Nekromanti Dragon Age RPG: Avståndsvapen, räckvidd, skada

[CapnZapp]

Jag och en polare tog en liten närmare titt på just detta fast det gällde Dragon Age rollspelet. Både skadan och räckvidden är på tok för låga.

Hej, har själv DARPG, och undrar vad ni kommit fram till?

För referens, de ursprungliga värdena:

En långbåge gör 1d6+3 skador, vilket är samma som en klubba eller ett spjut, och ungefär samma som ett långsvärd. Är inte det ungefär vad som gäller i de flesta rollspel; en träff är en träff är en träff?

(Ett armborst gör 2d6+1 skador, vilket ju är något mer, och samma som ett bastardsvärd)

Om ni ökat avståndsvapens skador (typ lika med eller högre än tvåhandsvapen), upplever ni inte då att fokus går bort från vad som är standard inom fantasy; nämligen närstriden? (Till skillnad från moderna spel där en pistol kan döda med ett skott; kan vågar och bör man ju i fantasy manligt stiga fram och erbjuda sin fiende sitt svärd i närstrid)

Räckvidderna är däremot rätt begränsade:

16 meter för en kortbåge eller 32 meter med -2 på slaget.
30 meter för ett armborst eller 60 meter med -2 på slaget.

Visst kan man likt d20 införa "range increments", som i kortbågens fall är 16 meter, och säga du får -2 per range increment. Med andra ord, du är inte begränsad till att ta ett -2 avdrag; du kan ta -4 och skjuta på upp till 48 meters avstånd eller -6 och skjuta på 64 meters avstånd (etc).

Eller hur tänkte och gjorde ni?

 

[Savetun]

Grymt snabbt svar!

Vi är inte helt färdiga med detta utan skall diskutera klart innan nästa spelmöte och då också lägga upp det på hemsidan i pdf-format så att andra lätt kan ladda ned det.

Men... bara för att dra ett exempel. En långbåge under medeltiden kunde lätt penetrera en metallrustning medans ett långsvärd inte kunde det. (Med en träff.)
En kortbåge skulle kunna ha 1D6+1 med tanke på dess storlek men en långbåge är just lång, riktigt lång och om det inte är en sådan medeltida långbåge de avbildat bode den kanske kallas någonting annat.

De flesta bågar som hittats, som också kommer fårn medeltiden är mellan 1,5 och 2 meter långa, vissa till och med längre. Maxräckvidden låg mellan 170-220 meter lite drygt på de flesta medans vissa hade räckvidder på uppemot 400 meter, dock enbart för att de användes tillsammans med pilar som enbart var designade för attt flyga långt och inte göra skada. Spetsen på en "flyga långt pil" vägde betydligt mindre än på en pil med stridsspets dock.

Driftar bort lite från ämnet kanske. Men en långbåge är ett avståndsvapen och bör enligt min och min rpg-kollegas mening göra mer skada än vad det gör i dagsläget. Återkommer mer med faktiska siffror senare.

Increments är också något vi har diskuterat och det lutar åt att vi tar med det i någon form. Att träffa en lada 200 meter bort är ju aldrig samma sak som att träffa en fiende till häst 200 meter bort. Alltså lite beroende på situation så varierar det när man kommer att använda sig av avståndsreglerna.

Lite mer om avstånd. Av egna erfarenheter vet jag, kanske du också för den delen, att en sten inte är speciellt ergonomiskt utformad, men jag skulle lätt kunna kasta den 50 meter och träffa, säg en cyklist. Utan att ha övat sen barnsben...

Därför borde man ju kunna skjuta längre med en långbåge, än vad som står i reglerna idag, men inte ha alldeles för höga avdrag för avstånd när det gäller att träffa.

