Vad jag gjort är att jag tvingat de tre huvudgenerna inom litteraturen till att motsvara de tre kreativa agendorna enligt GNS-teorin.
Oj, nu blev jag så förvirrad så jag inte vet var jag är hemma. Det här får du gärna reda ut, för det lät ju intressant...
Den litterära motsvarigheten till det du beskriver skulle jag säga är Lyrik. Ett drama kräver ett manus såväl som skådespelare i min tankevärld. Skådespelarna kan inte frångå manus men de har möjlighet (eller till och med skyldighet) att tolka sin roll inom de givna ramar som finns. Översatt till rollspel skulle jag säga att drama är simulatoriskt rakt igenom.
Det här är intressant men konstigt. Visst kan man överföra litteraturtypernas begrepp på rollspel och det kan nog vara kul. Det skulle enligt min begreppsförmåga innebära någonting sånt här:
Epik, vilket är den rena raka berättelsen där en berättare eller författare håller låda i tal eller skrift medan åhöraren eller läsaren tyst fyller i luckorna mellan orden med sin fantasi, skulle i rollspel motsvara bitarna när spelledaren berättar och spelarna lyssnar.
Dramatik, vilket ständigt kretsar kring handling, handlingar och konflikter mellan olika parter, motsvarar, i jämförelse med den episka formen, rollspel som jag misstänker att många vill att det ska spelas.
I ett fisktanksäventyr har hela berättelsen dramatisk form, medan i det mest hårt rälsade äventyret, där spelledaren berättar och spelarna lyssnar och upplever och fyller i krydda i form av underhållande små inslag som egentligen inte påverkar handlingen, är en episk form som dominerar och de kanske bara är i striderna som spelformen blir dramatisk.
Vad
lyrikens motsvarighet i rollspel skulle vara vet jag inte, men eftersom lyriken inte behöver innehålla någon som helst berättelse eller handling så skulle det nog inte likna någon form av rollspel som jag känner till i alla fall. Det skulle nog vara mer som improviserad diktläsning i grupp, kanske med någon struktur för vems tur det är att säga nästa rad eller så.¨
Jag är inte särskilt insatt i GNS-modellen, men det ter sig för mig som ett väldigt long shot att få ihop det på något sätt. Gamismens spelande är absolut dramatiskt, för där är det ju mål, objectives, och konflikter att vinna som står i centrum. Narrativismens spelande är visst episkt om det är spelledaren som berättar och spelarna som lyssnar och upplever, men så fort de också blir aktiva och beskriver sina rollpersoners handlingar så skulle jag säga att det blir dramatik av det också. Samma med simulationismens spelande, egentligen. Så länge det går ut på att simulera hur ett skepp stävar fram på havet, men så fort konflikter uppstår och spelarna börjar slänga in handlingar så liknar det dramatik igen.