Rising
Vila i frid
Re: Döda rollpersoner? Nej.
"Att automagiskt lyckas med allting och att inte få en extremt välutvecklad nyckelrollperson som bär upp handlingen i en kampanj dödad i slumpmässiga strider är två radikalt olika saker åtminstone i min värld.
Rollpersonen ska agera, inte spelaren. Genom att tillåta rollpersoner att dö i vilket handgemäng som helst uppmuntrar man spelare att tänka i termer av rp-bevarande snarare än att karaktärsrollspela, och då är steget till renodlat prestationsrollspel inte långt."
Jag kan faktiskt förstå vad han (sorry, glömde bort vem det var) kan ha menat, även om jag spelar så som Ymir gör. Spelare känner nämligen ofta på sig om en rollperson är en nyckelperson i äventyret, och om de då inte på något vis kan garantera sig om att denne kommer gå levande ur en farlig situation, så kan det bli läskigare och mer verkligt. Visst, ett äventyr kanske går åt skogen bara för att en nyckelperson träffas av en förlupen kula och dör en snöplig död i mitten av äventyret, men det gör å andra sidan efterföljande äventyr desto mer spännande.
Så kan man resonera.
Personligen tycker jag ändå att det är bättre att aldrig döda en rollperson, förutom om spelaren har agerat synnerligen dumt (eller om man har nått en dramatisk punkt i äventyret), men jag kan inte på något vis säga att mitt sätt är bättre än det andra. Jag förstår det andra sättets fördelar, men det finns ett par faktorer som ändå gör att jag spelar som jag gör:
- Jag lirar väldigt sällan nu för tiden och har inte råd med snöpliga slut i äventyren.
- Jag väver in rollpersonernas öden starkt i äventyren och kan därför inte bara skapa en ny rollperson åt spelaren vars RP dött i ett tidigt skede.
- Jag skriver mina äventyr ganska cineastiskt.
- Jag är för snäll som spelledare för att döda en rollperson på ett snöpligt vis.
...men för spelledare med andra förutsättningar kan jag förstå att man väljer att spela annorlunda.
/Rising
"Att automagiskt lyckas med allting och att inte få en extremt välutvecklad nyckelrollperson som bär upp handlingen i en kampanj dödad i slumpmässiga strider är två radikalt olika saker åtminstone i min värld.
Rollpersonen ska agera, inte spelaren. Genom att tillåta rollpersoner att dö i vilket handgemäng som helst uppmuntrar man spelare att tänka i termer av rp-bevarande snarare än att karaktärsrollspela, och då är steget till renodlat prestationsrollspel inte långt."
Jag kan faktiskt förstå vad han (sorry, glömde bort vem det var) kan ha menat, även om jag spelar så som Ymir gör. Spelare känner nämligen ofta på sig om en rollperson är en nyckelperson i äventyret, och om de då inte på något vis kan garantera sig om att denne kommer gå levande ur en farlig situation, så kan det bli läskigare och mer verkligt. Visst, ett äventyr kanske går åt skogen bara för att en nyckelperson träffas av en förlupen kula och dör en snöplig död i mitten av äventyret, men det gör å andra sidan efterföljande äventyr desto mer spännande.
Så kan man resonera.
Personligen tycker jag ändå att det är bättre att aldrig döda en rollperson, förutom om spelaren har agerat synnerligen dumt (eller om man har nått en dramatisk punkt i äventyret), men jag kan inte på något vis säga att mitt sätt är bättre än det andra. Jag förstår det andra sättets fördelar, men det finns ett par faktorer som ändå gör att jag spelar som jag gör:
- Jag lirar väldigt sällan nu för tiden och har inte råd med snöpliga slut i äventyren.
- Jag väver in rollpersonernas öden starkt i äventyren och kan därför inte bara skapa en ny rollperson åt spelaren vars RP dött i ett tidigt skede.
- Jag skriver mina äventyr ganska cineastiskt.
- Jag är för snäll som spelledare för att döda en rollperson på ett snöpligt vis.
...men för spelledare med andra förutsättningar kan jag förstå att man väljer att spela annorlunda.
/Rising