Jag kan till viss del hålla med om att närstrid är något som det ligger en ganska stor tyngd på i rollspel men vi har faktiskt med ungefär lika stora delar av när- och avståndsstrid när vi spelar. Vi har i princip alltid en besvärjare av något slag med oss som kan stå bakom stoplar o dyl och kasta besvärjelser på avstånd, samt folk med kastvapen(händer iofs nästan aldrig), armborst, pilbågar m.m. Senaste stiden jag kan komma ihåg var vi faktiskt en( i D&D 4th Ed.) sorcerer, en wizard, en barbarian och en fighter, så 50% avståndstomtar! Generellt sagt iaf.

Vi skall också ta upp huruvida avståndsvpen såsom bågar kan användas i närstrid och vad som lite mer exakt betecknar närstrid.

Sammanfattningsvis vill jag säga att: Vi vill ju självklart inte offra spelglädje och inga ändringar av de vi gör skall göra något krångligare eller mer komplext. Det kanske till och med öppnar upp vyer för personer som aldrig använt en båge förut.

 

[Krille]

Men... bara för att dra ett exempel. En långbåge under medeltiden kunde lätt penetrera en metallrustning medans ett långsvärd inte kunde det. (Med en träff.)

Njä. En pilbåge handlar till stor del om vilken spets du har. En bredbladig jaktspets kan knappt penetrera något metalligt alls (hud och skinn och tyg går rätt bra), medan bodkinspetsar kan ta sig igenom en brynja helt okej, kan nästan ta sig igenom järnplåtsharnesk (du får ett hål, men inte så mycket att det går igenom underliggande stoppning) och inte ta sig igenom stålplåtsharnesk.

Ett svärd handlar helt om hur du hanterar det. Ett hugg kan stoppas rätt fint av i stort sett alla former av rustning, medan en stöt kan pressa sig igenom en brynja. För järn- och stålplåt får du tvinga dig in i glipor.

Maxräckvidden låg mellan 170-220 meter lite drygt på de flesta medans vissa hade räckvidder på uppemot 400 meter, dock enbart för att de användes tillsammans med pilar som enbart var designade för attt flyga långt och inte göra skada. Spetsen på en "flyga långt pil" vägde betydligt mindre än på en pil med stridsspets dock.

Driftar bort lite från ämnet kanske. Men en långbåge är ett avståndsvapen och bör enligt min och min rpg-kollegas mening göra mer skada än vad det gör i dagsläget. Återkommer mer med faktiska siffror senare.

En långbåge är framförallt ett krigsvapen. Den används inte av enskilda skyttar för prickskytte av enskilda mål, utan av skyttekompanier för stormskurar av pilar mot fiendekompanier.

På maxavstånden kan du inte sikta alls. Du skjuter i princip i fiendekompaniets generella riktning i ca 45 graders vinkel upp i skyn, och träffar du så är det ren jefla tur. Enda sättet att göra om "tur" till "någorlunda säkerhet" är att målområdet är ett kompani, och om det ska ha någorlunda verkan så behöver skyttarna också vara ett kompani.

Det är i princip på slagfält som Crecy och Agincourt som du har nytta av maxräckvidden, och då i sällskap med dina femtusen långbågsbeväpnade kompisar. Då talar vi å andra sidan fältslagsregler, och eftersom Dragon Age inte har några sådana så jag har inga problem med att långbågars avstånd är så kort som de är. De är fullt rimliga om man siktar mot enskilda mål, dvs den normala rollspelsstridssituationen.

Skadan har jag heller inga problem med. Dragon Ages värden är väldigt grovkorniga och tar över huvud taget inte hänsyn till penetration eller skillnad på kross, kutt och stick, så det är helt enkelt inte mening att göra något större väsen av det. På den detaljnivån är det helt enkelt bättre att bara göra en grov approximering, eftersom detaljer helt enkelt bara försvinner.

Om det dessutom handlar om en sammanfattning av flera olika sorters skada (kross, kutt, stick) i en generell Life Points-modell så kommer det uppstå en massa diskussion mellan svärdsfanatiker och pilbågsfanatiker om huruvida kutt eller stick är bättre och det egna favvovapnet borde göra mer skada än den andre obildade tölpens favvovapen.

