abner, precis som vid alla andra fyrtiofyra gånger, just denna gång var särskilt angelägen att få träffa sin förläggare var att han var mycket nöjd med sitt senaste alster – särskilt den humoriska fabel då han beskrev hur elefanten lade näsan i blöt en gång för mycket – och kände att det förtjänade extra omsorg. Han brukade i vanliga fall inte bry sig så mycket om de sociala och ekonomiska konsekvenserna av publikationen av böckerna. Han brukade veckovis hitta ett kuvert i sitt postfack med vad som måste vara böckernas avkastning och det fick vara bra med det. Han brukade vara mer fokuserad på böckernas innehåll och han lät sig ofta inspireras av alla underbart besynnerliga saker som brukade utspela sig i huset och dess omgivning. Därför var det kanske synd att Abner just denna dag var allt för upptagen och förväntansfull för att egentligen lägga märke till allt besynnerligt som försiggick runt omkring honom medan han förgäves väntade utanför van der Hornsts dörr.

Således märkte han inte hur en man föll förbi utanför fönstret vid trappen för att bara ett ögonblick senare falla uppåt uppburen av en besynnerlig kontraption. Han märkte inte heller den förskrämda jungfrun som besinningslöst sprang upp för trapporna mot översta våningen. Den blodiga apan som följde strax efteråt var lika omärkbar den. Vidare kände han inga vibrationer i marken.

 

[Quan'talis]

Doktor Bauerhof, kapitel tre

"Ni håller säkert med mig om att det viktigaste av alla projekt som en vetenskapsman kan ägna sig åt är det säkra och effektiva lagrandet av information. På denna vaxrulle," sade doktor Bauerhof, "finns all mänsklig kunskap från Aardvark till Bestiarium samlad. För resten av kunskapen fanns det desvärre inte plats, och vi har alltså blivit tvugna att använda oss av alternativa lagringsmedia. Bezoar till Colophon finns i säkert förvar i en för ändamålet anskaffad mumie, Cumulus till Ephemera finns i krypterad form i en mycket populär sällskapsdans från Uruguay, och Erlkönung till Fantasm lagras i en enda diamant stor som ett knappnålshuvud, här i min slipsnål. Resten av kunskapen har jag, med hjälp av olika metoder, deponerat i de oanvända delarna av de hjärnor, sådana de nu är, som stått att uppbåda i min omedelbara närhet, det vill säga i detta hus."

"Utmärkt," sade apan. "Vi är nöjda med ert arbete."

Nej, det blev inte särskilt mycket den här veckan. Jag skyller på konjunkturförändringarna. Och påven.

 

[Lindenius]

Re: Doktor Bauerhof, kapitel tre

Wolfgang Schillerman hade bott på andra våningen så länge han kunde minnas. Han var född, uppvuxen, hade tagit sina första trevande klinkanden på det gamla farfarspianot och så småningom ärvt just denna lägenhet som hans föräldrar i sin tur ägt sedan de föddes, et cetera och så vidare.

Wolfgang var ett geni. Eller snarare, hade varit ett geni. De senaste åren hade han allt mer börjat titta ner i absinthflaskor och roa sig med minnesluckor stora som överfolkade hästdragna vagnar. Det hade börjat för femton år sedan. Efter ett dussin braksuccéer vid Medelstora Operan hade han haft en dröm. En makalöst vacker och överdådig dröm. I den drömmen hade han komponerat den perfekta symfonin. Den var så fulländad och spände över ett sådant brett register att den spred fred genom alla gator och gränder och utplånade fattigdom vartän den uppfördes. Därefter hade han vaknat och inte kunnat komma ihåg en enda not av drömverket.

Allt sedan den dagen hade Wolfgang sökt återuppleva sin vision genom att inmundiga allehanda tinkturer, mixturer och te. Och nu, äntligen, var han mycket nära. Flygeln som fått stå orörd i nästan tre år skulle snart åter igen trakteras med passion och ackuratess. Såhär i efterhand hade herr Schillerman haft svårt att förklara hur han lyckats återskapa hela verket. Det var som om olika stycken hade letat upp honom från hans omgivning. För några månader sedan hade han till exempel hört en granne gnola på vad som lät som ett välbekant crescendo. När han frågat grannen hade hon berättat att hon hört vaktmästaren gått förbi på sin vanliga nattrunda och muntert visslat den. Ibland drömde han om jättestora flugor som flög omkring med taknymfer som sjöng delar av den utopiska melodin. Ibland drömde han om små normalstora flugor som flög omkring med pyttesmå taknymfer, fast de drömmarna brukade han avfärda som allt för orealistiska. Ofta hände det också att Wolfgang i sina rus fick en vision av att vara en grinig gammal förläggare på fjärde våningen som brukade tjuvlyssna på doktor Bauerhof som bodde längst upp i huset. Wolfgang ansåg allt som oftast att detta var ett tecken på att han borde sluta med rusdryckerna.

