Nekromanti Drakar och Demoner 2.0 revisited

[Eranthis]

Har nostalgispelat Drakar och Demoner 2.0 på ett opretto sätt i helgen med klart underhållande resultat. Så skönt att bara ha en tunn och vältummad regelbok att slå i (som man ändå kan på handens fem fingrar, det sitter fasen i generna nu vad vapnen gör i skada och hur lång tid det tar att ladda om ett lätt armborst)! Jösses vad man sparar tid på att spela gamla bekanta grejer! Lånade dock in några grejer för att göra spelet bättre/smidigare: Mutant UA:s traumatröskelregel och en del smått och gott från Trail of Cthulhu.

En annan skön grej är att återbesöka den där oändliga och okända DoD-världen där något helt nytt väntar bakom nästa kulle. SL vet lite om världen, spelarna känner inte till mer än vad en medeltida bonde gjorde om världen utanför byn. "The fields we know", för att citera Dunsany.

Vi spelade Döda Skogen(Ärans Väg del 1) till halv 2 på natten. Som småbarnsförälder har man inte samma uthållighet som förr och när jag däckat fortsatte de andra med film natten lång. Fortsättning följer!

 

[Björn Wärmedal]

OT? Liknande upplevelse, iaf.

Jag fick möjligheten att spela Dungeons and Dragons 1.2 (Holmes Edition, Basic Set) i onsdags (Tack DeBracy ). Det var också en ögonöppnare på sitt sätt. Fantastiskt skönt att inte ha listor med skills. Det gjorde att man beskrev mer vad man faktiskt gjorde, istället för att försöka se på rollformuläret vad man har chans att klara av. Enda svagheten jag upplevde med systemet var den extrema dödligheten hos lvl 1-karaktärer. "Du blev träffad! Du är död!", liksom.

Men, som sagt, grymt häftigt med en regelbok på knappa 40 sidor och ett jättesnabbt system med hur mycket val som helst, om man tillåter det. Ibland undrar jag om spelen egentligen har blivit bättre sedan dess

 

[Niklas73]

I applaude U. Men man måste nästa snickra om reglerna något för att det ska bli uthärdligt med strider. Däremot håller jag HELT med om världen. Oändlig och okänd där allt är möjligt och noll uppstyrd av en massa religion, statsskick, raskrig etc. Samt att man KAN reglerna. Det är som monopol, "Ska vi lira lite Drakar ikväll" och inget svårare än så. Fan det kan ju verkligen spelas så slår det mig.

Är själv småbarnsförälder så jag är med dig. Ärans väg har jag alltid velat spela. jag gilalde det där då man slog fram rykten (har bara kikat i den på 80 talet) men jag tycker det verkar vara ett riktigt skönt äventyr. Eller vad vet jag. Vad hände din karaktär då du gick o la dig?

 

[Eranthis]

Tack! Efter mitt avfälle tog det slut - jag spelledde, men hade en egen karaktär (kommer ni ihåg tiden då spelledaren alltid var med i äventyren själv?). I o f s en minor character, spelade tjänare till en annan karaktär, men det var kul. Bra också att inte behöva vara med och ta beslut. För att anpassa spelarna till Ärans Väg-kampanjen lät jag dem bli hyffsat mäktiga från början, med en del höga färdighetsvärden och magiska föremål från start.

Spelgruppen:
1 st ung och idealistisk, men oerfaren riddare (lite Arn-varning...)
1 st flamboyant trollkarl (jag hittade på att trollkarlarna i världen är som tennisspelare på ATP-touren, eller konkurrerande akademiker, ständigt i kamp om hög ranking)
1 st monsterjägare och hans arbalestbärare (jag)

Striderna fungerad f ö bra, med enkelt träffområdessystem a la Mutant UA.

 

[Niklas73]

Att ha med en SLP i gruppen tycker jag brukar vara en rätt bra grej, var länge sen jag hade det faktiskt...

 

[Eranthis]

Christoffer Krämer skrev en kul artikel om det i ett nummer av Fenix för ett (bra) tag sedan. Det är helt klart förknippat med en del tankearbete att infiltrera spelgruppen, både för SL och spelare (eftersom SLP:n genom SL besitter kunskap om äventyret). Men i mitt fall är det lugnt, jag spelar en småkorkad, ganska feg, hantlangare som mest går runt och gnäller eller är orolig för faror. Dock tänkte jag hjälpa till med sånt som spelarna inte tänker på, som att snappa upp rykten. Det är också min karaktärs uppgift att hålla koll på utrustning, så spelarna slipper sitta böjda över utrustningslistor och kan kurtisera damer eller plugga formellsamlingar istället för att rykta hästar och putsa rustningar!