Slutligen talar vi om en Life Point-skademodell, och den är i grunden helt bäng. Det spelar ingen roll om man fixar individuella skador och småjusterar dem för att få högre realism, eftersom grundmodellen ändå är knas.

Det är lite som att klaga på att det är orealistiskt att en toppagent anno 2010 använder en urgammal fjöspistol som Walther PPK som tjänstevapen. Det kanske hade varit relevant kritik om det inte hade varit för att vi talar om James Bond.

 

[Dante]

En långbåge under medeltiden kunde lätt penetrera en metallrustning […]

I rapporten A report of the findings of the Defence Academy warbow trials Part 1 Summer 2005 (Arms and Armour Journal, 2005) konstaterar Paul Bourke och David Whetham:

<div style="margin-left: 40px;">Despite this test being heavily biased against the armour, the plate
seems to have performed well. Even without an arming garment behind the
plate, none of the arrows would have killed a soldier wearing 2 mm of
plate (the deepest penetration was only 16 mm). If the padding is added, I
think that there would be no injury at all. If the plate was hardened
as with 15th C Milanese examples, there would be no penetration. If the
1.15 mm plates were overlapped as would have been the case in a suit of
plate then these too are likely to have prevented injury. The only
injury that might have occurred would be the rare arrow that managed to
hit a thin piece of plate that was not covered by another plate. These
arrow strikes might hit an arm or a leg but certainly would not kill the
wearer as is implied by some longbow enthusiasts. The authors then try
to weasel out of these results by claiming that non-fatal arrowstrikes
were likely to prove fatal anyway because of the unsanitary conditions,
dispite plenty of evidence to suggest that soldiers regularly survived
arrow wounds—even in the face. They also concoct a ridiculous theory
that even though the armour resisted the arrow, the blunt trauma from
the impact is likely to kill the victim anyway.
</div>

 

[Cybot]

Alltså, de resultaten är ganska mycket "no shit sherlock".

Det fanns en anledning att man började plocka på sig plåt NÄR grejer så som långbågar blev populära. Inte före.

När en rustning inte skyddar mot ett vapen så slutar man bära rustning. Man introducerar inte en ny, dyrare och mer avancerad variant om den är värdelös.

Sen så ska man inte tro heller att alla hade det senaste och bästa. Även om redan så tidigt som Poitier (1356) så beskrevs det att de franska rytteriet var så gott som osårbara för bågskyttarna....framifrån.
Från sidan däremot var hästarna inte så välarmerade. Och inte heller understödstrupperna. Så Poitier slutade som Crecy.

Dessutom, psykologisk effekt. Jag vet att jag inte skulle vilja marchera framåt till fots när det faller pilar som gör centimeterdjupa bucklor i mitt pansar. Lägg till ljudet och det är en direkt skrämmande upplevelse även om du skulle vara helt säker i din rustning (om du någonsin har befunnit dig i markeringsgraven under en skjutövning så vet du vad jag menar).

P.S: Däremot så var det en överraskning för mig att även tidiga plator gav ett ganska gott skydd mot långbågar.

 

[Faehrengaust]

En långbåge under medeltiden kunde lätt penetrera en metallrustning medans ett långsvärd inte kunde det.

Jag har läst ett par dussin olika testresultat i ämnet, läst historiska krönikor/ögonvittnesskildringar och varit med och testat själv och håller inte med dig.

Ämnet är dock svårt och det finns ingen perfekt undersökning utan samtliga har ett flertal felkällor och det går inte heller att lita på historiska krönikor (Aftonbladet och Expressen är rena under i faktagranskning i jämförelse med de historiska författarna).

Vad som dock är helt klart är att långbågar inte kunde penetrera bra medeltida rustningar vilket adeln typiskt hade. Vanliga soldater hade dock oftast rustningar i mycket sämre kvalité (speciellt vad gäller härdning eller till och med avsaknad av härdning) och där är det mer tveksamt. Antagligen kunde pilen få en viss penetrering, men inte total sådan utom kanske på riktigt korta avstånd och med speciella bodkin-pilar (nålaktig spets och tyngre skaft).