Det var därför inte utan en viss lättnad herr Schillerman närmade sig färdigställandet av verket. Han längtade så innerligt att åter igen få smeka tangenterna på sin flygel. Det var bara niohundraniottiofem dagar, tolv timmar och femton sekunder sedan han förbannat sig egen otillräcklighet och svurit att aldrig röra vid sin flygel förrän verket var slutfört – men det kändes som en hel livstid. Nu fattades bara den sista strofen. För att förbereda sig för den stora dagen hade han således tänkt sända bud efter en pianostämmare, men som tur var hade han mött Doktor Bauerhof i trappan som uppenbarligt begeistrad av Wolfgangs framsteg genast erbjudit sig att sända efter "den främsta pianostämmaren bland de civiliserade stadsdelarna". Som av en ren slump råkade denna pianostämmare vara klädd som en positivspelare – komplett med apa på axeln och allt. Som av ytterligare en ren slump råkade pianostämmaren dessutom vara på besök hos doktor Bauerhof. Herr Schillerman tackade sin lyckliga stjärna. Nu återstod bara att vänta på den sista strofen som åter igen skulle skriva in honom i musikhistoriens annaler.

 

[Feliath]

Re: Doktor Bauerhof, kapitel tre

I Doktor Bauerhofs inkognitolägenhet på fjärde våningen fanns nu en och annan möbel: ytterligare en fåtölj, sliten, en huvudlös metallkropp på stativ, en enkel kamin, en stor hylla med små fack i. Vart fack var försett med en liten plakett i borstad mässing och ett förkrympt huvud. Pygmén Opodeldoc gick tankfullt av och an framför konstruktionen och plockade ut ett av huvudena, ur facket Fantasmagori — Fantod.
»Det är beklagligt att dessa huvuden inte rymmer mera, o doktor. Min stams fiender är uppenbarligen föga begåvade efter att ha torkats.«
Doktor Bauerhof, belägen i den oerhört gula länstolen, svarade släpigt. »Slår man ihop dem blir de kloka nog. Det viktiga är att aporna inget vet. Framför allt att de inte vet om detta.«
Han bollade lite med ett av huvudena; en skarp observatör hade kunnat märka att det allra nedersta facket till höger i hyllan var tomt. Detta fack var märkt »Axaxaxas Mlö — Ödesmodulator«.

<center>* * *</center>

Ute på gatan drog ett tvåspann med mycken möda en ohemult överlastad omnibuss, under det att Isambard (Kingdom) Brunel och hans förman, nyss ur jorden uppstigna, ingenjören först och förmannen därefter, genom ett kloakhål och en Dantereferens, såg på.
»Den där är det jag som ritat«, sade Isambard belåtet. »Jag är transportingenjör egentligen. Se så fint den går, med plats för femtio personer.«
»Men de får ju inte plats alls«, sade förmannen, en enkel individ som inte tänkte på att den eventualiteten inte tilläts av Isambards självbild.
»Det enda felet med den«, sade denne med plötslig skärpa i rösten, »är att den inte springer i luften det minsta. Den bara går på marken, långsamt också. Kanske kunde man driva den framåt med sprängningar, en sorts... explosionsmotor...«
Han försjönk i tanke.

<center>* * *</center>

Apan svor tjattrande, örat fortfarande tryckt mot sin bleckkopp. Tydligen hade han gjort rätt i att dröja sig kvar — vad gjorde Doktorn inne i en annan lägenhet? — men till vad nytta? Han hörde allt som sades inne i rummet, men begrep det inte! (Han kunde inte gärna veta något om Andamankanalerna eller det språk som därstädes talas. Han kom från en pråm.)
Han måste konsultera Oraklet, tänkte han, Bara nu den Gudomliga Flaskan stod kvar på spiselkransen.



/Feliath — Galaxy

 

[Rising]

Re: Doktor Bauerhof, kapitel två

God kväll, kära läsare. Jag kallas för Agent Meta, och är en av de tre männen i plommonstop som gjorde ett spännande om än flyktigt inhopp i berättelsens inledande skede. Jag antar att många av er läsare tänkte "vilka är de där tre männen?" och "på vilket sätt är deras öde invävt i denna sällsamma historia?" Det är två mycket bra frågor, och jag hoppas att jag inte kommer att irritera er alltför mycket när jag nu låter meddela att jag inte kommer att förtälja något svar på endera.

