w176
Förlorad dotter
Detta är ett inlägg som jag kom och fundera över på grund av vår minikampanj om De Odödliga.
Frågeställningen är vilken roll gestaltningen i scenen spelar för hur dramatiken bär. De vill säga hur pass dramatisk scenen känns oberoende av hur dramatisk scenen är rent objektivt. Att hålla sin döende älskare i armarna med blixtar i bakgrunden och vinden slitandes i håret, är dramatiskt rent objektivt, men hur känns scenen?
Jag vill komma med påståendet att hur dramatisk en scen känns är helt och hållet beroende av spelarnas förmåga att gestalta den. * Både i form av rollgestaltning om gestaltning av omgivningen.
En blick från Xhakhal, ett underläppsdarr från Debracy eller Wilper som beskriver hur ett ensam skott ekar i salen är liksom nog för att få mig att bli alldeles varm och gosig på insidan eller rörd i ögat.
Jag vill också påstå att så fort gestaltningen på något sätt brister faller dramatiken i scenen med den. Dramatiken kan inte bära om en gestaltning som förmedlar dem är bra.
Ingen bra dramatik utan bra gestaltning.
Har jag rätt eller fel?
<font size="1">
(* Detta är självklart en provokation och jag inser att folk kommer att säga ”Nej, så är det inte för mig.” och ha rätt i att så är det inte för dem.)
</font size>
Frågeställningen är vilken roll gestaltningen i scenen spelar för hur dramatiken bär. De vill säga hur pass dramatisk scenen känns oberoende av hur dramatisk scenen är rent objektivt. Att hålla sin döende älskare i armarna med blixtar i bakgrunden och vinden slitandes i håret, är dramatiskt rent objektivt, men hur känns scenen?
Jag vill komma med påståendet att hur dramatisk en scen känns är helt och hållet beroende av spelarnas förmåga att gestalta den. * Både i form av rollgestaltning om gestaltning av omgivningen.
En blick från Xhakhal, ett underläppsdarr från Debracy eller Wilper som beskriver hur ett ensam skott ekar i salen är liksom nog för att få mig att bli alldeles varm och gosig på insidan eller rörd i ögat.
Jag vill också påstå att så fort gestaltningen på något sätt brister faller dramatiken i scenen med den. Dramatiken kan inte bära om en gestaltning som förmedlar dem är bra.
Ingen bra dramatik utan bra gestaltning.
Har jag rätt eller fel?
<font size="1">
(* Detta är självklart en provokation och jag inser att folk kommer att säga ”Nej, så är det inte för mig.” och ha rätt i att så är det inte för dem.)
</font size>