Vad gäller svärd så kan de mycket riktigt inte penetrera en bra rustning med vanliga hugg (utom på eventuella svaga ställen, t.ex. händer). De kan dock kanske ändå skada personen i rustningen genom att träffen genererar shockvågor som kanske kan skada vävnad (många kanske i den meningen och det är med flit, jag är osäker). Men sen fanns det även speciella tekniker som användes med i strid mot rustning (halvsvärdstekniker och tekniker där man i stället tog tag i klingan och slog med parerstången, dvs som en stridshammare). Dessa finns väl beskrivna och det råder ingen tvekan om de användes och fungerade. Svärdet var alltså inte på något sätt menlöst mot rustningar även om det inte var det bästa vapnet att använda sig av.

Vill man lära sig mer i ämnet så föreslår jag dokumentärserien Weapons that made Britain som behandlar både långbåge och svärd på ett ovanligt bra sätt.

---

Vad gäller avstånd så är det mycket riktigt att långbågar kan skjuta långt och de kan faktiskt även träffa någorlunda bra på långa avstånd under bra förutsättningar. Men att försöka skjuta på ett rörligt mål på lite längre avstånd är svårt. Och att försöka skjuta på ett medvetet mål som ser skottet på långt avstånd är i princip omöjligt.

Vi har testat att skjuta långbåge på folk i rustning. På ca 10 meters avstånd så hinner personen inte reagera vidare mycket (en liten ryckning). Men redan på 15 meter så hinner personen faktiskt undvika eller parera (med sköld) en stor del av pilarna. Detta är dock gjort med moderna långbågar på 70 - 90 pounds vilket är väsentligt mindre än de bågar som användes i krig på medeltiden. Dessutom var pilarna bluntade vilket försämrar deras flygförmåga och gör dom lättare att se. Alltså är avstånden egentligen större. Hur mycket större kan man spekulera i, men att man skulle kunna träffa ett medvetet mål på 50 meter har jag svårt att tänka mig. Och ännu värre blir det om personen har rörelse från början (våra testpersoner stod still tills pilen avlossats). Dock blir saken en helt annan om det är fler som skjuter eller om personen har något annat att tänka på samtidigt.

Sammanfattningsvis så skulle jag väl säga att avstånd bara är en faktor och att det kanske inte ens är den viktigaste. Målet rörelse är viktigt och likaså om målet är medvetet om skottet eller inte.

 

[Big Marco]

16 meter för en kortbåge eller 32 meter med -2 på slaget.
30 meter för ett armborst eller 60 meter med -2 på slaget.

Eller hur tänkte och gjorde ni?

Jag ser räckvidderna som typiska stridsavstånd snarare än teoretiska maxräckvidder.

 

[Savetun]

Det kan självklart vara så att jag har missuppfattat faktan jag har läst och därmet skrivit upp felaktig fakta här på forumet. Det ber jag om ursäkt för.

Att folk som haft IRL erfarenheter skulle posta trodde jag aldrig, men det är ju riktigt bra. Självklart går det ju att fördjupa sig hur mycket som helst i detta men vad jag var ute efter var lite mer en generell uppfattning.

Vi är ute efter att kunna skjuta på folk som står lite längre bort, som i ett helt annat exempel i detta forum där det i ett påhittat scenario skall skjutas pilar mot fiender som kommer ur ett skogsparti ca 100 meter bort. Men det går inte för pilarna kommer bara halvvägs.

- Är det någon som skulle kunnas veta, bortsett från mäster ovan i forumet som gjort tester IRL ( kommer inte ihåg ditt nick när jag skriver detta sorry), vad det största avståndet är innan det krävs typ 20 års erfarenhet av bågskytte för att kunna träffa.

En liten fotnot bara: Drivkraften i detta ämne är faktiskt min spelledare, men han är inte den snabbaste på att regga sig här, så jag skriver ganska mycket i hans ställe och försöker argumentera åt honom. Låter kanske knäppt, men jag tycker att det är intressant.