En mer elementär fråga vore "existerar de tre männen ens?" Om ni har kommit så här långt i vår berättelse så vet ni ju att mycket tyder på att doktor Bauerhof inte alls pantsatt sin mumie utan rökt den, så följaktligen gör den iaktagsamme läsaren rätt i att tvivla på männens existens, som så här långt enbart har verifierats av den minst sagt tvivelaktiga portvaktsfrun.

Jag kan dock försäkra er att de tre plommonstopförsedda gentlemännen existerar i allra högsta grad, och att vi - precis som portvaktsfrun sade - kom ut ur doktorns bostad med en trälår på våra axlar, innehållandes vad vi trodde var mumien. Föga anade vi att doktorn skulle ha fräckheten att lura oss, och det var ett misstag vi svor att aldrig upprepa när vi väl blev varse den sluga kupp vi blivit utsatta för.

Men, men... Nu går jag bestämt händelserna i förväg. När vi väl lyft in trälådan i vår bil så satte vi kurs mot ett galleri ägt av en viss Anton Schreck - där vi planerat att införskaffa två mekaniserade skarabéer och en ormpipa av hungrande glas. Utan att avslöja alltför mycket om vår plan så kan jag förtälja att dessa ting var de tre sista artiklarna på en inköpslista med inte mindre än tretton punkter.

På vägen dit utspelade sig en animerad diskussion, som begynnte med att Agent Annorlunda presenterade följande okonventionella men briljanta analys:
"Vad vi vet om Anton Schreck är att han dels aldrig använder huvudbonad, och dels att han begagnar en velociped av gammaldags modell; en så kallad Penny Farthing. Därav anser jag det vara elementärt att mannen är royalist."

Både jag och mannen med X-mustaschen undrade hur han kunnat komma till denna slutsats.
"Enkelt", svarade Agent Annorlunda. "Att inte använda huvudbonad är att sätta stor respekt till huvudet; kroppens styrande organ. Skulle man tillåta ens händer att placera ett skyddande tygstycke på ens huvudknopp så skulle man indirekt visa att ens huvud var i behov av händernas skydd. Med 'händerna' så avses här naturligtvis arbetarna och bönderna, vilket var och en kan förstå."
"Jag trodde att konungen och drottningen symboliserades av deras kronor," invände jag, men Agent Annorlunda bara fnyste åt mig innan han fortsatte:
"Guldkronor är inga praktiska huvudbonader. Min teori gäller enbart för hattar och mössor vars uppgift är att skydda mot sol, vind och regn. Och hjälmar, förstås."

Jag kommer ihåg att jag suckade och tittade ut på landskapet vi körde förbi. "Och cykeln, då? Hur var det med den?"
"Enkelt," sade Agent Annorlunda, och viftade i luften med sin ena hand. "Penny Farthing-modellen kännetecknas av ett oproportionerligt stort framhjul. Eftersom dessa primitiva cyklar inte var särskilt stabila, så gjorde man framhjulet - det styrande hjulet - så stort som möjligt, för stabilitetens skull. Återigen en klar indikation på Herr Schrecks vurmande för överstyre. Ju större det drivande hjulet - bakhjulet - är, desto större vikt sätter man till landets arbetare och bönder, medan en faibless för stora framhjul tvärtemot visar att man har sitt hjärta och sin lojalitet hos det styrande skiktet."

Mannen med X-mustaschen satt tyst i baksätet. Likblek, hålögd, och med en hud så torr och fnasig att den liknade ett ruttet pergamentsark. Hans X-formade mustasch låg likt en stor, bredvingad och luddig insekt på hans överläpp.
"Vad säger du om det här?" frågade jag honom.
"Agent Annorlunda har sina metoder," sade han. "Jag har mina."

Han började plocka fram ett cigarettetui ur innerfickan på rocken när han avslutade konversationen:
"Kommer du ihåg vår träning? I Ångestlabyrinten? Agent Annorlunda klarade testet på sitt eget sätt, det finns ingen anledning för honom att ändra strategi nu."

Omedelbart började Agent Annorlunda mumla för sig själv:
"Oxgroda, oxgroda, oxgroda..."

Strax var vi framme hos Anton Schreck.
"Så, skall vi ha någon strategi klar innan vi klampar in?" frågade jag.
"Ingen tid för sånt," sade Mannen med X-mustaschen, avsnoppande. "Eftertanke är en lyx vi inte har råd med."
"Jag tror inte det behövs," fyllde Agent Annorlunda i. "De här aristokraterna är ändå likadana, allihop. Han kommer visa oss någon sällsam apparat, bjuda på vin och ställa någon tråkig fråga som vi hört åtminstone tusen gånger förut."

När vi knackade på dörren så öppnades den omedelbart, av en mekanisk tjänare som inte var mer än en huvudlös metallrustning med en smal högtalare monterad på en stav som stack upp ur hålet som ledde ner i konstruktionens hals.

