Det måste väl gå att skildra hur rollspelskulturen varit en tillflykt för särlingar och folk som inte mått så bra utan att hamna där? Det känns som om hobbyn har en viss defensivitet som den måste övervinna, där den kan skildra det trassliga. Kanske rent utav skildra en variant av de svenska rollspelens historia som innehåller konflikter, förgrämdhet och ibland elak konkurrens mellan olika rollspelsproducenter.
Ja, det går att välja även den vinklingen, men jag vet inte hur intressant det är. Oavsett vilken subkultur du tittar på så kommer du kunna hitta en specifik typ av människor som ägnade sig åt den när de var yngre. En del av dem blev miljonärer, andra konstnärer, lagerarbetare, brevbärare, högerextremister, uteliggare, etc. Men att välja ut och skildra dem säger nog inte speciellt mycket om subkulturen. Olika typer av människor ägnar sig åt hobbies när de är unga, och sedan följer de olika levnadsbanor. Som det alltid har varit.
Utan att säga att Huors ansats är helt ny, den har ju återgetts här och där de senaste åren i olika former, så tycker jag den var befriande positiv. Mitt intryck är istället att den vinkel du tänker på varit ganska dominerande i de flesta tidigare skildringar jag tagit del i allmänmedia. Exempelvis "Den lekande människan" på SVT och en SR-dokumentär jag inte minns namnet (har för mig att @Brior var med på ett hörn).
Jag känner igen mig jättemycket. Jag har aldrig träffat så många knepiga, trasiga människor som i rollspelskretsar. Det sammanhang jag spelade i, åtminstone från gymnasiet och upp någon gång i 20-årsåldern, var helt klart en safe zone för misfits och outsiders.
Jag känner inte igen det från mina egna rollspelskretsar, men man behövde inte åka långt (eller jo, till Göteborg) för att hitta dem. På konventet i början av 2000-talet var det oerhört gott om dem - och mina sjukt normala spelare fick nästan en chock då jag släpade med dem första året. Så jag är nog böjd att instämma med Dilandau ändå - även om jag inte själv tillhörde den gruppen.
I mina kretsar och på konventen i Skåne tyckte jag att de flesta var som folk är mest. Men jag tog en paus från rollspelandet mellan början av 90-talet och 2016, så det var kanske under den perioden som hobbyn exploderade i outsiders och misfits? En majoritet av de rollspelare som jag har någon form av kontakt med idag känns också som folk är mest. Klart det finns en del udda fåglar men inte så många.
Är du jättenormal och välaanpassad har du ju en tendens att ha mindre med de utanför "det normala (tm)" förstås, så jag gissar att den stora frågan du bör ställa dig: hur normal var du?
Ja, det råder säkert en hel del normalitetsbias, eller i vart fall omger jag mig med personer som är lika normala/onormala som jagÄr du jättenormal och välaanpassad har du ju en tendens att ha mindre med de utanför "det normala (tm)" förstås, så jag gissar att den stora frågan du bör ställa dig: hur normal var du?
Men intrycket jag fick på konventen var att deltagarna nog kunnat vara ett rätt bra tvärsnitt av en vanlig klass, men kanske då en teknikerklass eftersom där fanns färre tjejer än genomsnittet. De mest sportintresserade var nog inte heller representerade.
Kan verkligen inte heller känna igen mig [i Klenells bild]. Har nog aldrig, varken på 90-talet eller senare, spelat med någon typisk hårdrockare eller gothare, ormägare eller politisk extremist. Men jag gillade ju aldrig Kult och var ointresserad av/omedveten om Vampire - så snacka om normalitetsbias
. Men ok, jag förstår att de fanns där - och som sagt, jag tycker den aspekten av hobbyn har skildrats förr (och då har jag alltid tänkt: men var är alla vanliga personer?)
Alla vanliga personer var och spelade fotboll och hockey eller söp sig fulla på nån högstadie/gymansiefest eller umgicks med sin partnerKan verkligen inte heller känna igen mig [i Klenells bild]. Har nog aldrig, varken på 90-talet eller senare, spelat med någon typisk hårdrockare eller gothare, ormägare eller politisk extremist. Men jag gillade ju aldrig Kult och var ointresserad av/omedveten om Vampire - så snacka om normalitetsbias
Men det visar väl svårigheten i att fånga en så anekdotisk erfarenhet som rollspel och samtidigt göra det allmängiltigt för en bred publik.
Först här kom en beskrivning över de spelgrupper jag var med i under mina tonår på 90-talet.
Ok , tror dom flesta har en likande bild att det var kufarna och misfitsen ,dom som inte blev bjudna på festerna och som inte var intresserade av hockey och mopeder och som inte hade så stor chans hos motsatt eller samma kön som höll till i nån mörk innpyrd källare som stank av svett och fisar och chips och spelade rollspel på lördagskvällen när dom jämnåriga klasspolarna söp sig fulla
gondica.wordpress.com
gondica.wordpress.com