Men det kanske är så att en långbåge på 1.8 m med nästan lika lång sträng inte skall göra mer i skada, eller så är det inte en långbåge(som verkar nästan uteslutande ha använts i fältslag) utan nån mindre variant, eller?

Tjoflöjt!

 

[Savetun]

Faehrengaust: Riktigt bra sida. Skall vidarebefordra den till min DM.

 

[CapnZapp]

Välkommen till den 1234:e diskussionen om vapenskada och realism i rollspel!

För att accelerera diskussionen mot sitt obevekliga slut (för åtminstone 912:e gången) framför jag några grundläggande argument:

Regler för vapen och rustning; skada och räckvidd i ett rollspel är framförallt avsedda att gynna en viss typ av handlingsmönster hos karaktärerna.

Det är inte tvärt om; att man först utgår från observationer i verkligheten och sedan bygger regler för att simulera dessa. (Eller rättare sagt; ur denna synvinkel suger samtliga system hästballe förutom de som är så krångliga och komplicerade att ingen vill spela dem, för att inte tala om den bistra sanningen att ett spel där en person faller ihop i chock av en örfil medan en annan person rusar vidare med ett dussin automatkarbinkulor i kroppen är en sällsynt dålig grund bygga ett SPEL på)

Med andra ord; vill du som designer se hjältar och orcher (och rymdalver om det är det som gör det för dig) rusa mot varandra med svärd och yxor i högsta hugg; ja då skapar du ett klassiskt fantasyspel. Nästan alla måste hugga en jädrans massa gånger innan en fiende faller. Tills du fallit mår du relativt bra och har inga minus.

Vill du istället se rymdalverna och hjältarna avancera med en scoutande "point" man, rusa från skydd till skydd, föredra bakhåll och överraskningsattacker före barbröstade svärdsdueller; ja då skapar du system där en (1) träff lätt slår ut eller kraftigt handikappar en fiende.

Sedan HUR du åstadkommer den valda kryddan på ditt spel kan ju variera. Du kan ju ha hur "realistiskt" dödliga pistoler som helst, men om alla ändå går omkring i kraftpansar blir det lätt fantasystämning ändå trots all teknik.

På samma sätt, även i klassisk fantasy med massor av alver, ocher, trollkarlar i toppaluvor: om minsta knivhugg ger dig -80% i smärtavdrag och får din hand att bli infekterad, ruttna och trilla av; då kommer folk i strid bete sig "modernt" ändå, och föredra avståndsvapen och undvika "renhåriga" strider.

Med andra ord; diskussioner kring realism och "verkliga data" är något som bör och måste sättas i andra hand. Först och viktigast är frågan "vilken typ av spel och strid vill du spela?".

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att Dragon Age såsom ett 1) väldigt enkelt spel med både 2) levlar och 3) hit points är sällsynt illa lämpat för den som får för sig att dra fram historiska anekdoter och vapen/rustnings-simulationer, oavsett vilken "sida" du propagerar för.

 

[Savetun]

Coolt.

Jag skall ändå hetsa min DM att joina här eftersom han vägrar ge sig

 

[Faehrengaust]

Jag håller helt med i att reglerna ska vara till för att skapa den typ av spel som man vill ha. Men jag håller inte med om detta:

Eller rättare sagt; ur denna synvinkel suger samtliga system hästballe förutom de som är så krångliga och komplicerade att ingen vill spela dem

De system som är så komplicerade som du beskriver är också de system som suger hästballe ur realism
synvinkel. Realism finns i enkelhet, inte tvärtom. Det är speliga och orealistiska system som oftast innehåller mängder med regler och detaljer som gör dom komplicerade.