"Välkomna, mina herrar," surrade en burkig röst från högtalaren. "Jag har tagit mig friheten att hälla upp tre glas med vin åt er, på bordet intill spegeln." Rustningen pekade med en handlös arm i riktning mot glasen innan den fortsatte:
"Säg mig, har någon av er gentlemän någonsin slickat på en guldfisk?"

"Nåväl," sade Agent Annorlunda torrt. "Två rätt av tre."

 

[Quan'talis]

Intermission: brev från läsarna

Redaktör Aloysius Bertrand slet sitt hår. Ända sedan den senaste följetongen börjat hade han formligen bombarderats med brev från läsarna, och nu hade han i ett anfall av obetänksamhet börjat läsa dem. Flera av dem ställde krav på honom, och några verkade rent av utgå från att redaktören själv läst följetongen. Han muttrade någonting om sina nervpiller, men nöjde sig till slut med en halv flaska avslaget rödvin som stod och samlade damm i ett hörn. En stund övervägde han att fylla resten av flaskan med lampolja, men han ändrade sig. I stället ropade han åt sin sekreterare att hämta kaffe och, efter ytterligare ett par minuters eftertanke, en liten flaska opiumtinktur.

»Bäste herr Redaktör,

Jag har, med endast i undantagsfall svikande intresse, då främst på grund av matsmältningsbesvär av övergående karaktär, följt er följetong Doktor Bauerhof och den Infernaliska Apan i Hatt, och ser mig nu, efter fyra veckor, tvungen att skriftligen införa en anmärkning till eder kännedom; nämligen: Var Är Apan?

Julius Schleswig, läroverksadjunkt«

Redaktör Bertrand tog en stor klunk rödvin och kliade sig i huvudet. Någon apa hade han inte hört någonting om. Fast kanske, ändå? Hade han inte klistrat in en bild på en apa i annonsen? Fast vid närmare eftertanke var det kanske en hovrättsdirektör. Kaffet han beställt anlände, men sekreteraren sade att opiumtinkturen var slut. Redaktören svor tyst och rotade fram en halvrökt cigarr ur askkoppen. Sedan öppnade han nästa brev.

»Till redaktionen för Norra Gasklockans Allehanda;

Såsom varande kapten i handelsflottan (pensionerad) ser jag mig tvungen att å det bestämdaste efterfråga den av er utlovade Skörlevnad, som hittills inte i någon högre grad förekommit i er följetongsroman Doktor Bauerhofs Infernaliska Fotograf.

Kapten Efraim Blom«

Redaktör Bertrand fimpade cigarrstumpen i sin kaffekopp och hällde i sig resten av rödvinspavan. Hittills hade han aldrig hört talas om en författare som inte skrev om skörlevnad så ofta det gick, men kanske de här nyanställda fortfarande oroade sig för censurmyndigheten. Eller så var de kanske puritaner allihop. Nåja, lite mer omoral skulle säkert gå att ordna. Han sträckte sig efter nästa brev, och blev plötsligt blek av fasa.

»Käre Louis-Jacques-Napoléon,

Jag läste häromdagen ett avsnitt av den där förfärliga följetongen som ni publicerar i tidningen. Du vet att jag inte brukar läsa tidningen, men nu talade både hushållerskan och trädgårdmästaren om den nya romanen, så jag tänkte att jag skulle se vad den handlar om. Och jag måste säga att en sådan vedervärdig smörja har jag inte läst sedan förra året då jag läste herr Stendahls senaste roman. Ni tänker väl inte fortsätta på det sättet? Nog blir väl historien mer uppbygglig mot slutet?

med ängsliga hälsningar, din Mamma.«

Redaktör Bertrand blev alltid illa till mods när någon använde hans riktiga förnamn, och ytterst nervös när han hörde från sin mamma. Om hon dessutom hade ett ärende var det ännu värre. Och om hon ville ha en uppbygglig historia medan de andra läsarna ville ha mer skörlevnad kunde han inte se annat än att det skulle leda till problem. Om inte hans mamma betalade ungefär hälften av tidningens löpande utgifter, och dessutom stod för största delen av redaktörens privata klädbudget, skulle han minsann säga ifrån. Nu började han i stället håglöst plocka bland illustrationerna som redaktionschefen skickat honom den här veckan. Hans mamma tyckte ju i alla fall om trädgårdsskötsel. Kanske den där bilden på roliga bikupor från den senaste jorbruksutställningen skulle gå att använda i alla fall...

Regler:
<ul type="square">
[*]mer apor!
[*]mer skörlevnad!
[*]men det ska vara moraliskt och uppbyggligt
[/list]