Quan'talis
Swashbuckler
Det var en onsdag i slutet av oktober år 189–, och i huset på Tjugotredje Boulevarden ryktades det om att doktor Bauerhof blivit tvungen att pantsätta sin mumie. Tidigt på morgonen skulle en automobil ha anlänt, sades det, och tre män i plommonstop skulle ha gått upp till högsta våningen, varifrån de sedan förmodades ha setts bära ut en stor trälåda med ett stadigt rep omkring. Det var portvaktsfrun som spred de flesta ryktena, belåtet bolmande på sin armslånga pipa.
“Jo minsann,” sade hon, “nu tryter visst pengarna för den gode doktorn, och så måste han börja göra sig av med invertebraterna.” Hon sade ordet med största välbehag och utan någon som helst aning om dess betydelse. “Det var samma trälåda som min salig man hjälpte till att bära upp när doktorn flyttade in, och alldeles full med gamla adresslappar var den. Den lådan har varit både i Prag och Calcutta, så om det inte är en mumie i den vet inte jag vad det skulle vara.”
Doktor Bauerhof ägde hela översta våningen i kvarterets största hus, och hans märkliga vanor och hemlighetsfulla beteende gjorde att de flesta av hans grannar var beredda att tro vad som helst om honom. Han hade i sin ungdom varit livläkare hos hertigen av Paflagonien, eller möjligtvis upptäcktsresande till Yttre Livland, men ägnade sig numera på heltid åt vetenskap. På senare tid hade han börjat intressera sig för ljudvågor, och de av husets invånare som hade anledning att vara vakna om nätterna sade att de mest märkliga toner ibland kunde höras från doktorns laboratorium.
De flesta av doktorns grannar sov dock om nätterna, och såg inga andra spår av doktorns verksamhet än de egendomligaste drömmar någon av dem kunde minnas. Ingenjör Klinkmanns dotter berättade för sin mor att hon drömt att hon varit drottning över ett underjordiskt kloakrike och befallt sina arméer av råttor att gnaga hål på stadens alla gasledningar, medan den unge kamrer Berg på tredje våningen drömt att han vandrat under en stjärnlös himmel med ett svärd i sin hand, och i varje hus som inte hade dörrposten bestruken med blod hade han gått in och dräpt den förstfödde. Detta berättade han dock för ingen.
“Jo minsann,” sade hon, “nu tryter visst pengarna för den gode doktorn, och så måste han börja göra sig av med invertebraterna.” Hon sade ordet med största välbehag och utan någon som helst aning om dess betydelse. “Det var samma trälåda som min salig man hjälpte till att bära upp när doktorn flyttade in, och alldeles full med gamla adresslappar var den. Den lådan har varit både i Prag och Calcutta, så om det inte är en mumie i den vet inte jag vad det skulle vara.”
Doktor Bauerhof ägde hela översta våningen i kvarterets största hus, och hans märkliga vanor och hemlighetsfulla beteende gjorde att de flesta av hans grannar var beredda att tro vad som helst om honom. Han hade i sin ungdom varit livläkare hos hertigen av Paflagonien, eller möjligtvis upptäcktsresande till Yttre Livland, men ägnade sig numera på heltid åt vetenskap. På senare tid hade han börjat intressera sig för ljudvågor, och de av husets invånare som hade anledning att vara vakna om nätterna sade att de mest märkliga toner ibland kunde höras från doktorns laboratorium.
De flesta av doktorns grannar sov dock om nätterna, och såg inga andra spår av doktorns verksamhet än de egendomligaste drömmar någon av dem kunde minnas. Ingenjör Klinkmanns dotter berättade för sin mor att hon drömt att hon varit drottning över ett underjordiskt kloakrike och befallt sina arméer av råttor att gnaga hål på stadens alla gasledningar, medan den unge kamrer Berg på tredje våningen drömt att han vandrat under en stjärnlös himmel med ett svärd i sin hand, och i varje hus som inte hade dörrposten bestruken med blod hade han gått in och dräpt den förstfödde. Detta berättade han dock för ingen.