Om jag ska ta ett typexempel så är det just vapenskada om den här tråden till stora delar handlar om. Speliga system innehåller typiskt konstruktioner som KP/HP (och ibland i kombination med kroppsdelar vilket gör det hela ännu värre). Den konstruktionen är inte bara orealistisk till sin natur utan innebär genast en massa bokföring och det gäller att hålla reda på vapenskador etc. I verkligheten har alla vapen samma skadeintervall från skråma till död. Det är bara olika fördelning i detta intervall. För min del skulle jag vara helt nöjd med ett system som har tre skadekategorier på sina vapen vilka ger olika fördelning inom skadeintervallet, t.ex. kan skadeintervallet vara 1 (skråma) till 6 (dödligt sårad). Ett farligt vapen slår två tärningar och tar det bästa, ett mellanfarligt vapen slår en tärning och ett mindre farligt vapen slår två tärningar och tar den sämsta. Där har vi grunden till ett skadesystem som är mer realistiskt än något jag känner till och det är inte komplicerat. Det är alltid samma sorts tärning, det är ingen matematik och det är så få (3 st) vapenskadekategorier så det är lätt att komma ihåg, improvisera eller gissa vapenskador.

Mer om mina tankar i ämnet finns i min artikelserie om närstrid.

 

[Faehrengaust]

Måste förtydliga att jag inte gjort tester själv utan jag har bara varit med (och organiserat) när tester gjorts. Jag har bara testat bågskytte ett dussintal gånger och bara en gång med riktiga långbågar. Kan även tillägga att jag är en urusel skytt

För att vidare förtydliga lite om långbågar så verkar det vara så att de allra tyngsta långbågarna inte användes i krig. Det kan verka lite konstigt men det är egentligen helt naturligt eftersom det är djävulskt jobbigt att skjuta med en långbåge som motsvarar ens maximala förmåga. Långbågskyttarna skulle kunna skicka iväg ett stort antal pilar på relativt korta tider och då är det bättre att ha en båge om ligger under ens maximala kapacitet. De kraftigaste långbågarna har också en tendens att gå sönder oftare (det är rejäla krafter som ligger i bågen) vilket också gör dom olämpligare för långa militärkampanjer.

De engelska långbågarnas förmåga är överdriven vilket har in grund i myter. Dessa myter har delvis skapats av riddarromantiska romaner som ofta skrivits av patriotiska engelsmän. Men en stor orsak till felaktigheterna är också historiker som tittar på de stora slagen och dragit helt felaktiga slutsatser som aldrig satt på prov. De tre stora segrarna (Crécy, Poitier och Agincourt) i 100-årskriget är grundorsaken till dessa missförstånd (även om engelska långbågskyttar även var inblandade i många andra vinster i hundraårskriget, Italien och i Spanien). I dessa tre slag så vinner engelsmännen stora segrar mot på pappret numerärt överlägsna franska styrkor. Eftersom de engelska styrkorna bestod av till största delen långbågskyttar så är det lätt att dra slutsatsen att det var långbågarna som var avgörande. Men i verkligheten så var det andra faktorer:

- I alla tre fall så var terrängen till engelsmännens fördel.
- I samtliga fall hindrades de franska styrkorna från att utnyttja sitt numerära övertag av slagfältets geografi.
- I samtliga fall så hade engelsmännen intagit försvarsformation och i åtminstone två av fallen så hade de haft tid att sätta upp försvarsanordningar.
- I åtminstone två av fallen så hindrades fransmännens anfall av lerig terräng (jag har varit i området och den franska gyttjan är inte att leka med, den suger fast en något grymt).
- I samtliga fall så hade engelsmännen ett starkt och tydligt ledarskap medan fransmännen hade svaga och oklara ledare (vad kan man förvänta sig när man har en kung som tror han är gjord av glas...). Detta ledde till att engelsmännen agerade samlat och koordinerat medan fransmännen var förvirrade och gjorde en mängd taktiska tabbar.
- I samtliga fall så befann sig engelsmännen i fiendeterrotorium och trupperna slogs för sina liv. Stora delar av fransmännen flydde så fort det gick dåligt eftersom de var på hemmaplan.
- Inte i något av fallen så deltog hela franska truppen.