 

[Krille]

På GothCon XXXII så körde jag och kompisen Ulf konventsäventyret Dä va bättre förr till DoD2.0 med stor framgång. Det var så omtyckt att vi fick köra uppföljaren Dä va bättre förr 2 - jakten på mer pengar året efter.

 

[Botulf]

Re: OT? Liknande upplevelse, iaf.

Enda svagheten jag upplevde med systemet var den extrema dödligheten hos lvl 1-karaktärer. "Du blev träffad! Du är död!", liksom.

Men, som sagt, grymt häftigt med en regelbok på knappa 40 sidor och ett jättesnabbt system med hur mycket val som helst, om man tillåter det. Ibland undrar jag om spelen egentligen har blivit bättre sedan dess

Dödligheten kan rätt lätt åtgärdas genom regeln från senare utgåvor med att man kan gå ner på minus 10/CON innan man dör. Och att man förlorar en HP per runda när man hamnat under noll. Och att alla rollpersoner kan en sorts grundläggande första hjälpen för att stoppa nedräkningen av HP. Exempelvis så kan man säga att 1 på 1t6 chans att lyckas och en hel rundas handling för att "förbinda såren"(eller vad man nu gör). Cleric har chans på 1-2 på 1t6 istället. Detta borde kunna funka rätt bra.

 

[Botulf]

Så skönt att bara ha en tunn och vältummad regelbok att slå i (som man ändå kan på handens fem fingrar, det sitter fasen i generna nu vad vapnen gör i skada och hur lång tid det tar att ladda om ett lätt armborst)! Jösses vad man sparar tid på att spela gamla bekanta grejer!

Hoppas att komma igång med gamla DoD(svarta boxen) snart. Det är tänkt att bli en kampanj byggd kring Havets Vargar i grisodlar DoD-Europa. Känns helt rätt.

Jag är lärt mig att ju lättare regler, såsom i de urgamble fornstora dagar, desto mer spelar vi i gruppen i praktiken. Nyare spel som jag tycker fångar den här gamla enkla rakt-på-sak stilen är exempelvis Barbarians of Lemuria och Legends of Middle Earth. Eller någon schysst gammaldags D&D klon såsom Basic Fantasy.
http://www.1km1kt.net/rpg/barbarians-of-lemuria
http://www.1km1kt.net/rpg/legends-of-middle-earth
http://www.basicfantasy.org/downloads.html

 

[solvebring]

Åh, vad mysigt. Det här får mig att känna mig 13-14 igen, då vi spelade mer rent och okonstlat. Dessutom var jag mest spelare då, så jag hade än mindre bekymmer. Idag när vi lirar gamla DoD, lite blandning med inspiration från ca 85-91 så vill mina spelare alltid konstla till det hela, så att man måste lägga till en massa skit från handböcker med mera. Då försvinner ju allt det där urenkla.

... skriver solvebring som saknar just det där urenkla och avskalade.

 

[Eranthis]

Åh, vad mysigt. Det här får mig att känna mig 13-14 igen, då vi spelade mer rent och okonstlat. Dessutom var jag mest spelare då, så jag hade än mindre bekymmer.

Vi brukade i 11-12 årsåldern turas om, vi hade varsin karaktär men spellederiet varierade. Sedan blev det en fast SL och mer organiserad kampanj. Det slår mig hur lite man nöjde sig med. Då kunde man spela runt ett köksbord medans någons morsa lagade mat bredvid, eller i ett garage, eller ett vardagsrum där småsyskon och föräldrar kom och gick hela tiden. Utomhus funkade dåligt eftersom rollformulär hade en tendens att blåsa iväg... Idag krävs det tända ljus i enskild kammare, inget som stör och bakgrundsmusik mm.

 

[solvebring]

Åh, vad mysigt. Det här får mig att känna mig 13-14 igen, då vi spelade mer rent och okonstlat. Dessutom var jag mest spelare då, så jag hade än mindre bekymmer.