Det fanns även fler fördelar som var specifika för de olika slagen, men man sammanfatta det med att engelsmännen hade alla trumf på hand utom antalet trupper.

En sak man också lätt glömmer bort med de engelska långbågmännen var att de var professionella soldater som även kunde gå in i närstrid (de var rustade och hade närstridsvapen som bland annat kunde inkludera pålyxor). Det är en stor skillnad mot andra bågskyttar och avståndstrupper på den tiden.

 

[Simon]

Mer om mina tankar i ämnet finns i min artikelserie om närstrid.

Som är given läsning om man designar stridssystem.

 

[krank]

För min del skulle jag vara helt nöjd med ett system som har tre skadekategorier på sina vapen vilka ger olika fördelning inom skadeintervallet, t.ex. kan skadeintervallet vara 1 (skråma) till 6 (dödligt sårad). Ett farligt vapen slår två tärningar och tar det bästa, ett mellanfarligt vapen slår en tärning och ett mindre farligt vapen slår två tärningar och tar den sämsta. Där har vi grunden till ett skadesystem som är mer realistiskt än något jag känner till och det är inte komplicerat. Det är alltid samma sorts tärning, det är ingen matematik och det är så få (3 st) vapenskadekategorier så det är lätt att komma ihåg, improvisera eller gissa vapenskador.

Gör det något om jag snor det där? =)

 

[CapnZapp]

Jag undviker gärna att diskutera eller kritisera just ditt system utan jag noterar bara att du tror på vad du gör, du har lagt ner mycket tid på ditt system, och jag önskar dig helt enkelt lycka till.

Hoppas du inte blir förnärmad om jag däremot sätter dig i två bås som så många andra redan sitter i - dels "jag har egen erfarenhet så jag vet bättre hur man designar ett rollspel" båset, och dels båset vi som söker den heliga graal vad gäller stridssystem, alltså tror det går att hitta ett system som är bäst, sitter i.

I slutändan kan du ändå bara åstadkomma någonting DU är nöjd med, någonting DU tycker är realistiskt tillräckligt men ändå roligt tillräckligt för att vilja spela det.

Det är ju inte alls så att anledningen till att ingen gjort ett realistiskt spel hittills är för att de är inkompetenta, okunniga eller fokuserar på fel saker.

Anledningen är givetvis att precis som med alla andra parametrar måste man kompromissa. Realism är bara en parameter, och ofta inte ens en särskilt viktig sådan!

Som sagt; argumenten är välkända. Jag påstår definitivt inte jag säger någonting nytt. Trots allt har den här diskussionen valsat runt dussintals (om inte tusentals) gånger förr...

 

[Faehrengaust]

Det är fritt fram att stoppa mig i vilket bås du vill även om jag finner det lite märkligt med tanke på att:
1. Jag argumenterar inte för att stridssystem ska vara realistiska. De flesta spel jag gillar har helt orealistiska stridssystem vilket jag inte ser som något problem.
2. Jag har inte skapat något system (annat än för hemmabruk) och tänker inte göra det så jag har ingen erfarenhet eller ambition kring design av rollspel.

Och det är nog lika bra att jag inte designar något med tanke på:

I slutändan kan du ändå bara åstadkomma någonting DU är nöjd med, någonting DU tycker är realistiskt tillräckligt men ändå roligt tillräckligt för att vilja spela det.

Tycker det är en lite negativ syn att jag inte skulle kunna skapa något som någon annan person i världen skulle gilla, men jag tänker inte försöka motbevisa dig

Anledningen är givetvis att precis som med alla andra parametrar måste man kompromissa. Realism är bara en parameter, och ofta inte ens en särskilt viktig sådan!

Håller helt med och det är ju faktiskt även det jag skrev.

 

[Faehrengaust]

Gör det något om jag snor det där? =)

Sno på bara, jag snodde det från Blood Bowl

Gillar förresten Blood Bowls sätt att bestämma effekten av tacklingar, men det är nog lite för OT för att ta upp här