Vi brukade i 11-12 årsåldern turas om, vi hade varsin karaktär men spellederiet varierade. Sedan blev det en fast SL och mer organiserad kampanj. Det slår mig hur lite man nöjde sig med. Då kunde man spela runt ett köksbord medans någons morsa lagade mat bredvid, eller i ett garage, eller ett vardagsrum där småsyskon och föräldrar kom och gick hela tiden. Utomhus funkade dåligt eftersom rollformulär hade en tendens att blåsa iväg... Idag krävs det tända ljus i enskild kammare, inget som stör och bakgrundsmusik mm.

Hehehe, mjo, man nöjde sig med det lilla. Det var skönt. Det är en del av det jag saknar idag. Jag kan tyvärr inte hålla med om att man kunde spela vart som helst. Det har jag personligen tyvärr aldrig kunnat. Det spelar ingen egentligen roll vart jag är, det spelar ingen roll, och bakgrundsmusik och belysning spelar inte heller så stor roll - men kan vara ett plus om det görs bra - men jag har aldrig kunnat spela i ett rum där det finns någon som inte spelar utan bara sitter och lyssnar. Det är så störande med folk som sitter och glor. Och det är än mer störande om de inte är rollspelare och sitter där och småfnittrar och stirrar... Jag blir helt låst.

Förövrigt har jag bra erfarenheter av att spela utomhus, vi hade andra problem - eftersom vi oftast spelade över nätterna - med beslyning, fukt, mygg osv. =)

 

[EvilSpook]

Jag är mer imponerad av hur lite som krävdes av spelet för att det skulle vara kul. Regler, spelvärld, äventyr och spelandet var ju i bästa fall primitivt, men det funkade.

//EvilSpook

 

[Björn Wärmedal]

Frågan är om vårt krav på mer innehåll, regler och detaljer har lett till bättre spel

 

[krank]

Frågan är om vårt krav på mer innehåll, regler och detaljer har lett till bättre spel

Det kanske beror på vad man menar med "bättre".

 

[Björn Wärmedal]

Frågan är om vårt krav på mer innehåll, regler och detaljer har lett till bättre spel

Det kanske beror på vad man menar med "bättre".

Utan tvekan. Eftersom det har fyllt behov vi tyckte oss ha så har det ju förbättrat spelen i någon mening, men vad har vi förlorat på vägen? (Om vi nu har förlorat något, vill säga. Jag är lite för trött för att fundera alltför djupt på det)

 

[Storuggla]

"Eftersom det har fyllt behov vi tyckte oss ha så har det ju förbättrat spelen i någon mening, men vad har vi förlorat på vägen?"

Ankorna.


Storuggla, kvack

 

[Arfert]

Enkelheten har till viss del försvunnit hos "vanliga rollspel". Den där"plocka upp och lira"-känslan.

 

[Rickard]

Enkelheten har till viss del försvunnit hos "vanliga rollspel". Den där"plocka upp och lira"-känslan.

Så länge jag har spelat så har det aldrig funnits någon sådan känsla. Fast jag kom in i spelet med DoD2 också. Det kanske fanns tidigare?

I övrigt: vi körde Drakar och Demoner: Expert by the book för något år sedan och det var ... tråkigt. Systemet gav ingenting till spelmötet. Rollspel har helt klart utvecklats sedan det. Jag tänker nu mest på strider. Rent färdighetsmässigt har det väl inte hänt så mycket bland trad-spelen ... någonsin ... efter 80-talet.

/Han som däremot har fått "plocka upp och lira"-känslan hos indiespel som InSpectres och Lady Blackbird

 

[Ram]

Det finns väldigt olika "plocka upp och spela"-känslor.

Den gammel-gammel-traddiga approachen till att plocka upp och spela är att spelet inte ställer några som helst krav. Äventyr kan börja med "Du står vid ett vägskäl, vilken väg tar du?", en grotta behöver inte nödvändigtvis passa in helt i sin omgivning och kan fyllas med en salig blandning av allehanda monster som kan ha det svårt att överleva där. Man kan även nypa tag i vilken typ av historia som helst och förvänta sig någon form av basalt om än inte optimerat stöd från regelsystemet. Man har ett regelsystem som fokuserar på att inte vara i vägen.

Den indie-a approachen till pick up and play är att spelet är tunt, men komplett. Du får allt du behöver för att spela och spelet talar om för dig hur man kommer igång och ger dig en spark i arslet för att landa om inte springande så åtminstone i rörelse.

Jag tycker till exempel att DoD svarta lådan är väldigt mycket pick up and play medan Expert inte är det. Jag tycker att Lady Blackbird är det medan Mouse guard inte är det.